Det radikala 70-talet inleddes med studentdemonstrationer i Paris 1968. Studenterna i Stockholm inspirerades av studenterna i Paris och ockuperade i maj 1968 sitt eget kårhus på Holländargatan. Inledningen till ockupationen var en protest mot UKAS, ett förslag som innebar en mer reglerad studiegång vid universiteten.
I Sverige växte den nya kvinnorörelsen fram under 70-talet. Energifrågan var högaktuell. Det var oljekris och debatt om och demonstrationer mot kärnkraft. Undervisningen diskuterades och problemorientering och projektorganisering provades. Tvärvetenskap diskuterades också och centra för tvärvetenskap startade vid flera universitet.
Runt 1970 startade kvinnogrupper runt om i landet. Den största organisationen var Grupp 8, som grundades av åtta kvinnor i Stockholm 1968. Grupp 8 växte snabbt och hade när de var som störst lokalgrupper på ett trettiotal orter i Sverige. I Umeå bildades Kvinnofront hösten 1971 med lokalgrupper på Ålidhem, Mariehem, Glunten, Carlshem och i Centrala stan. Jag var med i Mariehemsgruppen.
I Mariehemsgruppen läste vi och diskuterade "kvinnolitteratur". Exempel på böcker som vi läste var Maud Hägg och Barbro Werkmäster: Frihet, jämlikhet, systerskap (1971), Barbro Backberger: Det förkrympta kvinnoidealet (1966) och Betty Friedan: Sexualpolitiken (1968).
Men vi gjorde mera än att bara läsa och diskutera. Vi demonstrerade tillsammans med våra barn för flera daghem. "Ropen skalla – daghem för alla" Vi skrev insändare. Vi diskuterade abortfrågan och svarade på betänkandet: "Rätten till fri abort" med en skrivelse till Stadsrådet och chefen för Justitiedepartementet. 1965 års abortkommitté hade föreslagit att en ny kommitté skulle tillsättas. Vi skrev att vi ansåg att detta var ett ynkligt försök att undvika en politiskt känslig fråga. Vi krävde en ny abortlag nu! Vi krävde bland annat att kvinnan ensam skall få fatta beslut om abort, de i utredningen föreslagna nämnderna måste förkastas.
Lokalgrupperna var självständiga och kunde göra egna aktioner. Större frågor diskuterades vid stormöten där samtliga medlemmar kunde närvara. Våren 1972 diskuterades vid flera stormöten om Kvinnofront skulle gå med i Grupp 8. I maj 1972 splittrades Kvinnofront i två grupper. Den ena gruppen var den socialistiska som anslöt sig till Grupp 8 medan den andra gruppen, som bestod av lokalgrupper på Carlshem, Mariehem och Ålidhem, stannade kvar i Kvinnofront. Skälet till att Mariehemsgruppen blev kvar i Kvinnofront var att vi hade några medlemmar som inte ville tillhöra den feministsocialistiska organisationen och vi trivdes bra tillsammans och vi ville inte splittra vår lokalgrupp.
Hur länge Mariehemsgruppen fanns kvar aktiv, kommer jag inte ihåg, men jag tror att vi träffades flera år efter det att Kvinnofront som helhet upphört. Under 80-talet gjorde sedan kvinnoforskningen sitt intåg vid universiteten.
Kvinnorörelse och kvinnoforskning under 80-talet
Vid Göteborgs universitet startade 1972 Centrum för tvärvetenskapliga studier av människans villkor. I Umeå inspirerades vi av centrum för tvärvetenskap i Göteborg och hösten 1976 samlades ett trettiotal universitetslärare från olika institutioner och beslöt att starta ett Forum för tvärvetenskap vid Umeå universitet.
Kvinnoforskningen är oftast tvärvetenskaplig och när UHÄ 1978 beslöt att tilldela universiteten medel för kvinnoforskning och för att samla kvinnliga forskare så fördelades dessa medel till Forum för tvärvetenskap, där ett kvinnoforskningsseminarium bildades. Kursen Könsrollsfrågor flyttades samtidigt till Forum från ekonomisk historia. Kursen reviderades och bytte namn till Kvinnoperspektiv på vetenskap och samhälle. Kvinnoforskningsseminariet blev senare en egen enhet med namnet Kvinnovetenskapligt forum.
I början av 80-talet var jag då och då på seminarier på Kvinnovetenskapligt forum. Det var betydelsefullt att UHÄ hade delat ut pengar till universiteten för kvinnoforskning och för att samla kvinnliga forskare. Det betydde att också naturvetare var välkomna även om man inte i första hand kände sig som en kvinnoforskare.
En viktig händelse var den tvärvetenskapliga konferensen Kvinnouniversitetet, som ägde rum i början av juni 1982 i ett kallt Umeå med snö flygande i luften. Denna konferens skulle vara tvärvetenskaplig och man ville ha föreläsare från alla fakulteter. Ledningsgruppen övertalade mig att ställa upp som naturvetaren i gruppen. Jag planerade en halvtimmes föreläsning med rubriken "Kvinnoperspektiv på naturvetenskapen med utsiktspunkt från fysiken". Konferensen samlade cirka 200 kvinnoforskare. Här fanns tidiga kvinno¬forskare som Karin Westman-Berg, professor i litteraturvetenskap och idéhistorikern Asta Ekenvall, som hade uppnått den aktningsvärda åldern av 79 år då konferensen gick av stapeln.
