BODIL:
Vi har ju i olika sammanhang, utifrån ett generationsperspektiv, tidigare pratat om våra olika vägar och ingångar till intresset för kvinnohistoria och genusvetenskap. Detta är ju ett vetenskapsområde som växte fram i nära anslutning, och inte enbart rent kronologiskt, till 1960-talets olika sociala rörelser. Nu undrar jag hur du tänker kring denna 68-koppling. Några frågor som jag har är; Hur upplevde du den tiden, andan och atmosfären vid UmU? Och hur kan den stämningen ha bidragit till utvecklandet av kvinnoforskningen? Och hur tänker du kring detta med UmU som det "röda universitetet"? På vilket sätt tycker du att det arvet är levande idag? Men jag tycker vi kan börja med frågan; hur kom det sig egentligen att du blev en del av det som skulle kunna kallas den akademiska kvinnokampen?
LENA:
Att jag blev del av den akademiska kvinnokampen beror nog på flera omständigheter. Barndomsbasen var att jag var en duktig "pappas flicka" och växte upp med på olika sätt handlingskraftiga kvinnor: mamma, mormor, farmor, mostrar. När jag var barn tänkte jag att det var dom som bestämde, som vuxen förstår jag ju att det inte var så enkelt...
Fram till dess att jag började skolan bodde vi i den livaktiga järnvägsorten Nyåker, där min farmor hade tobaksaffär. Sen köpte mina föräldrar min mammas hemgård, nån mil inåt landet, då mormor och morfar lade ned jordbruket. Vi hade alltså inte jordbruk, men bodde på en stor gård, där mina morföräldrar också bodde kvar.
Mamma var hemmafru och pappa jobbade först som instruktör på skogsutbildningar, sen som ombudsman för folkpartiet. Han var borta mycket, det var i praktiken mamma som skötte allt hemma, med hjälp av mormor och morfar.
Att jag skulle gå på gymnasiet och sen fortsätta på universitetet var självklart för mig, jag kommer inte ihåg att det var nåt snack om det... Förutsättningen var förstås att det fanns studielån, annars hade det inte gått! Vare sig pappa eller mamma kom från det som nu heter "studievana" miljöer, men båda hade utbildning efter folkskolan. Och min ena moster var sjuksköterska och den andra (ingifta) var läroverkslärare.
När jag kom till universitetet var det under en tid då kvinnoforskningen började utvecklas, och när man väl började inse hur "manlig" vetenskapen var, och förstå vilka konsekvenser det fått, kändes det liksom självklart att vara med i omvärderingen av gamla vetenskapliga "sanningar" – och skapa ny kunskap. Men det var en ganska lång process...
Och det viktiga året 1968 var jag utbytesstudent och gick på "high-school" i södra Kalifornien. Förutom morden på Martin Luther King och Robert Kennedy det året – som väckte stor oro och upprördhet i det vita välmående villaområdet där jag bodde – märkte jag föga av tidens andra omvälvande politiska händelser och fenomen i landet, som medborgarrättsrörelsen och motståndet mot Vietnamkriget. Och helt ovetande var jag om den begynnande nya kvinnorörelsen, Women's Liberation movement, och den Vietnamdemonstration i Washington 1968 där slagordet "Sisterhood is powerful" lanserades, och en symbolisk ceremoni hölls då den traditionella kvinnligheten begravdes; en docka med papiljotter, strumpeband och lösögonfransar. Detta var samtidigt som vi flickor i skolans avgångsklass fick lära oss sitta snyggt, gå i trappor och stiga in och ut ur bilar på ett elegant sätt. Så det kunde jag när jag började på Östra Gymnasiet hösten 68. Förutom perfekt amerikansk engelska.
Jag blev engagerad i elevrådet (var ordförande ett tag – Östra Gymnasiet var då Sveriges största gymnasieskola) och SECO (Sveriges elevers centralorganisation). SECO präglades hårt av de politiskt stormiga åren kring 1968, och flera politiska fraktioner slogs om makten inom organisationen. Feminism å sexism å sånt var dock inga centrala stridsfrågor.
Man kan väl säga att min genusväg tog sin början efter gymnasieåren, kanske när jag sommaren 1974, eller 75, satt vid bäcken i Nordansjö och läste Simone de Beauvoirs Det andra könet som kom på svenska i förkortad form 1973. Jag hade då börjat läsa vid Umeå universitet, "det röda". Och visst märktes färgen, även om man som jag inte var aktiv i någon variant av små- eller storgruppsvänstern: Bokborden utanför Rotundan, de politiserade kårvalen, demonstrationerna, hyreskampen, studenternas krav på inflytande på alla områden, kurskamrater som lämnade eller tog en paus i studierna och istället började jobba som svetsare, svarvare och truckförare.
