Väjer inte för de svåra frågorna

Redan som tonåring var Claudia Lampic, professor i psykologi vid Umeå universitet, intresserad av hur människor klarar av att ta sig igenom svåra fysiska tillstånd.

– Jag minns att när jag som ung gick till biblioteket så valde jag ofta böcker som handlade om hur människor handskades med allvarliga sjukdomar. Det intresserade och fascinerade mig. Men jag visste också tidigt att jag inte ville bli läkare, det var inte den botande aspekten som lockade mig. Jag ville förstå och hjälpa människor som går igenom svåra saker. Detta intresse har sen följt mig genom livet och jag tycker att det är lika spännande idag: hur klarar människor av att hantera svåra fysiska tillstånd? Hur går man vidare efter en livshotande sjukdom?

Hur ska vården möta psykologiska behov?

Under psykologutbildningen fick Claudia Lampic möjlighet att skriva sitt examensarbete inom ramen för ett forskningsprojekt som undersökte psykologiska aspekter av cancersjukdom. Efter det sökte hon en doktorandtjänst och kom in på forskarbanan.

– Redan i början av min forskarkarriär undersökte jag hur man i vården ska ta hand om patienters psykologiska behov på bästa sätt, och det är ett spår som har genomsyrat min forskning fram till idag.

Forskning har visat att personer som har fertilitetsproblem ofta drabbas hårt av det. Att inte kunna få biologiska barn är en stor sorg för många och kan påverka en under många år.

Senare har Claudia Lampic även kommit in på frågor som rör konsekvenser av fertilitetsproblem. Hur hanterar människor det faktum att de inte kan få biologiska barn? Vilket stöd behöver man? Hur ska man må bra?

– Fertilitetsproblem och cancer är ju så klart helt olika tillstånd, cancer är en livshotande sjukdom och infertilitet något man kan kalla en nedsatt funktion. Men forskning har visat att personer som har fertilitetsproblem ofta drabbas hårt av det. Att inte kunna få biologiska barn är en stor sorg för många och kan påverka en under många år. För mig personligen har det alltid känts viktigt att bli förälder, det kanske är därför jag tycker att ämnet känns genuint viktigt att undersöka.

Intresserad av drabbades perspektiv

De flesta av de frågor som Claudia Lampic studerar är känsliga och innebär en kris för de drabbade. Men det tunga och svåra är inget som har avskräckt henne.

– Min upplevelse är att människor som deltagit i de forskningsstudier jag har gjort tillsammans med mina kollegor har uppskattat att vi intresserar oss för deras perspektiv. Men när man forskar om känsliga frågor måste man också vara beredd på att kunna ta hand om de upplevelser som uttrycks och hänvisa till var det går att få hjälp om någon deltagare mår dåligt. Att ämnen är laddade och svåra har aldrig fått mig att fundera på att jag kanske skulle syssla med något annat. Tvärt om, det har istället fått mig att bli mer övertygad om att min forskning är viktig.

– Något som jag tycker har fungerat bra är att leda projekt tillsammans med andra. Att ha jämspelta kollegor som stöttar varandra i ledarskapet tror jag både är mer effektivt och mer hållbart, säger Claudia Lampic. Här är hon på bild tillsammans med sin kollega Lena Wettergren, professor i vårdvetenskap vid Uppsala universitet.

BildGonzalo Irigoyen

Förbättrad möjlighet till donation väcker nya frågor

Idag kan personer som har fertilitetsproblem få god hjälp av sjukvården. Med hjälp av donerade ägg och spermier kan allt fler ändå bli föräldrar. Sverige var det första land i världen som gav barn som blivit till med ägg- eller spermiedonation rätt att i vuxen ålder få veta vem deras donator är.

– När denna lagstiftning infördes 1985 kunde man inte förutse de tekniska framstegen som vi lever med idag och som har betydande konsekvenser för de som är berörda av donationsbehandling.

Det blir tydligt att när det gäller de psykologiska konsekvenserna av ägg- och spermiedonation så behövs det mer hjälp och stöd än vad det verkar gå att få via hälsovården idag.

Idag kan människor enkelt göra ett DNA-test själva, och vissa upptäcker då att den pappa de växt upp med inte är deras biologiska pappa eller att man plötsligt har genetiska halvsyskon som man inte alls känner. Vilka blir dessa nya människor i ens liv, vilka relationer ska man ha? Vad gör den här informationen med hur man ser på sig själv, ens identitet? Det undersöker jag i min forskning, fortsätter Claudia Lampic.

– Jag blir regelbundet kontaktad av människor som på olika sätt är berörda av ägg- och spermiedonation. Det är till exempel föräldrar som undrar om och hur man ska prata om donationen med sina barn och som är osäkra på vad som är rätt och bäst för barnet. Även donatorer och personer som blivit till med hjälp av en donator hör av sig och undrar hur de ska tänka kring kontakt med personer som de inte känner, men har genetiska band till. Dessa frågor kan vara knepiga att hantera för mig som forskare, jag är ju inte kliniskt verksam. Men jag brukar dels ge tips om vad forskningen säger i frågan, och dels hänvisa vidare till vården. Problemet är dock att människor kan komma tillbaka till mig utan att ha hittat hjälp någon annanstans. Det blir tydligt att när det gäller de psykologiska konsekvenserna av ägg- och spermiedonation så behövs det mer hjälp och stöd än vad det verkar gå att få via hälsovården idag. Jag har tillsammans med Socialstyrelsen tagit fram information och konkreta råd om hur föräldrar kan prata med sina barn om deras genetiska ursprung. Men jag tror att det skulle behövas ett nationellt kompenscentrum som kan ge stöd både till berörda personer och till olika verksamheter kring de psykologiska, juridiska, etiska, och medicinska konsekvenserna av donationsbehandling.

Dela på ledarrollen

Som senior forskare tycker Claudia Lampic att man ska våga tänka strategiskt, långsiktigt och stort. Hon har också goda erfarenheter av att dela ledarskap inom forskningen.

– Under min karriär har jag jobbat mycket i långsiktiga projekt med andra forskare som har varit utspridda på olika universitet i landet, vilket har krävt mycket samordning. Något som jag tycker har fungerat bra är att leda projekt tillsammans med andra. Att ha jämspelta kollegor som stöttar varandra i ledarskapet tror jag både är mer effektivt och mer hållbart. Att ensamt ansvara för att leda stora projekt kan bli tungt; är man två kan man komplettera och stötta varandra, och kan lättare hitta lösningar på problem som uppstår.

Se Socialstyrelsens kunskapsguide ”Samtal med barn om deras genetiska ursprung” som Clauda Lampic har varit med och tagit fram.