Om artikeln

European Journal of Politics and Gender

Artikelförfattarna: Elisabeth Olivius, Jenny Hedström och Zin Mar Phyo 

Vad handlar artikeln om?

Artikeln granskar hur FNs agenda för kvinnor, fred och säkerhet kom till uttryck i Myanmar under årtiondet av fredsbyggande och politiska reformer som började 2011 och slutade i och med militärkuppen den första februari 2021. Vi undersöker hur agendan institutionaliserades i statliga strategier samt i internationella aktörers projekt och stödformer, och vad det fick för konsekvenser när det gäller vilka lokala aktörer som fick möjlighet att både påverka och dra nytta av insatserna.

Vad är ”feminist peace” och på vilket sätt använder ni det i er forskning?

I vår artikel definierar vi feministisk fred som politiska villkor som gör det möjligt för de kvinnor som har påverkats av konflikten att föra fram sina visioner för förändring, och påverka fredsbyggande och återuppbyggnad. Vi menar att det inte går att konstruera ett universellt ideal för hur en feministisk fred bör se ut, när det gäller konkreta policymål och åtgärder. Vilka samhällsförändringar och mål som är viktigast varierar mellan olika konfliktkontexter, och även mellan grupper av kvinnor i samma land som har påverkats olika av konflikten.

För att fånga hur sådana möjliggörande politiska villkor kan se ut lutar vi oss mot den politiska teoretikern Nancy Fraser, och menar att feministisk fred bör innebära att kvinnors specifika erfarenheter av konflikt och behov efter konflikten erkänns och synliggörs; att materiella resurser omfördelas så att konfliktdrabbade grupper har möjlighet att göra sina perspektiv hörda; och att kvinnor är representerade i sammanhang där beslut som berör fred fattas. Vi använder därefter detta ramverk för att utvärdera hur väl FNs agenda för kvinnor, fred och säkerhet bidrog till feministisk fred i Myanmar fram till militärkuppen.

Vilken betydelse har detta inom forskningsfältet?

Vår analys bidrar dels till en relativt ny och växande teoretisk diskussion om feministisk fred. Vad är feministisk fred, och hur kan detta studeras empiriskt? Denna diskussion bör också förstås inom ramen för ett mer generellt uppsving i intresse för fredsbegreppet – vad är fred, bortom frånvaron av väpnat våld som en miniminivå, och hur kan variationer mellan olika typer av fred beskrivas och teoretiseras?

Varför har ni valt att just studera situationen i Myanmar?

Vi har alla tre lång erfarenhet av forskning i och om Myanmar. Vår samlade expertis ger oss möjlighet att gå på djupet och förstå händelseutvecklingar, maktrelationer och spänningar på ett sätt som annars inte vore möjligt. Men vår analys av Myanmar bidrar också med mer generellt användbara insikter kring hur arbetet med FNs agenda för kvinnor, fred och säkerhet, och även andra internationella normer och policyramverk, kan begränsas och snedvridas av en illiberal postkonfliktstat som aktivt strävar efter att undertrycka kritik och politisk opposition. Detta är viktigt eftersom en majoritet av världens postkonfliktstater är auktoritära stater, där stabilitet upprätthålls åtminstone delvis med hjälp av politisk repression snarare än inkluderande politik.

Vad innebär resultaten?

Sammanfattningsvis så visar vår analys att under det senaste årtiondet är det de kvinnor som drabbats värst av väpnad konflikt som har haft minst möjlighet att påverka och dra nytta av FNs agenda för kvinnor, fred och säkerhet i Myanmar. Detta är delvis en effekt av illiberal statlig styrning, där etniska minoriteter och grupper som ses som regimkritiska diskrimineras. Men tyvärr har internationellt bistånd ofta bidragit till att förstärka dessa mönster. Det beror på att internationella aktörer fram till kuppen i hög grad prioriterade samarbete med Myanmars regering, och därför i viss mån undvek grupper och frågor som kunde vara politiskt känsliga. Att få tillgång till internationell finansiering kräver dessutom administrativa resurser och språkkunskaper som kvinnoorganisationer på landsbygden i konfliktdrabbade områden helt enkelt inte har.

Vi drar därför slutsatsen att det internationella biståndets organisering, i kombination med auktoritär, exkluderande statlig styrning, i hög grad begränsade möjligheten för FNs agenda för kvinnor, fred och säkerhet att bidra till feministisk fred. Idag, efter militärkuppen, är det många internationella givare som omprövar tidigare strategier och söker nya sätt att ge bistånd till Myanmar, utan att stödja militärregimen. Just nu finns därför en möjlighet att hitta nya vägar för att bidra till fredsbyggande på ett sätt som tar konfliktdrabbade kvinnors kunskap och röster på allvar. Det är avgörande för en hållbar, och feministisk, fred. För att bättre göra våra forskningsresultat tillgängliga och användbara för internationella biståndsgivare har vi och publicerat en policy brief, som bygger på denna artikel samt på ett antal uppföljande intervjuer genomförda efter militärkuppen. Där ger vi konkreta rekommendationer för hur internationella aktörer kan stötta kvinnor, fred och säkerhet i dagens politiska situation.

Länk till artikel