Umeåforskare: "Samhällsengagemang avgörande pusselbit i krisberedskap"

Att lära känna sina grannar och ha ett uttalat socialt nätverk kan vara livsavgörande om det skulle inträffa en omfattande samhällskris.

BildJohnér Bildbyrå AB, Jonas Gunnarsson

Ett tidigt samhällsintresse fick Veronica Strandh att studera nationell och internationell kris- och konflikthantering och även ägna sig åt forskning inom området. I närmare 25 år har hon på olika sätt kommit att engagera sig för frågor om krisberedskap, katastrofriskreducering, våldsbejakande extremism, fred och fredsprocesser.

– Från början fokuserade jag på strikta, traditionella säkerhetsfrågor och terrorism, men har med tiden insett att det inte enbart handlar om policyer, lagar och konkreta åtgärder. Samhällsengagemang är en avgörande pusselbit inom krisberedskap, säger Veronica Strandh, som är docent i statsvetenskap vid Umeå universitet, och forskar om krisberedskap, civilsamhället och frivilligas roll vid kriser och olyckor.

I och med det rådande världsläget med klimatförändringar, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och kriget mellan Israel och Hamas har frågan om krisberedskap kommit allt högre upp på agendan. Hur ser Veronica Strandh på den civila krisberedskapen i Sverige?

Veronica Strandh, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet.

BildHans Karlsson

– Det finns självklart ett behov av en bedömning om vart vi står och vart vi är på väg, men det kan vara problematiskt att sätta en stämpel på krisberedskap för det betyder att man gör en slags slutvärdering. Som jag ser det är krisberedskap en pågående process. Jag vill inte låta alarmistisk, men vi är just nu i ett skede där den behöver utvecklas ganska snabbt, säger hon.

Frivilliga resurser inom svensk krisberedskap

Veronica Strandh är en av de första svenska forskarna som tagit ett helhetsperspektiv på civilsamhällesfrågor i relation till krisberedskap i sin forskning och har bidragit till att frivilliga resurser numera tas med i planeringen inom svensk krisberedskap på ett mer systematiskt sätt.

– Tidigare forskning har fokuserat mer på att prata om frivilliga, men jag har velat prata med frivilliga om deras potential, men också deras hinder att bistå myndigheter, kommuner, länsstyrelser och regioner.

Den utgångspunkten är en av anledningarna till att hon har satt sig i bilen tidiga morgnar och kört sträckan Västerbotten–Jämtland för att intervjua ideellt engagerade. I ett forskningsprojekt intervjuade hon frivilliga som engagerat sig i så kallade service- och trygghetspunkter, SOT-punkter i Åre, Ragunda, Krokom och Härjedalens kommun. En SOT-punkt erbjuder grundläggande service när en störning, som till exempel ett elavbrott, eller en kris inträffar. Invånarna kan då få tillgång till livsmedel och drivmedel under en kortare period, konkret kan en SOT-punkt vara en container där även ett reservkraftaggregat är placerat.

– Det som varit mest framgångsrikt med SOT-punkterna är samarbetet mellan kommun, civilsamhälle, privat näringsliv och stöd från Länsstyrelsen, säger Veronica Strandh.

Decentraliserat system för krisberedskap

Det saknas inte intresse och vilja att arbeta förebyggande med krisberedskap i Sveriges kommuner, det finns olika koncept på flera platser som ligger i linje med de jämtländska SOT-punkterna. Men det viktiga är inte, menar Veronica Strandh, att ha en mall för arbetet, snarare behövs mer stöd och resurser till kommunerna, som i sin tur behöver stöd från Länsstyrelsen, som behöver förutsättningar från den nationella nivån för att stödja processerna i arbetet med krisberedskap.

Sverige har, till skillnad från andra länder, ett mer decentraliserat krisberedskapssystem, där det i vissa mindre kommuner finns en problematik med bristande resurser. Ett faktum är att det ibland bara är en person som jobbar med frågorna trots att ämnet är så aktuellt.

– Det har ändå hänt väldigt mycket, när jag ställde frågan till kommuner om de hade beredskap för terrorism, som var mitt fokus för 15 år sedan, så var svaret ja och man visade upp en fysisk pärm, men så är det inte längre, nu finns en helt annan beredskap.

Forskning bidrar med värdefulla perspektiv

I ett av sina tidigare forskningsprojekt undersökte hon, tillsammans med forskarkollegor från olika discipliner, säkerhetsrisker kopplat till våldsbejakande extremism.

