KVINNOKAMP. För 50 år sedan, det legendariska året 1968, gick jag på high-school i USA. Jag var utbytesstudent och bodde hos en medelklassfamilj i södra Kalifornien. När Martin Luther King och Robert Kennedy mördades under året väckte det förstås stor oro och upprördhet i det vita välmående villaområdet. Men av tidens andra omvälvande politiska händelser och fenomen i landet, som medborgarrättsrörelsen och motståndet mot Vietnamkriget, märkte jag föga – förutom rykten om att några av skolans elever deltagit i en demonstration mot kriget och klisterlappen på familjens dörr som deklarerade att man välkomnade grannar oavsett ras, religion och nationalitet. Detta var antagligen ett ställningstagande för den Civil Rights Act 1968 som förbjöd diskriminering vid fastighetsförsäljning och bostadsuthyrning.
Helt ovetande var jag dock om den begynnande nya kvinnorörelse, Women´s Liberation Movement, som uppstod i USA i slutet av 1960-talet bland unga kvinnor ur olika vänstergrupper. Behovet av en separat kvinnoorganisering var en reaktion på upplevelsen av att ständigt avfärdas när man bland manliga kamrater försökte ta upp frågor om sexism, marginalisering och diskriminering på grund av sitt kön. Under en stor Vietnamdemonstration i Washington 1968 lanserades så slagordet "Sisterhood is powerful", och en symbolisk ceremoni hölls då den traditionella kvinnligheten begravdes; en docka med papiljotter, strumpeband och lösögonfransar. Detta var samtidigt som vi flickor i skolans avgångsklass inom ramen för "Girls Physical Education" lärde oss att sitta snyggt, gå i trappor och stiga in och ut ur bilar på ett elegant sätt. Samt vad man skulle tänka på vid val av behå så att man fick rätt storlek, och att man inte skulle ha långt hår hängande fritt när man passerat tonårstiden.
De tusentals kvinnogrupper i USA som bildades under den nya kvinnorörelsens första tid inspirerade till bildandet av liknande grupper i andra delar av världen. I Sverige började det 1968 med att åtta kvinnor i Stockholm träffades för att diskutera kvinnofrigörelsens stillastående läge. Den könsrolls- och jämställdhetsdebatt som fått ett genomslag med liberalen Eva Mobergs uppsats "Kvinnans villkorliga frigivning" 1961 började kritiseras som alltför ytlig. Flera av dessa ifrågasättande kvinnor hade träffats på Karin Westman Bergs könsrollsseminarier i Uppsala, vars diskussioner ledde till att man började organisera sig. De första två åren var Grupp 8 en liten intern krets som samlades för att läsa och diskutera kvinnolitteratur, statliga utredningar och rapporter om kvinnors villkor. Man hade också en viss utåtriktad verksamhet i syfte att bilda opinion i konkreta frågor.
Våren 1970 beslutade gruppen att öppna upp den slutna arbetsformen och invitera andra att delta i verksamheten. Samma år bildades också Kvinnoligan i Lund. Precis som Grupp 8 startade denna verksamhet med att en liten kärna av kvinnor, flera med rötter i den politiska vänstern, började diskuterade kvinnoförtryck, kvinnokamp och marxism. Ungefär samtidigt med Grupp 8 och Kvinnoligan bildades liknande kvinnogrupperingar i Danmark och Norge. I Sverige var dock den socialistiska orienteringen mer framträdande än i de danska och norska grupperna. Ambitionen var att "ta ett kvinnogrepp på socialismen" som en av Grupp 8:s tidiga medlemmar uttryckte det. Grupp 8 och Kvinnoligan i Lund kan sägas vara starten på den nya kvinnorörelsen i Sverige. Grupp 8 började ge ut en egen tidning, Kvinnobulletinen, och den 8 mars 1972 firade man tillsammans med Svenska kvinnors vänsterförbund Internationella kvinnodagen i Stockholm. Det var det första offentliga 8-marsmötet i Sverige. Samma år arrangerades också en stor kvinnokonferens, även denna i Stockholm, som lade grunden till en nationell rörelse vilken bestod av olika kvinnogruppers självständiga organisering runt om i landet. Den nya kvinnorörelsen kom alltså att bestå av många olika kvinnogrupper med olika politisk inriktning, även om de flesta i alla fall initialt såg socialismen som en förutsättning för kvinnors frigörelse. I en idéhistorisk avhandling från 2007 av Emma Isaksson, Kvinnokamp, analyseras de ideologiska hållningarna inom den nya kvinnorörelsen i Sverige under 1970-talet.
Det som generellt karaktäriserade den nya kvinnorörelsens olika manifestationer var politiseringen av kvinnors villkor inom arbetslivet och i familjen. "Det personliga är politiskt", som var rörelsens mest kända slagord, pekade på att det som hände i det privata – till exempel kvinnomisshandel och sexualiserat våld – måste ses som samhälleliga angelägenheter. Utmärkande var också en ny kritik av kvinnoförtryckets sega strukturer, där begrepp som patriarkat, feminism och sexism började användas. Ur detta teoretiserande över förtryckets mekanismer växte Women´s Studies fram. I Sverige började kvinnoforskning, eller det som i dag kallas genusforskning, organiseras vid universiteten vid slutet av 1960-talet. Etableringsfasen kom något decennium senare.
Med sin mångfald av grupper och aktioner kan 1970-talets kvinnorörelse beskrivas som en gräsrotsrörelse. Även den fortsatta utvecklingen visar på en mångsidig social rörelse med feministiska förtecken. Under 1980- och 90-talen utgjordes rörelsen i stor utsträckning av kvinnojour- och kvinnohusverksamhet och fredsaktiviteter. Dessutom bildades mer eller mindre varaktiga kvinnonätverk inom olika sektorer: universiteten, politiken, närings- och arbetslivet. Allt detta finns kvar i dag, men nya identitetskategorier, diskrimineringsgrunder och samhällsfenomen har tillkommit. Liksom nya sätt att organisera sig och skapa nätverk inom sociala medier. Den senaste stora Metoo-manifestationen kan dock utan vidare härledas till den effektfulla aktionen 1968 i Washington då kvinnor demonstrerade, delade ut flygblad och beslutsamt kastade av sig den gamla kvinnlighetens ok. "Sisterhood is (still) powerful".