Men samtidigt pågick ju det "vanliga" studentlivet med tentaläsning, fester och köande till krogen Krogen på helgerna, korridorliv där inte alla åt böngryta med råris eller var klädda i näbbstövlar och palestinasjal. Och dom snygga discopojkarna och flickorna dominerade som vanligt utelivet. Själv delade jag lägenhet i centrala stan med en av de där snygga och populära flickorna. Vi deltog aktivt i nöjeslivet kan man väl säga... Min kompis hade näbbstövlar, aldrig jag – fast jag hade en brun-o-vit "palestinasjal". Och vi åt aldrig böngryta, men mycket tonfisk och torskrom på burk.
Lite speciellt med Umeå universitet var dock att man hade betydligt större andel studenter från arbetarklassen eller "studieovana" miljöer än de gamla universiteten. Och det är klart att det satte sin prägel på det akademiska livet.
Jag läste alltså psykologi vid Umeå universitet, och idéhistoria på fritiden, först A-kursen på kvällstid, sen B- och C på dagtid. På den tiden var det få lektioner så det var inga problem att läsa dubbelt. Inom bägge ämnena var klass ett tydligare tema än kön, egentligen tog ingetdera ämne upp något om kön – underförstått var att allt handlade om människan=män på ett eller annat sätt. Det tog ett tag innan jag på riktigt upptäckte det. Ifråga om idéhistoria var det när Caroline Merchants The Death of Nature. Woman, Ecology and the Scientific Revolution kom ut 1980. Den förändrade min syn på idéhistorien! 1980 var även året då Kvinnovetenskaplig Tidskrift startade i Lund, sen ambulerande redaktioner. I Umeå 1992-95.
Men den stora konkreta upprördheten kom nog 1982 då ett pampigt tvåbandsverk med idéhistoriska källtexter gavs ut – där det inte fanns en enda kvinnohistorisk text! Och en enda text författad av en kvinna, Madame de Stael "Om Tyskland". Nog för att Germain de Staël var en intressant författare och salongsvärdinna, men ändå! Jag och en annan (kvinnlig) doktorand satte då i all hast ihop en egen stencilsamling med kvinnoidéhistoriskt intressanta och relevanta texter. Den användes flitigt och kom ut på Carlssons förlag långt senare (1995) med titeln Förnuft, fruktbarhet, förälskelse. Idéer om kvinnor och kvinnors idéer. Gavs ut i flera upplagor.
Sommaren 1982 arrangerades också Kvinnouniversitetet i Umeå. Det var en stor manifestation, mycké inspiration. Många förväntningar och förhoppningar inför framtiden! Det blev en viktig mötesplats för kvinnoforskning och kvinnorörelsen. Här var kopplingen mellan kvinnorörelsens olika grupperingar och kvinnoforskningen tydlig. Kvinnorörelsekulturen som bas – sång, dans, mat, manifestationer, paroller, plakat – egen flagga! Summer of 82. Här fanns "arvet" från -68 i form av optimism och framtidstro – det gick att förändra världen!
Den andra vågens kvinnorörelse – den som uppstod i USA i slutet av 1960-talet bland unga kvinnor ur olika vänstergrupper – var en av efterkrigstidens viktigaste sociala rörelser, som haft inflytande över politikens och forskningens utveckling. Women's Studies växte fram ur denna rörelse. I slutet av 60-talet/början av 70-talet började kvinnliga forskare och studenter organisera sig i universiteten även utanför USA. Det man ville var att öka möjligheterna att forska om kvinnors liv och arbete, samt att förbättra kvinnors villkor inom högre studier och forskning. Visst var Kvinnovetenskapligt forum, som bildades 1987, ett exempel på detta! Och där var jag föreståndare 1991-93.
Kvinnoforskningen innebar en teoretisering av kvinnoförtryckets ursprung. Den strukturella kritiken som fanns hos den första vågens kvinnorörelse (kampen för myndighet, rösträtt, rätt till utbildning, egendom och arbete) utvecklades och radikaliserades. Begrepp som patriarkat, sexism och exploatering började användas. Till att börja med var det också en omfattande teoretisering kring klass och kön, vilket var den primära kategorin? Ursprunget till detta var förstås att många tidiga kvinnoforskare hade rötter eller hemvist i vänsterrörelser. Jag kommer ihåg detta som en intressant och kreativ fas, det var seriösa försök att teoretiskt kombinera klass och kön. Och vi läste Heidi Hartmans "The Unhappy Marriage of Marxism and Feminism: Towards a more Progressive Union".