Karin Westman-Berg hade inledningsanförandet för konferensen. Föreläsningarna hölls i Rotundan i Universum och därefter följde mängder med seminarier i olika lokaler inom universitetet. Konferensen väckte ett stort, positivt intresse i media. TV, radio och tidningar rapporterade om vad som hände och lokaltidningarna refererade relativt detaljerat om vad som sades under föreläsningarna. I Rapport från kvinnouniversitetet. Vetenskap, Patriarkat och Makt. (Lund 1983) finns alla föreläsningarna från konferensen dokumenterade.
Mitt föredrag gick bra och blev mycket uppmärksammat. Karin Westman-Berg sade till mig efteråt "Det var ett utmärkt föredrag". Jag blev till och med intervjuad i Rapport efter föredraget. Kvinnoforskningen var ny och intressant och att till och med lägga ett kvinnoperspektiv på naturvetenskap verkade vara ännu intressantare.
Efter detta föredrag blev jag tillfrågad om att komma och föreläsa både här och där. Jag kunde inte så mycket mera inom området än det som jag sagt i föredraget så det gällde för mig att läsa mera om det som skrivits inom området. 1982 fanns det inte så mycket skrivet om kvinnoperspektiv på naturvetenskap, men området utvecklades under 80-talet.
Kvinnovetenskapligt forum hade under 80-talet besök av många kända kvinnoforskare, som det var intressant att möta. Vetenskapshistorikern Carolyn Merchant från USA var gäst på idéhistoria i Umeå under en termin och hon höll då i en forskarkurs. Jag följde inte hela hennes kurs, men jag gick på föreläsningarna. Hon hade redan 1980 gett ut boken "The Death of Nature". Hilary Rose, som var professor i social policy vid universitetet i Bradford, var gästprofessor i Uppsala under något år och besökte då Umeå och höll en föreläsning vid Kvinnovetenskapligt forum. Hilary Rose träffade jag flera gånger senare då vi båda satt med i en arbetsgrupp som skulle utreda hur kvinnoforskning med inriktning på naturvetenskap och teknik borde stödjas. Biologen Ruth Hubbard, som var professor i biologi vid Harvarduniversitetet, besökte Umeå under några veckor i maj 1987. Evelyn Fox Keller besökte också Kvinnovetenskapligt forum och hade någon föreläsning här. Hon började som teoretisk fysiker och gick sedan vidare till vetenskapsstudier och feministisk kritik av natur-vetenskapen. Jag tyckte att Evelyn Fox Keller var en sympatisk person och mycket av det hon skrivit har varit viktigt för mig. Sandra Harding, professor i filosofi i USA, var också på besök i Umeå och hade föreläsningar här. Hon har skrivit boken "The Science Question in Feminism", som kom ut 1986.
I början av 80-talet lärde jag känna Else-Marie Staberg. Hon var då lärare i matematik och kemi på Östra gymnasiet men hon hade också läst pedagogik och börjat med ett projekt på pedagogik-institutionen. Vi hade ett gemensamt intresse för kvinnoperspektiv på naturvetenskap och vi började samarbeta. Vårt första gemensamma projekt var en artikel med titeln "Kvinnoperspektiv på naturvetenskaplig utbildning" som publicerades i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1984.
Else och jag fick sedan medel från Skolöverstyrelsen för att granska några läroböcker ur ett kvinnoperspektiv. Det blev en liten rapport med titeln Riktar sig läroböckerna i NO-ämnen mer till pojkar än till flickor? I slutet av rapporten svarade vi ja på den frågan.
Efter läroboksrapporten ville vi ta reda på mera om kvinnliga forskare som funnits tidigare inom naturvetenskapen. Vi ville för det första visa att det funnits kvinnliga naturvetare och för det andra beskriva under vilka villkor de arbetat. Vi berättade om sex mycket framstående kvinnliga forskare. De var Marie Sklodowska-Curie, Lise Meitner, Irène Joliot-Curie, Maria Goeppert-Mayer, Dorothy Crowfoot-Hodgkin och Rosalind Franklin. Fyra av dem är nobelpristagare och de övriga två var mycket nära att få Nobelpriset. Detta arbete ledde till boken Forskning med förhinder. Sex kvinnliga naturvetares väg genom livet. Den publicerades år 1992. Vi tänkte att boken skulle kunna användas som bredvidläsning på gymnasiets kurser i naturvetenskapliga ämnen. Else och jag fortsatte sedan vårt samarbete under 90-talet. Vi hade även, speciellt under 80-talet många föreläsningar på olika håll i landet. Det fanns på den tiden ett sug efter kunskap om resultat från kvinnoforskningen.
Sylvia Benckert
Fil.dr. i teoretisk fysik och universitetslektor i fysik, numera pensionerad. Sylvia Benckert har undervisat på och utvecklat kurser inom fysikområdet. Hon engagerade sig i kvinnorörelsen på 70-talet och fortsatte sedan och utvecklade kvinno-/genusforskningen med anknytning till naturvetenskap.