Ingår i Settler Colonial Studies.
Artikelförfattare: Åsa Össbo
Vad handlar artikeln om?
Artikeln anlägger bosättarkolonial teori på svensk vattenkraftutbyggnad med en demografisk fallstudie av arbetskraftinflyttningen till och därigenom skapandet av Porjus kraftverkssamhälle samt en likande studie av arbetsplatsen vid Suorva-dammen. För bosättarkolonialismen som idé är det landet som resurs som är målet. Det kan handla om att landet ska befolkas av bönder vilka kan beskattas som under den tidiga lappmarkskolonisationen eller, som under industrialismen, av arbetare som kan möjliggöra resursutvinning. Studien sträcker sig mellan åren 1910 och 1923. Den svenska vattenkraftexpansionen kan ses som en fortsättning på en bosättarkolonial politik som på allvar började med lappmarksplakatet 1673, fast i en annorlunda kostym.
Varför är det viktigt att studera detta ämne?
Porjus kraftverkssamhälle blev en av det tidiga 1910-talets största arbetsplatser och detta samhälle skulle följas av fler anläggarsamhällen när vattenkraften byggdes ut. Men inte alla dessa anläggarsamhällen blev bestående på det sätt som Porjus blev, som ett resultat av fortsatta vattenkraftutbyggnader i området. På så vis utgör Porjus som samhälle i likhet med vattenkraftanläggningarna en bosättarkolonial struktur i landskapet: kraftverket och dammbyggena ödelade samiska kulturlandskap, omstöpte samisk självförsörjningsekonomi baserad på renskötsel, småskaligt jordbruk, jakt och fiske till att delvis bli beroende av inkomster från Vattenfall.
Vad innebär resultaten?
Undersökningen visar hur kraftverkssamhället på några år förvandlade ett område med ett samiskt nybygge och två samebyar som passerade på höst- och vårflyttning till ett svenskt industri- och majoritetssamhälle. Den ursprungligen ägaren tilläts bo kvar men när han dog flyttade de efterkommande därifrån. Samebyarna förhindrades i flyttningen av både dammen och järnvägen som byggdes. Landsbygdsområdet utanför Porjus samhälle och dammbygget i Suorva nio mil uppströms Porjus, bibehöll däremot sin samiska majoritet men såg under 1910-talet och det tidiga 1920-talets vattenkraftexpansion en avsevärd ökning av inflyttade icke-samer. Vattenfallsstyrelsens avsikt från början var inte att skapa ett samhälle av bofasta, utvecklingen tog sin egen väg som Vattenfall snart inte kunde råda över. Arbetare tog med sina familjer och snart behövdes en samhällsservice som Vattenfall inte hade räknat med. Det ledde till bostäder, skola med mera. Det oavsiktliga anläggarsamhället i Porjus fortlevde medan det mer avsiktliga anläggarsamhället vid Suorvadammen inte blev bestående.