BODIL:
Jag är ju född 1976 i Eskilstuna och växte upp i en miljö där det helt klart fanns, i alla fall hos min mamma, både en ambition att vara del av 68-grejen och en underström av feminism och ett intresse för kvinnohistoria. Och särskilt då för Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad vilket nog berodde på att min mamma var från Julitatrakten. Denna bakgrund har nog medfört att jag alltid tyckt att historieskrivningen kring både 68-rörelsen och den tidens kvinnorörelse alltid känts lite väl ensidigt vänsterorienterad. Jag tänker att det måste ha funnits en massa olika politiska positioner även inom kvinnorörelsen och den tidiga kvinnoforskningen. Hur har du upplevt det?
LENA:
Det är klart det fanns stora aktiva organisationer som inte var vänster-vänster! Gamla Husmodersförbundet t ex (bildat 1919) som 1999 bytte namn till Riksförbundet Hem och Samhälle drev aktivt frågor om jämställdhet i hem, arbetsliv och samhälle. Fredrika Bremerförbundet (bildat 1884) agerade för ökad kvinnorepresentation i riksdagen, för lika-villkor och "kvinnofrid" och Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund (bildat 1920) kallade sig för en "feministisk organisation". Och den tidiga kvinnoforskningen handlade ju fortfarande mycket om "jämställdhet" och "könsroll", alltså mera liberalt grundade kategorier eller analysredskap. När jag började läsa idéhistoria fanns t ex ett jämställdhetsseminarium, jag tror det hade sin bas i litteraturvetenskap.
Att historieskrivningen om den här tiden tenderar att kännas lite ensidigt vänster-vänster har du nog rätt i. Berättelserna om tiden blir ibland väldigt stereotypa också. Jag kommer ihåg hur irriterade vi som var unga vuxna på 70-talet var över filmen Tillsammans från 2000 av Lukas Moodysson – som utspelade sig i mitten av 70-talet. Visst kände man igen vissa aspekter, vissa personlighetstyper- och beteenden, men inte på det överdrivna och onyanserade sätt som skildrades i filmen.
Den här förenklade historieskrivningen gör ibland att man missar flera andra, närmast strukturförändrande faktorer under 60-och 70-talen: att den stora 40-talistgenerationen blev vuxna, ökad urbanisering och internationalisering, kvinnors massiva utträde på arbetsmarknaden, en friare sexualmoral, p-piller, utbyggnaden av barnomsorgen, den högre utbildningens expansion, studielån...
BODIL:
När jag började läsa på universitetet i Lund kring millennieskiftet antog jag på typiskt svenskt 70-talistvis att den genusmiljö som fanns där då hade funnits betydligt längre än vad som faktiskt var fallet. Jag tyckte också, precis som många i min generation, att den där tidiga kvinnohistoriska forskningen kändes så mossig. Idag inser jag ju att både de organisatoriska strukturer och idésammanhang som jag arbetar inom idag i hög grad vilar på det arbete som din generation gjorde för att etablera makt och kön som ett kunskapsområde. Men hur såg vägen ut från 1970- och 1980-talens arbete till dagens institutionaliserade genusvetenskap såg ut och på vilka sätt du var delaktig i den processen?
Mot slutet av 1980-talet började ju staten engagera sig i dessa frågor under beteckningen "jämställdhet", och jag var ledamot av Utbildningsdepartementets arbetsgrupp för jämställdhet i högre utbildning, "Jästgruppen" mellan 1992 och 1997 Det var utbildningsminister Per Unckel som tillsatte gruppen, Carl Tamm förlängde mandatet. Här var det alltså fortfarande "jämställdhet" som dominerade agendan. Hur skulle man få fler kvinnor till högre utbildning, särskilt inom naturvetenskap, fler kvinnliga doktorander, forskare, professorer. Särskilt en högt uppsatt professor inom naturvetenskap/teknik, som var med i gruppen, var bekymrad över att universiteten missade begåvade kvinnor! Makt och kön och genus var inte något som stod i direktiven för gruppens arbete. Men i slutrapporten skrev jag i alla fall om Genus, en kort sammanfattning från könsroll till genus!
Det var ju också statliga pengar som sen gjorde det möjligt att bygga upp verksamheten inom Genusforskarskolan här vid universitetet. Vi startade 2002 och jag var koordinator fram till 2007. Det roligaste och mest stimulerande jag ägnat mig åt vid Umeå universitet! Och nu kan man nog säga vi var framme vid ett etablerat "genus". 2007 var också året då Kvinnovetenskaplig tidskrift bytte namn till Tidskrift för Genusvetenskap. En fundering jag har kring "genus" är att kön/socialt kön numera tolkas och analyseras på nya sätt, det är nya grupperingar som hätskt debatterar begreppet kön på det sätt man på 70/80-talen stred om analyser och tolkningar av klass. Och klassfrågan är väl knappast lika central inom nutida genusforskning som den var förut. Det är andra (identitets)kategorier som dominerar.
