Erika Wolf är lektor i italienska. Här berättar hon om vad som lockade henne till att bli forskare och vad som är särskilt roligt med att undervisa.
BildPrivat
– Jag blev nyfiken på skandinaviska språk när jag började studera vid universitetet i Florens, efter att jag deltagit i en introduktionskurs i nordiska studier. Jag tycker att både norska och svenska låter musikaliskt. Nordens historia och kultur verkade också tilltalande i mina ögon.
– I efterhand, när jag undervisade mitt modersmål inom vuxenutbildning i Norge, insåg jag att det var en bra idé att ta en master i italienska, för att kunna undervisa i ämnet även på gymnasiet. Förutom det praktiska syftet saknade jag att kunna studera litteratur. Jag har alltid gillat att analysera texter och undersöka litterära fenomen. På sätt och vis har flytten till Norge och senare Sverige gett mig chansen att återupptäcka mitt hemlands kulturarv ur ett annat perspektiv. När man studerar utomlands kommer man i kontakt med olika akademiska traditioner, både vad gäller forskningsmetoder, teorier och den litterära kanon. Man kan då iaktta sina egna kulturfenomen med dubbelöga: både ur en "inre" synvinkel och utifrån de yttre horisonterna som öppnar sig genom kontakten med den främmande kulturen.
– Det som lockar mig mest med forskning är möjligheten att belysa nya aspekter av forskningsobjektet, som eventuellt utmanar befintlig kunskap. Att upptäcka något nytt är utan tvekan ett attraktivt ögonblick: att följa en idé utan att veta exakt vart den slutliga vägen leder, och kanske hitta en sak samtidigt som man letar efter något annat. Tillfällighet – eller serendipitet – är en faktor i forskningen som jag finner inspirerande. Vidare finns det också de samhälleliga implikationer som jag tycker är viktiga: forskning kan ge en röst åt dem som aldrig haft möjlighet att uttrycka sig.
– Genom min forskning hoppas jag kunna belysa hur begrepp som hör till vetenskap och teknologi inspirerar en kulturs litterära produktion och hur de omarbetas. Den forskning jag nu bedriver vill lyfta fram litteraturens bidrag till reflektion kring gränsen mellan det mänskliga och det robotiska. Jag tror att humaniora kan tillföra värdefulla perspektiv till debatten om möjligheter och begränsningar i projekt som syftar till att reproducera mänskliga egenskaper genom programmering. Samtidigt kan ett sådant perspektiv avslöja hur kulturella och samhälleliga förändringar inom den teknologiska utvecklingen formar vår kollektiva fantasi.
– Undervisning är något jag ägnar mycket tid och engagemang åt. Den dialog som skapas med studenterna kring materialet vi går igenom tycker jag är särskilt spännande. Deras överväganden inspirerar mig till att nyansera min tolkning och ger grogrund för ytterligare funderingar. Det finns alltid något nytt perspektiv som uppstår inför andras input. Jag tror att kunskap är något som byggs tillsammans och kan definitivt säga att jag lär mig mycket av samtalen med mina studenter. Utöver detta tycker jag att det är ett nöje att se studenternas framsteg i språk och i kritiskt tänkande. Det är faktiskt en källa till stolthet för mig och en stor drivkraft i mitt vardagliga arbete.
