Reseberättelse - Tanzania Ilembula vt 2019

Nu var stunden kommen och det bar iväg mot Tanzania för lite drygt två månaders praktik.
Det var lite struligt till en början med ett försvunnet pass och turistvisa istället för studentvisum, men till slut så kom jag iväg! Jag har rest mycket, men aldrig på egen hand, därför var det inte bara nervöst att åka till ett nytt land och göra något helt nytt, utan en utmaning att göra det helt ensam. Resan från Stockholm till Dar es Salaam gick utan problem. Här bodde jag två nätter innan jag tog inrikesflyget till Mbeya. Väl framme i Mbeya blev jag hämtad med bil från sjukhuset, denna resa tog ca 4 timmar. Väl framme i Ilembula möttes jag oväntat av två sjuksköterskestudenter från Halmstad! Jag hade ingen aning om att dessa skulle vara här och blev glatt överraskad. Jag visste att det skulle dyka upp sjuksköterskestudenter från Umeå under resans gång men inte att det redan var två svenskar på plats. Det visade sig att Hadassa och Morris kommit dagen före mig, gick sista terminen på sjuksköterskeutbildningen och skulle vara i Ilembula i fyra veckor. Dag ett började med kyrkobesök och obligatorisk presentation, vilket jag var förberedd på, då jag hade läst om detta från tidigare studenter. En fin liten kvart på morgonen med sång och bön.
Detta blev en näst intill daglig rutin, hoppade över kyrkan när jag gick morgonpass framöver och började på avdelningen kl 07.00. Efter morgonbön var det dags att gå på morgonmöte, en slags rapport om nattens händelser. Mest bestod den i rapport om patienter från IVA-avdelningen, statistik över antalet patienter på sjukhuset, dödsfall och sist en ”maternity report”, där hela kvinnoklinikens översikt rapporterades och hur många förlossningar det varit under föregående dygn, vaginala förlossningar respektive kejsarsnitt. Därefter var det dags att träffa Matron Sophia. Henne hade jag haft kontakt med innan resans gång och trodde att hon skulle vara en slags handledare för mig. Det visade sig att hon arbetade mer som en koordinator för hela sjukhuset, en enastående kvinna med mycket pondus. Man hade respekt för Sophia och jag var nog lite rädd för henne de första dagarna, tills jag förstod att hon bara var snäll och oerhört mån om att vi skulle ha det bra. I kyrkan möttes jag också av Ulla som är pensionerad barnmorska. Hon är svensk, men gift med Dickson som är tanzanian, tillsammans har de bott i Ilembula i 40 år och arbetat på sjukhuset. Vi blev bjudna samma eftermiddag hem till Ulla och Dickson på fika. Det kom att bli många fler fikastunder och trevliga pratstunder hemma hos paret Kagali under de åtta veckor jag var i Ilembula, hon tog även emot Kerstin Edin som är min lärare och hade henne boende hos sig under den veckan hon var på besök.

Det jobbar totalt ca 12 barnmorskor på kvinnokliniken. På varje arbetspass är det två barnmorskor och en undersköterska. Dessa har hand om förlossningsavdelningen – där det finns fem platser. 7-9 platser där de nyopererade kvinnorna observeras (sectio). Ca 20 platser där de opererade kvinnorna vårdas dag 2-3 blandat med normalförlösta som vanligtvis stannar 24 timmar på sjukhuset. Till sist har de även hand om
antenatalavdelningen med 12 platser, där kvinnor i latensfas låg och även gynpatienter. Det var aldrig helt fullt på avdelningarna men det är ett stort antal patienter dessa två barnmorskor har ansvar över. Utöver dessa kvinnor vårdas även de sjukaste nyfödda barnen som är i behov av vård. Anhöriga är till stor hjälp för kvinnorna. Det finns ett slags camp på sjukhusområdet där anhöriga bor och snabbt kan komma med till exempel gröt om kvinnan behöver det.

