Med nästan 40 år i arbetslivet inom konst och kultur i olika former, är Ola Kellgren numera pensionär. Då finns det utrymme för att lära sig nya saker, som till exempel italienska.
BildKlara Kellgren
– Jag har arbetat i nästan 40 år med konst och kultur i olika former: som museiman, regionkulturchef och senast som direktör för en institution i Helsingfors, Nordisk kulturkontakt, som bland annat ansvarar för stödprogram för nordiskt kultursamarbete.
Hur kommer det sig att du valt att lära dig italienska så här lite senare i livet?
– Jag har ända sedan barnsben varit intresserad av Italien, dess kultur, historia och inte minst det italienska köket. Jag har läst lite kvällskurser på studiecirkelnivå. Under pandemin som drabbade Finland hårt i form av nedstängningar började jag med appen Duolingo för att senare fortsätta med några förberedande distanskurser vid Umeå universitet.
Hur tycker du att det har gått att lära sig ett nytt språk som pensionär?
– I ärlighetens namn måste jag medge att det inte är helt lätt, jag tycker ofta att glosor eller grammatik inte riktigt fastnar...
Du läser på distans. Hur fungerar det?
– Det fungerar bra, särskilt som vi nu på A-kursen har en timmes seminarier varje vecka. Kurserna är ganska pedagogiskt upplagda så man kan gå tillbaka och göra om och öva samma moment flera gånger. Men det är klart att det vore roligare att få träffa de andra studenterna i klassrummet 2–3 gånger i veckan med regelrätta lektioner.
Skulle du rekommendera någon annan att läsa våra kurser?