BODIL:
Jag är ju alumn i Genusforskarskolan och jobbar också just nu en del av min tid inom Genusforskarskolan. Jag minns att jag som doktorand slogs av att det bland er som då arbetade inom Genusforskarskolan verkade finnas en ambition att skapa både ett tillåtande akademiskt rum och ett slags sammanhållet upplevelserum. Hur tänkte ni egentligen kring relationen mellan plats och tanke när ni designade ramarna för och innehållet i Genusforskarskolan? Och vad finns det för rottrådar till kvinnorörelsekulturen i det sättet att tänka kring skapandet av rum?
LENA:
Innan kvinnor hade tillgång till det offentliga rummet var man hänvisad till egna rum. Flickskolor, Lärarinneseminarier, kvinnoföreningar av olika slag. Kunde vara både begränsande och emanciperande. Men liksom Virginia Wolf (Ett eget rum, 1929) tror jag att ett eget rum är nödvändigt för emancipation. Och även efter rösträtten, medborgarskapet och den formella jämställdheten har kvinnor ofta samlats i egna rum – också. Detta var ju också centralt för nya kvinnorörelsens i alla fall första fas, att man samlades i kvinnogrupper – för att stärka varandra, känna trygghet och samla energi inför olika aktioner.
Ja, när vi planerade för Genusforskarskolans verksamhet och utformning var ambitionen definitivt att forma ett tillåtande och trivsamt akademiskt rum! Vid sidan av att försöka skapa förutsättningar för tvär- och mångvetenskapliga genussamtal lade vi stor vikt vid annat gemensamhetsskapande: fest och firande i samband med samlingar, disputationer, internat, när vi hade utländska gäster – vilket vara ofta. Särskilt när vi planerade internaten tänkte vi på relationen mellan plats och tanke – att försöka få tillstånd ett sammanhang, ett rum som var både intellektuellt och, ska vi säga känslomässigt, stimulerande. Det var en ganska detaljerad planering där inte bara det vetenskapliga schemalades, utan också rörelseövningar, röstverkstäder, tävlingar, utflykter, maten och samkvämen. Och visst var detta ett arv från kvinnorörelsekulturen!
BODIL:
Att har varit en del av det sammanhanget känns ju verkligen så himla fint samtidigt som den känsla av intellektuell generositet och tro på det kollektiva akademiska arbetet som fanns inom Genusforskarskolan nog också bidragit till att jag inte haft så stor lust och/eller förmåga att okritiskt gå med på villkoren i en högskolesektor som betonar konkurrens, excellens och individualism. Hur ser du på den utvecklingen? Och inte minst – vad kan detta tänkas innebära i relation till 68-kopplingen inom genusvetenskapen?
LENA:
Jag tror definitivt att det blivit allt svårare att upprätthålla den "intellektuella generositet" som du nämner i dessa tider av konkurrens och individualism. Och därmed stängs många kreativa mötesplatser och möjliga maktkritiska rum. Genusvetenskapen kanske fått större möjligheter att muta in ett eget kunskapsområde inom ramen för de universitetsstrukturella ramar som finns – samtidigt som den akademiska feminismen avpolitiseras. Och så mycket 68-koppling finns nog inte kvar idag, vare sig inom genusvetenskapen eller Umeå universitet i stort. Men den värld vi lever i idag är ju också helt annorlunda än på 1960- och 70-talen. Nya problem och motsättningar kräver nya sätt att tänka och agera, och så länge (genus)vetenskapen värnar sitt kritiska förhållningssätt behöver man inte sakna -68 särskilt mycket. Men framtidsoptimismen, tron på att det mesta är möjligt att förändra – den saknar jag!
Lena Eskilsson är docent i idéhistoria, verksam vid UmU 1976-2016. Förutom att vara lärare och forskare inom egna ämnet, och prefekt, har Lena varit engagerad i kvinno- och genusforskningens framväxt och etablering vid universitetet, bl a som föreståndare för Kvinnovetenskapligt forum och koordinator vid Genusforskarskolan. Hennes forskning har handlat om kvinno- och genus(idé)historia, idémiljöer, fritidens, friluftslivets och turismens historia.
Bodil Formark är alumn i Genusforskarskolan och disputerade i historia 2010 på avhandlingen Den välsituerade flickan. Om den svenska flickscoutrörelsens historia 1910-1940. I sin forskning har hon främst ägnat sig åt forskning om ung femininitet, flickskap och flickighet. Hon är också koordinator för nätverket FlickForsk! Nordic Network for Girlhood Studies. Hon har de senaste åren arbetat med frågor och stöd inom forskningsfinansiering på Grants Office vid Enheten för externa relationer. Just nu delar hon sin tid mellan att vara vik. lektor vid Umeå centrum för genusstudier (UCGS) och samordnare inom forskningsfinansiering och samverkan vid Enheten för externa relationer.