Antalet kejsarsnitt var förvånande högt, närmare 50%. Indikationerna för att göra kejsarsnitt upplevde jag ibland var högst oklara. Vanligast var att de gjorde kejsarsnitt på grund av tidigare snitt hos omföderskor. Känslan jag fick var att man utförde operation lite “för säkerhets skull”, hade förlossningen pågått utan progress lite för länge, med endast trätratt som enda instrument för att bevaka fosterljuden, så blev snitt en utväg. Svensk förlossning innebär mycket teknik och framförallt tolkning av CTG, här hade man som sagt enbart en trätratt.

Att åka som första barnmorskestudent till Ilembula var en utmaning. Minst sagt. En del bestod i att försöka förklara att jag inte var sjuksköterskestudent. Ilembula är inte bara ett sjukhus utan har även sjuksköterskeutbildning. De som läser två år erhåller ett certifikat, då ingår åtta veckor barnmorskeutbildning. De som går tre år erhåller ett diplom och dessa studenter läser ytterligare åtta veckor barnmorskeri. Det vill säga att alla sjuksköterskestudenter läser åtta eller sexton veckor barnmorskeri och har även inom denna period praktik på kvinnokliniken. Utöver detta läser vissa (totalt 4 st på kvinnokliniken) ytterligare ett år på universitet.

Även om både jag och skolan hade varit i kontakt med ansvariga på sjukhuset innan jag kom dit, verkade det inte vara helt klart om barnmorskorna visste att jag skulle komma. Detta gjorde att jag vid varje pass, oftast träffade en ny barnmorska och fick berätta om mig och min utbildning många gånger och vad som förväntades av min praktik. Efter två veckor kände jag att handledningen inte alls fungerade och jag tog kontakt med Inick som är barnmorska och lärare för sjuksköterskestudenterna/barnmorskestudenterna och viserektor. Tillsammans bestämde vi att jag skulle ha två handledare, vilka jag hade valt ut. Efter detta blev praktiken mer strukturerad och jag kände att jag hade tid att diskutera mer med den barnmorska jag hade som handledare.

På sjukhuset föds ca 1200 barn/år. Av dessa är då nästintill 50% kejsarsnitt. Inom kurserna Förlossningskonst I-III ska vi studenter handha 50 kvinnor som förlöses och vårda ytterligare 50 kvinnor, där det inte blir förlossning. Innan jag åkte hade jag med mig 27 förlossningar, vilket var bra – dvs inte allt för få. Men ganska snart insåg jag att det nog skulle bli svårt att få ihop alla 50. Därför bestämde vi att jag skulle ha ”jour” och att de kunde ringa mig om det var så att det var förlossning på gång och jag var ledig. Detta fungerade aldrig riktigt, och jag fick upplevelsen av att de inte vill ”störa” mig. Tillslut blev det 11 förlossningar på plats, dvs 38 totalt.

