Om artikeln

Umeå Working Papers in Crisis Management Studies, 2021:2
Artikelförfattare: Lisa Hermansson

Vad handlar artikeln om?

Artikeln handlar om hur de skandinaviska länderna hanterat den långdragna kris som Covid-19 pandemin utgör. Framför allt undersöks och jämförs länderna med fokus på offentlig förvaltning; mer specifikt på politisk-administrativa kapaciteter och förvaltningstraditioner. Ett grundantagande som görs för studien är att det finns ett starkt samband mellan hur en stats institutioner är organiserade och vilken politik som staten kan genomföra. Med detta antagande blir det intressant att se vad som för länderna samman och vad som skiljer dem åt i förvaltningstradition och politisk-administrativa kapaciteter för att kunna säga något om varför Sverige, Norge och Danmark hanterade pandemin på olika sätt i början.  

Varför är det så viktigt att studera detta ämne?

Jag tänker att det är viktigt att förstå krishantering genom offentlig förvaltning och fokusera på institutionella förutsättningar och politiskadministrativa kapaciteter då krishantering sker i samverkan mellan de offentliga myndigheterna och medborgarna men också mellan olika sektorsområden och förvaltningsnivåer. Först när krishanteringen sätts i perspektiv av förvaltningstraditioners ramar och regler kan man få en bättre förståelse för vilka åtgärder som är möjliga att vidta för länder i en given krissituation.

Hur har du gått till väga?

För att kunna jämföra de tre länderna kvalitativt undersökte jag deras krishantering utifrån politisk-administrativa kapaciteter enligt Lodge och Wegrich (2014). Artikeln grundar sig på material som kommer från offentliga aktörer; nationella officiella dokument som exempelvis rapporter, utredningar, riktlinjer, lagtexter och pressmeddelanden. Jag studerade materialet med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och empiriska fynd kategoriserades utifrån de fyra politisk-administrativa kapaciteterna: Samordningskapacitet, analyskapacitet, styrning- och kontrollkapacitet samt leveranskapacitet. Syftet med artikeln var att beskriva, jämföra och slutligen förstå Sveriges, Norges och Danmarks hantering av pandemin i perspektivet av deras respektive förvaltningstradition.

Vad innebär resultaten?

Artikelns resultat visar på att skillnaderna i förvaltningstradition haft en central betydelse för hur länderna valt att hantera Covid-19, då förvaltningstraditionerna har påverkat vilka åtgärder som varit möjliga för länderna att vidta. Sveriges dualistiska system medförde en krishantering där expertmyndigheter fått leda landet genom krisen, medan politiska institutioner och enskilda politiker haft en mer framträdande roll i Danmark och Norge. Resultatet har även i sin helhet visat på vikten av att analysera länders krishantering, speciellt vid en jämförande ansats, utifrån ett perspektiv av offentlig förvaltning.

Är det något i resultaten som förvånar dig?

Att förvaltningstraditionerna påverkat hur länderna har kunnat möta pandemin var i sig inte förvånande. Däremot fick jag under arbetet en djupare insikt i hur viktigt det faktiskt är att ta länders specifika institutionella struktur i beaktning för att förstå deras möjligheter eller utmaningar när det gäller att vidta vissa åtgärder i en krissituation. Artikeln tydliggör även hur gränsöverskridande Covid-19 pandemin har varit som kris då det har krävts snabba åtgärder såväl som långsiktiga, och hur de åtgärder som vidtagits ibland har kunnat skapa nya svårigheter som i sin tur krävt nya åtgärder. Pandemin har visat på hur nordiska, europeiska och globala samarbeten är nödvändiga och då behövs insikt i länders enskilda institutionella egenskaper.

Länk till publiceringen i Diva