Alexandra provar på jobbet som forskare – och vill fortsätta

Det började med exjobbet, sedan fick Alexandra Aveling jobb som projektassistent på Kemiska institutionen i ett forskningsprojekt om nya biokol.

ImageAnna-Lena Lindskog

– Jag älskar det! Jag har fått ha en väldigt central roll i projektet och har själv fått komma med idéer och planera experimenten, berättar hon.

Alexandra Aveling har alltid gillat att vara kreativ och rita, måla och sy. När hon var barn ville hennes föräldrar att hon skulle få prova på många olika idrotter och andra aktiviteter och brukade bland annat ta med henne på Teknikens hus i Luleå. Kanske var det där intresset för naturvetenskap började gro.

– När jag tänker tillbaka på mitt rum hade jag små kemiexperiment överallt, vilket inte alltid var populärt när de började stå och mögla. Jag blandade allt möjligt, tyckte det var kul att använda citronsyra och bikarbonat så att man fick se kemiska reaktioner och testade att göra egen slime av stärkelse.

Professorsbesök satte avtryck

Hon gillade också matematik i skolan och valde naturvetenskapligt program på gymnasiet.

– Där hände en jätteviktig grej. Vi fick besök av professor Fredrik Almqvist som berättade om sin forskning i kemi och jag blev helt fascinerad. Jag tror jag hade haft en föreställning om att forskare skulle vara väldigt egna och excentriska personer, och hade svårt att tänka mig att det var helt vanliga människor. Förutom om sin forskning berättade han om utbildningen i Life science och det fastnade hos mig.

Efter gymnasiet ville hon jobba ett tag och hann under några år testa en rad olika yrken, allt från konditor till butikssäljare och processoperatör i Boliden Rönnskärs smältverk. Innan hon började på kandidatprogrammet i Life Science läste hon tre terminer spanska på universitetet.

Hur var det att börja plugga på Life Science?

– Oh, det var så nervöst i början, men jättekul. Det var liksom första gången jag fick labba på riktigt! När vi gjorde experiment var de satta i ett större sammanhang, man förstod varför man gjorde dem och vad man kunde använda informationen till. På gymnasiet kändes det mest som att man testade metoder för att ha gjort dem och det var svårt att känna nyttan i det.

Laborationer på egen hand

På programmet fick Alexandra också arbeta mer på egen hand i labbet och det var viktigt att få känna att hon klarade det, tycker hon. Studenterna fick bra hjälp av doktorander som lärarassistenter och det gav också en chans att lära känna dem och få inblick i vad doktorandstudier innebär.

Laborationerna sattes mer i ett sammanhang under studierna på kandidatprogrammet i Life Science, tycker Alexandra Aveling och hon lärde sig alltmer att jobba självständigt i labbet.

ImageAnna-Lena Lindskog

Alexandras studietid sammanföll med coronapandemin. Det innebar mycket föreläsningar via Zoom, särskilt i början av pandemin. Så småningom fick studenterna vara på campus för laborationer, de fick helt enkelt turas om att vara i labben.

Vilken/vilka kurser har du tyckt varit mest intressanta?

– Min favoritkurs var analytisk kemi som vi läste tredje året. Det var så mycket som klickade för mig då, tidigare hade vissa grejer känts lite svävande, men nu förstod jag bättre hur allt gick att använda på riktigt.

Självgenererande biokol

När det blev dags att göra examensarbete fick Alexandra göra det i miljökemisten Stina Janssons forskargrupp. Hennes uppgift var att utvärdera en modell för att bedöma biokols förmåga att rena vatten.

Exjobbet fick snart en spännande fortsättning. Alexandra hade tänkt läsa masterprogrammet i kemi, men innan terminen startade utlystes en ettårig anställning som projektassistent, i samma forskargrupp. Hon sökte och fick jobbet.

– Det handlar också om biokol, så jag hade turen att ha erfarenhet av det från exjobbet.

Projektet handlar om ett ”självgenererande” biokol som forskarna vid Umeå universitet upptäckt. Det bildas som restprodukt när man framställer annat biokol och Alexandra undersöker nu dess egenskaper.

– Det finns väldigt mycket potential i olika biokol, säger hon. Ofta görs de av avfall och restprodukter som avloppsslam. Man kan till exempel använda dem för att rena vatten från läkemedelsrester, i avancerade material eller som näring i jord.

Det är spännande att få grotta ner sig ordentligt i ett ämne, tycker Alexandra. Förutom att läsa in sig på aktuell forskning, får hon planera och genomföra experiment och har precis börjat få fram resultat att analysera.

– Just nu känns ett år som väldigt kort tid!

När året gått ska hon läsa sin planerade masterutbildning i kemi. Den behövs för att hon i nästa steg ska kunna bli doktorand. För vid det här laget är Alexandra säker på att hon vill fortsätta arbeta med forskning.

Och efter att du doktorerat, vad är din dröm att hålla på med?

– För mig är det viktigast att det jag håller på med gör nytta för samhället och då tänker jag på miljökemi.

Vi vet att många ungdomar tvekar inför att läsa kemi på universitetet. Vad tror du det beror på? Och vad skulle du säga till någon som funderar på kandidatprogrammet i Life Science?

– Det som fick mig att tveka var att jag tänkte att man måste vara någon slags supersmart övermänniska för att hålla på med kemi. Tröskeln kändes hög, kanske för att man inte tänker att det är ett vanligt yrke. Men, nu har jag sett att det är ett fantastiskt varierande jobb och att alldeles vanliga människor håller på med det.

– Utbildningen är omväxlande, det är mycket labbar, men också teoretiskt. Den stora fördelen med Life Science är att utbildningen är bred, vi har molekylärbiologin också, så man behöver inte känna att man kommer att nörda ner sig i något jättesmalt, utan programmet ger en bra grund för många olika yrken.

Läs mer om kandidatprogrammet i Life Science