I september 1975 invigdes Kyrkbron i Umeå, som ligger vinkelrätt mot älven i Östra Kyrkogatans förlängning över till Teg på älvens södra sida. Bron är nummer tre i ordningen efter de som benämns "Gamla bron" och "Tegsbron". Den sistnämnda som öppnade 1949 ligger där den ligger eftersom Umeå vid den tiden fortfarande var hamnstad, en placering längre ner hade krävt en öppningsbar bro. När man på 1960-talet började planera för nästa bro var fartygstrafiken upp till stadskajen ett i stort sett avslutat kapitel varför det var möjligt att lägga en "lågbro" där man fann att den bäst passade. Utredande ingenjörsfirma Orrje & Co föreslog 1965 att bron placerades i Östra Kyrkogatans förlängning. Mot detta invände bland andra kyrkorådet i Umeå som menade att gudstjänsterna skulle störas, vilket ledde till att ytterligare placeringsförslag togs fram. I dessa är brons angöring på stadssidan flyttad nedströms till en plats ungefär strax öster om dagens Konstnärligt campus. I det ena förslaget tangerade bron dessutom Öns nordvästspets.
Inget av dessa förslag vann dock tillräckligt gehör hos beslutsfattarna som höll fast vid en bro invid stadskyrkan. Bland de som hade invändningar mot detta märktes såväl länsstyrelsen som Riksantikvarieämbetet, och inte minst länsarkitekt Åke Lundberg. Västerbottens-Kuriren genomförde en enkät i oktober 1971, strax innan slutgiltigt beslut skulle fattas. Resultatet visade att 84 procent av de närmare 2400 tillfrågade personerna var emot ett brobygge vid kyrkan. En demonstration vid samma tid samlade mer än 1000 deltagare. Vid kommunfullmäktiges sammanträde 28 oktober 1971 blev det het debatt i sex timmar innan man beslöt att bevilja anslag till en bro invid kyrkan – med 25 ja-röster och 24 nej. Invändningarna mot Kyrkbron var från början av mer trafikteknisk art, men gled under protesttiden över mot det miljömässiga. Såväl miljön i kemisk-biologisk bemärkelse som i kulturell. Antalet besvärsskrivelser uppgick till 43, vilket var rekord, och debattpennorna glödde. Till yttermera visso inträffade något sedan grävningsarbetet för bron inletts sommaren 1972, som la ytterligare dimensioner till fallet. På kyrkbacken hittades ett dittills okänt gravfält. Byggnadsarbetena stoppades omedelbart av berörda myndigheter och institutioner. Under ledning av arkeolog Sibylla Haasum grävdes fyrtio kistgravar fram med omkring sextio skelett och rester av kistor. I ett schakt påträffades sjutton kanonkulor som troligen härrör från det Finska kriget 1808–1809. I den sista graven, en gravkammare sydsydost om kyrkan, hittades läsliga namnplåtar som visade att det var landshövding Pehr Adam Strombergs familjegrav. Samtliga skelettdelar återbegravdes efter undersökning och de arkeologiska fynden hamnade på Västerbottens museum.
Kyrkbron ritades av arkitekt Erik Thelaus som även ligger bakom Centrum- och Valandhusen i Umeå. I strikt arkitektonisk bemärkelse finns nog inget allvarligare att invända mot bron, men att den hamnade på fel plats är nog ganska många fullt på det klara med.
Text: Västerbottens museum från utställningen Makt och medborgare
