av Mats Rosin
Utanför Scharinska – dåvarande kårhuset – eldade några upprymda ynglingar upp sina studentmössor. Jag tror det var det närmaste Umeå kom ett studentuppror åtminstone den våren, våren 1968.
Själv hade jag ingen studentmössa att bränna så jag fick göra det i andanom istället.
Studentmössa hade inte dåvarande studentkårens ordförande Willy Frick heller. Det sågs som ett problem i mer traditionellt sinnade kretsar: En kårordförande utan mössa? Hur skulle han kunna hälsa våren på vederbörligt sätt?
Nå, det löste sig. Våren kom till Umeå i alla fall, studentmössor eller inte.
Både Willy Frick och jag gick på Sopis. Dit kunde man ta sig in utan studentexamen. Att vi därför stundom benämndes "epaakademiker" tror jag vi tog med jämnmod.
Om Umeåstudenterna överlag någonsin var särskilt röda så hade de inte hunnit bli det. När statsvetarprofessorn Pär-Erik Back någon vecka efter militärkuppen i Grekland 1967 berörde den i sitt vårtal och uppmanade studenterna att "höja blicken över idyllen" uppstod ett visst mummel: Vad nu, politik i ett vårtal? Gick det för sig?
Men även om upproret lät vänta på sig var det mycket på gång i Umeå de här åren.
En ny demonstrationskultur såg dagens ljus. Tidigare hade det demonstrerats på Första maj och knappt det. Nu blev demonstrationer ett återkommande inslag längs Rådhusesplanaden. Var det inte betygen som skulle bort så var det Vindelälven som skulle räddas... Rutten var den samma, för det mesta deltagarna också.
Oftast hände det som hände annars i Mimerskolans aula, fylld till sista ståplats oavsett om det var Sara Lidman eller Olof Palme som var huvudattraktionen.
En kväll satt en hel radda företrädare för dåtida svensk storfinans, jag minns Matts Carlgren och Lukas Bonnier, uppradade på podiet för att stå till svars. Mycket som ter sig otroligt nu, femtio år efteråt, var fullt möjligt på den tiden.
En annan kväll var det lika fullsatt för att lyssna till Herbert Tingsten. Hans tes var att ideologierna var döda, vilket just vid den här tiden måste ha varit något av ett rekord i dålig tajming.
Men supé efteråt står det i programmet att det var.
Upplagt för bråk var det förstås när Utrikespolitiska föreningen i februari 1968, mitt under pågående Vietnamkrig, bjudit in en William Bodde från USA:s Stockholmsambassad för att tala.
Mycket riktigt: Mötet avbröts innan Mr. Bodde ens hunnit börja. Somliga såg det som en seger, andra tyckte att demonstranterna skämt ut både sig själva och Umeå universitet.
Teach ins efter amerikansk modell var högsta mode. Dygnslånga för att inte säga sega tillställningar utifrån ett givet ämne. Ibland handlade det om södra Afrika, oftast om Vietnam men att ämnet någon enda gång var ofriheten i Östeuropa kan jag faktiskt inte påminna mig.
Olof Palme, ja – han var ofta på besök i den nyblivna universitetsstad där han själv något decennium tidigare gjort lumpen som kavallerist. Ett tag såg det ut som om "Palmeaftnar" skulle bli samma tradition i Umeå som "Erlanderaftnarna" i Lund, men så blev det inte. Antagligen fick Palme för mycket att göra. Eller så blev han helt enkelt less på att käftas med rödögda maoister som gärna gav sken av att veta allt men hade föga kläm på praktisk politik...
Det var härligt att vara ung. Och röd. Allt tycktes möjligt... Själv var jag ny i stan, nyare än de flesta. Studielånet räckte till julbord på Sävargården och på lördagseftermiddagarna intogs Odéonbiografen av oss som gillade film. Till dem som syntes hörde Kay Pollak, den blivande regissören, alltid med lapphunden Pelle i sällskap.
När Pollak till vardags undervisade i statistik låg Pelle utanför ingången till Samhällsvetarhuset. "Släpp inte in Pelle" hade Kay Pollak textat på en lapp. "Vem fan är Pelle" hade någon annan ritat nedanför. Varför minns man sånt?
I ett försök att vidga perspektiven hade sossestudenterna också en kväll engagerat konstvetaren Carlo Derkert för att tala om konst och politik.
Derkert fick frågan vad som utmärkte de stora begåvningarna och svarade:
- Begåvningarna? Tja, det är väl dom som överlever pedagogerna.
Det tyckte jag var roligt sagt. Och det gäller kanske fortfarande?
Mats Rosin
Mats Rosin var anställd på Västerbottens Folkblad mellan 1970 och 2003 som ledarskribent, kulturredaktör och politisk kåsör – ibland samtidigt. Sedan 2003 är han verksam som frilansande kåsör och kulturskribent. Till Umeå kom han i januari 1966 för att bedriva studier vid Socialhögskolan vilket så småningom också resulterade i en socionomexamen.
