Varför är de två kvinnorna så glada? Och vad är det de tittar på med spänd förväntan? Och vilka är de? I juni 1982 invigdes vid Umeå universitet den första stora vetenskapliga konferensen om kvinnoforskning i Sverige – Kvinnouniversitetet.
Litteraturvetarna Karin Westman Berg och Birgitta Holm.
BildInger HarneskKvinnorna är litteraturvetarna Karin Westman Berg och Birgitta Holm. Westman Berg var en pionjär inom kvinnoforskningen. Hon startade 1967 ett könsrollsseminarium vid Uppsala universitet som kom att spela en stor roll både för kvinnoforskningens utveckling i Sverige men också för att några av seminariets deltagare 1968 grundade Grupp 8. Hon var den självklara öppningstalaren vid konferensen. Vid sin sida har hon Birgitta Holm som ledde det första stora, tvärvetenskapliga kvinnoforskningsprojektet vid Umeå Universitet.
Kvinnouniversitetet var något nytt och unikt. Det samlade över 200 kvinnor till en konferens i en tid då få kvinnor var verksamma inom universiteten; 1981 arbetade 1285 män som professorer vid de svenska universiteten, men bara 56 kvinnor. Syftet var att utveckla kunskap om vad ett kvinnoperspektiv skulle kunna betyda för forskningens innehåll men också uppmärksamma kvinnliga forskares situation. Vid början av 1980-talet var kunskap om kvinnors liv och erfarenheter inte nämnvärt utforskad inom de traditionella kunskapsområdena. Man pläderade därför för tvärvetenskapligt samarbete över ämnesgränserna och vetenskapskritisk granskning av teorier och metoder som användes och som osynliggjorde kvinnor – "mansvridningen inom vetenskaperna" som en av konferensdeltagare uttryckte det. Genom att bygga nätverk skulle också kvinnorna få stöd av varandra. Många förväntningar väcktes vid konferensen och förhoppningarna inför framtiden var stora.
Om Westman Berg och Holm hade kunnat titta in i en kristallkula i juni 1983 och där fått syn på situationen 30 år senare hade de nog sett ännu gladare ut än på bilden. Om man tar Umeå universitet som ett exempel så kan utvecklingen inte annat än kallas en framgångssaga: Idag finns en fullt utbyggd grundutbildning i genusvetenskap, en genusforskarskola, en stark forskningsmiljö byggd på tvärvetenskapligt samarbete, och andelen kvinnliga forskare vid universitetet har radikalt ökat. Umeås genusforskarmiljö är också stark om man ser i ett nationellt och även ett internationellt perspektiv. Anledningen bör sökas i universitetets egen historia.
Umeå universitet grundades 1965 i en tid av radikalitet och nytänkande. Umeå blev det "röda universitetet" med en ny grupp av studenter som kom från arbetar- och småbondemiljöer i Norrland, och utan akademisk bakgrund. Bland dessa rekryterades också i stor utsträckning personalen. Under universitetets uppbyggnadsskede fanns det därför stora möjligheter att etablera nya kunskapsområden, som kvinnoforskning, utan större motstånd. Under universitetets första decennier förekom många olika slagas gränsöverskridande samtal, mycket tack vare att antalet forskare var få och dessutom unga. För kvinnoforskningen spelade också kopplingen till den lokala kvinnorörelsen till en början också en viktig roll. Kort sagt, universitetet var inte präglat av de gamla universitetens historiska traditioner. Det var därför ingen slump att just Umeå universitet arrangerade Kvinnouniversitetet.
Vägen till dagens relativt starka ställning för utbildning och forskning inom genusområdet har dock inte varit rak och spänningar har förekommit. Området byggdes upp under 1980- och 1990-talen med särskilt öronmärkta medel från riksdag och regering, vilket underlättade etableringen av Kvinnovetenskapligt forum som varit navet för miljön vid Umeå universitet. (Forum inrättades 1987 och bytte 2008 namn till Umeå centrum för genusstudier.)
Kvinnoforskningen, som på 1970-talet definierades som "forskning om kvinnor, av kvinnor och för kvinnor", hade en klar koppling till kvinnorörelsen emancipatoriska ambitioner – att forska fram kunskap för att förbättra kvinnors livsvillkor. Därför var också bandet till en början starkt till kvinnorörelsen. I Umeå kan den omfattande forskningen om våld mot kvinnor ses som ett resultat av detta. Men under 1990-talet då forskningen utvecklades till genusvetenskap – forskning om relationen mellan könen – tonades de politiska ambitionerna ner och ämnet "professionaliserades", dvs. anpassade sig till det rådande kravet på vetenskap som till synes opolitisk. Bland forskarna vid universitetet har det funnits och finns fortfarande olika åsikter om denna utveckling är bra eller inte.
En aspekt av den vetenskapskritiska ambitionen som uttalades vid Kvinnouniversitetet var inte bara kritiken av vetenskapen utan också en kritik av universitetssystemet som sådan, som bl.a. utestängt kvinnor. Ambitionen var till en början också att försöka reformera universitetsstrukturen i en mer demokratisk riktning och utveckla andra arbetsformer. Sedan mitten av 1990-talet, då universiteten i allt större utsträckning infört ekonomiska styrmedel på bekostnad av forskningens frihet, har denna ambition mer eller mindre försvunnit. Problemet som fältet ställs inför idag är att verksamheten vid universiteten allt mer individualiseras, dvs. att varje enskild forskare skall göra karriär och att denna målsättning överordnas forskningsfrågorna. Kvinno- och genusforskningens framgång har byggt på den överordnade ambitionen att tillsammans utforska världen, något som nu långsamt undergrävs av systemets styrmekanismer.
En tvistefråga i miljön har rört var satsningarna skall ske – att vid centrumbildningen bygga en stark forskningsmiljö kring genusvetenskap eller att integrera genusperspektiv i de etablerade ämnena vid universitets olika institutioner. Vid Umeå universitet har valet fallit på att satsa brett på integreringen i ämnena, och miljön är därför känd, både i Sverige och utomlands, för det unika tvärvetenskapliga arbetssättet. Forskarna har i olika program arbetat med gränsöverskridande teman som våld, hälsa, arbete, känslor, samtidigt som undervisning på olika nivåer bedrivits vid forum/centrum.
En framtida utmaning ligger i att, trots samhällets satsningar på individuella forskarkarriärer, vidmakthålla en stark centrumbildning som institutionellt kan garantera genusforskningens framtida starka ställning vid universitet och som kan vara en attraktiv arbetsplats för unga forskare. Dessutom är det viktigt att värna om kollektiva former för forskning. Utmaningen ligger också i att stå fast vid de kritiska forskningsfrågorna som så framgångsrikt gjort det möjligt att utforska en värld där kvinnor fortfarande är underprivilegierade och där forskningsresultaten alltjämt väcker motstånd.
Text: Kerstin Norlander, universitetslektor i genusvetenskap och fil. dr. i ekonomisk historia