Psoriasis (Pso) är en kronisk inflammatorisk systemsjukdom med en prevalens på 2–4 % i västerländsk population vars kliniska kännetecken är rodnade upphöjda fjällande plack i huden vars symtom kan vara smärtsamma, kliande eller asymtomatiska. Det är känt att Pso kan påverka livskvalitet och psykisk hälsa samt är förenat med komorbiditeter såsom psoriasisartrit (PsA). PsA är en kronisk inflammatorisk ledsjukdom och räknas som en subgrupp till de seronegativa spondylartriterna. Patienter med PsA kan ha olika kliniska manifestationer såsom mild mono-/oligoartrit, destruktiv polyartrit, daktylit, entesit och spondylit Prevalensen av PsA varierar i olika befolkningsgrupper men bedöms vara 0,2 % enligt en svensk registerstudie. Det finns ett antal studier som försökt estimera prevalensen av PsA hos Pso-patienter men resultaten har stor spridning (6–42 %). Vanligtvis sker debuten mellan 30–35 år men insjuknandet kan även ske när som helst under livet.
Muskuloskeletala symtom av ospecifik art och smärta är vanliga hos patienter med Pso och PsA. Patienter kan ange ömma leder över och runt enteser utan objektiva fynd på inflammation eller tecken på aktiv inflammation vid ultraljuds- eller magnetkamera-undersökning. Dessa symtom förekommer hos såväl patienter med som utan etablerad ledsjukdom och mekanismen är okänd. I en nylig retrospektiv registerstudie från USA har visats att cirka 47 % av nydiagnostiserade Pso-patienter besväras av muskuloskeletala symtom vid baseline respektive >80 % efter 60 månaders uppföljning. Diagnostiska svårigheter föreligger att kunna skilja mellan inflammatorisk artrit och artros eller mellan polyentesit, fibromyalgi och kroniskt smärtsyndrom, men är av högsta prioritet då tidig PsA-diagnos är viktigt för att förhindra de strukturella skador som kan uppstå tidigt i sjukdomen.
Utöver den inflammatoriska bördan vid PsA lider patienterna av psykisk ohälsa där ångest tycks vara mer framträdande. PsA-patienter har sämre quality of life (QoL) jämfört med Pso-patienter. Enligt en systematisk översikt lider ca en tredjedel av ångest och en femtedel av depression. Det är välkänt att Pso-patienter har hög förekomst av depression pga. hudsjukdomen allena men studier har visat att depressionsfrekvensen kan vara upptill dubbelt så hög hos PsA-patienter trots att PASI-värden (Psoriasis Area and Severity Index) är lägre jämfört med Pso-patienter. Således förefaller hudsjukdomens svårighetsgrad mindre viktig och istället verkar patienternas uppfattning av sig själva med sjukdomen väga tyngre kopplat till det stigma som ofta följer med diagnosen. Resultaten indikerar att depression och ångest kan vara såväl underdiagnostiserat som underbehandlat hos PsA-patienter. Depression bidrar till att sänka smärttröskeln hos PsA-patienter med ökad smärtintensitet som följd vilket försvårar uppföljning och behandling av sjukdomen, bland annat är måtten på sjukdomsaktivitet (DAS-28) och smärt-VAS högre hos patienter med samtidig ångest och depression. Därutöver har depression och ångest visats vara negativa prediktorer för att nå behandlingsremission vid såväl reumatoid artrit (RA) som PsA.
Patofysiologin vid PsA innefattar kronisk inflammation medierat av proinflammatoriska cytokiner såsom IL-6, TNF-a och IL-17 och genom inhibering av relaterade signalvägar med biologiska läkemedel kan ledsjukdomen effektivt kontrolleras. Vid major depressive disorder (MDD), på svenska känt som egentlig depression, finns också en koppling till systemisk inflammation där man funnit förhöjda nivåer av IL-6, TNF-a och IL-17A jämfört med friska kontroller. I ett par studier har man sett att ökade nivåer av IL-6 vid PsA med samtidig förekomst av depressiva symtom och IL-23 har kunnat korrelerats med samtidig förekomst av depressiva och ångestrelaterade symtom vid PsA. Det här tyder på en möjlig systemisk inflammation som kan påverka hjärnkretsar involverade i regleringen av stämningsläget hos PsA-patienter. Möjligen kan systemiskt antiinflammatorisk behandling ha en antidepressiv effekt hos patienter med Pso och PsA oberoende av förbättring i fysisk funktion.
Syfte och mål
Syftet med avhandlingsarbetet är att studera psykiatrisk komorbiditet (ångest och depression) samt smärtupplevelser med hjälp av kvalitativ ansats och analys av laboratoriemarkörer. Målsättningen är att öka förståelsen kring ett viktigt område i svensk sjukvård och kasta ett ljus över vilka hinder som finns hos Pso- och PsA-patienter för att på sikt förbättra omhändertagandet av patientgruppen.
Delstudie I (publicerad): att analysera S100A8/S100A9 (calprotectin) och andra cytokiner i blodet hos patienter med PsA med syfte att hitta såväl sensitiva som specifika markörer för PsA.
Delstudie II: att undersöka förekomsten av depression och ångest hos patienter med Pso och PsA samt att identifiera associerade demografiska och sjukdomsrelaterade faktorer liksom analys om förekomsten avseende ångest och depression skiljer sig åt mellan patienter med PsA och patienter med Pso utan artrit.
Delstudie III: att undersöka cytokiner och laboratoriemarkörer hos patienter med Pso respektive PsA och analysera om det föreligger någon skillnad med eller utan samtidiga symtom på depression och ångest.
Delstudie IV: att med kvalitativ ansats utforska erfarenheter av smärta och och att på ett djupare sätt förstå de smärtmanifestationer som kan förekomma hos Pso-patienter utan ledsjukdom.