Hur var vården av kvinnorna då på detta sjukhus? Minst sagt annorlunda mot Svenska sjukhus. När kvinnan kom in till förlossningsavdelningen tilläts inga anhöriga vara med. Hon fick med sig sina tillhörigheter och en termos med gröt. Skulle gröten ta slut fick anhöriga komma med ny. Förlossningsrummen bestod av ca 2x2 m stora ”bås” där väggarna var så
höga att man utan att sträcka på sig nämnvärt kunde se över till kvinnan i nästa bås. Sängen var en brits, som varken gick att justera i höjd eller på något sätt ändra för att t.ex. höja bakom huvudet. Gemensam toalett fanns i ena änden av rummet och om kvinnan inte kunde ta sig dit fick hon använda sin medhavda plastbalja. Dörrarna till båsen bestod av grövre plastskynken, som allt för ofta inte stängdes. Fosterljud avlyssnades med tratt och ingen smärtlindring fanns att tillgå. När kvinnan kände att hon ville krysta påkallade hon barnmorskans uppmärksamhet. Under vår utbildning i Umeå lär vi oss otroligt mycket om närvarons och stödets betydelse, vi får lära oss om att bevarad det normala normalt och försöka komma ifrån den medikaliserade vården som förlossningsvård går mycket mot på många kliniker. På sjukhuset i Tanzania blev jag oerhört förvånad över den totala avsaknad av stöd som gavs till de födande kvinnorna. Inte en gång såg jag en barnmorska ta kvinnans hand, massera ryggen, utföra knäpress, peppa, stötta. Kvinnan lämnades själv med sina smärtor och sina känslor. Att komma som vit person till en helt ny kultur är inte det lättaste
men efter en tid kände jag att jag måste få utföra det som jag lärt mig och det som jag tror på för att vara ett litet stöd för kvinnan. Så jag började med att andas med kvinnorna, massera, och försöka vara där så mycket jag kunde och kommunicera genom mitt kroppsspråk. Jag uppmuntrade kvinnorna till att röra sig, ”dansa” för att bredda bäckenet, lät de ligga på sidan om de ville det under krystning. Allt detta mottogs med viss skepsis och det var många nyfikna huvuden om kikade in bakom båsets drapperidörr när jag ljudligt andades i takt med kvinnor genom värkar. Det som gjorde mig ganska förvånad var att jag blev bemött med ganska stor skepsis till detta helt naturliga! Med tanke på det stora kejsarsnittsantalet tror ju jag att en stor bidragande faktor till att få ner antalet skulle vara att vara just närvarande och utföra stöd och närvaro. Att förändra detta kommer troligtvis vara en process.

När barnet var fött fick alla mammor oxytocin i.m och jag var aldrig med om någon större blödning. Barnen togs ganska omgående till ett barnbord, där man hade förberett med tre lager skynken som barnen virades in i. När mamman ev hade suturerats fick barnet komma till henne. Ingen gång såg jag hud-mot-hudkontakt och när jag frågade om det fick jag förklarat att de inte utövar det här men att de vet de bra fördelarna med det.

All dokumentation skedde i pappersform. Precis som i Sverige används partogram och APGAR som är använt världen över används även.

Kvinnorna som genomgick kejsarsnitt vårdades i tre dagar, om inga komplikationer tillstötte. Ett kejsarsnitt kostade 60.000 TSH dvs ca 240 svenska kronor och en vaginal förlossning hälften. Som jag förstod det var det på gång att all kvinnovård skulle komma att bli gratis.

Vad tar jag med mig? Att uppleva de stora kontrasterna i vården tror jag gör att man än mer uppskattar och blir tacksam över den bra vård vi har i Sverige. Att möta kulturella skillnader och likheter, utbyta erfarenheter tror jag berikar en både som person och som kommande barnmorska.

Förutom praktik hann vi med en helg på nationalparken Ruaha. Helt fantastiskt! Och allra starkast bär jag med mig firandet av internationella kvinnodagen 8/3 där ett stort gäng kvinnor från hela byn, inklusive vi svenska studenter, gick parad genom byn.

För att ett kommande utbyte ska fungera bra tror jag att en mer strukturerar handledning behövs. Tack vare Kerstin Edins besök på sjukhuset, där hon informerade om utbildningens innehåll och upplägg för ett flertal ansvarig på sjukhuset fick de en klarare bild över hur svensk barnmorskeutbildning ser ut. Ilembula är ett litet sjukhus och för att få en bredd kanske en idé skulle kunna vara att dela upp praktiken. Vi hade idéer om att jag skulle vara på ett större sjukhus i Mbeya, men det finns ju ett etablerat utbyte från universitetet på ett större sjukhus i Dar es Salaam, kanske kunde det vara en god idé att dela upp tiden mellan dessa sjukhus?

För dig som tvekar att åka, tveka inte! bara åk! Jag ångrar inte att jag åkte, denna erfarenhet kommer jag bära med mig för alltid :)