– Vårt bidrag till forskningen var att lyfta in resiliens-diskussioner och ta reda på vad är det som gör att majoriteten av människor ändå inte väljer att exempelvis resa till Syrien och strida för IS, vilket var aktuellt just då. Vi kunde bidra med värdefulla perspektiv som anammades av myndigheter och kom till nytta praktiskt i deras pågående arbete till exempel hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Det är viktigt att fokusera på vad som faktiskt fungerar bra.

Ett exempel är på något som fungerat bra är samarbetet mellan kommuner och frivilliga resursgrupper, FRG, som finns i omkring 150 av Sveriges kommuner. Ett 40-tal kommuner vill också starta upp grupper. FRG har till syfte att utgöra ett stöd till kommunerna när de ordinarie resurserna inte räcker till. De frivilliga ses på många håll som nödvändiga eftersom kommunens verksamhet är ”så slimmad att den nästan är obefintlig efter klockan fem”, som någon uttryckte det.

Anser Veronica Strandh att kommunerna förlitar sig allt för mycket på ideella krafter?

– I vissa kommuner har man ett gott samarbete som sköts väldigt professionellt och jag skulle inte säga att kommuner på något sätt har släppt sin beredskapsroll och säger att ’det här får frivilliga ta hand om’. Snarare handlar det om att kommunerna skulle vilja arbeta mer systematiskt för att nyttja frivilliga på ett så bra sätt som möjligt.

Att vilja hjälpa till är en del av vår mänskliga natur.

Vid omfattande katastrofer runt om i världen har forskarna upprepade gånger kunnat se att viljan att hjälpa andra är stor liksom tillströmningen av människor som vill göra något för de drabbade. I forskningen beskrivs det som ett prosocialt beteende.

– Att vilja hjälpa till är en del av vår mänskliga natur. Men det är också ett sätt att känna att man får kontroll över någonting som annars upplevs som väldigt osäkert och hotande.

Starka granngemenskaper på landsbygden 

Forskningen har visat att i områden med stark granngemenskap och ett starkt socialt kapital återhämtar sig människor snabbare vid en kris.

– Det som på engelska beskrivs som community, eller på svenska granngemenskap, har alltid varit viktigt exempelvis i en amerikansk och australiensk kontext. Det finns många vittnesmål och historier om grannar som hjälper till att söka igenom hus efter en naturkatastrof och markerar med ett stort kryss på byggnader, vilket gör att räddningstjänsten i en prekär situation snabbt kan se att där inte finns några människor och kan dirigera insatserna där de behövs som mest.

Starka granngemenskaper finns självfallet även på hemmaplan, främst på landsbygden.

Granngemenskap kan vara avgörande vid en kris.

BildHenrik Stenberg unsplash

– I intervjuerna som jag gjorde i Jämtland och Härjedalen framträder det tydligt att det är det sociala kittet mellan grannarna som gör att man har en väldigt bra koll på varandra, vilket kan motverka att isolerade inte får hjälp eller inte blir evakuerade vid en katastrof.

– Invånarna på landsbygden känner till varandras styrkor och svagheter, man vet vem som har en traktor, eller att hon där borta är jättebra på att fiska, och att en tredje har ett reservaggregat. Det blir en slags informell inventering av vilka resurser som finns i lokalsamhället.

Det kan vi som bor i en stad lära oss av, menar Veronica Strandh.

– Själva mentaliteten på landsbygden är svår att översätta, där inställningen ofta är att ’vill vi ha något måste vi fixa det själva’. Det finns sedan barnsben en individuell resiliens och erfarenhet av att vara förberedd på om något skulle hända.

Lär känna dina grannar

Ett tips från Veronica Strandh till alla som bor i en storstad är att lära känna sina grannar så att det finns ett mer uttalat nätverk om det skulle inträffa en omfattande samhällskris.

– I min undervisning brukar jag skämtsamt ta upp exemplet när vi lyssnar med örat vid dörren innan vi går ut i trapphuset för att försäkra oss om att ingen är där innan vi går ut. Det är ett väldigt dåligt beteende ur krissynpunkt. Att faktiskt ta sig lite tid att heja på folk, etablera någon form av relation, man behöver inte älska alla för det, att ha ett namn och ett ansikte på varandra är en bra början.

Veronica Strandh berättar att i vissa hyresrättsföreningar har det startats initiativ till studiecirklar eller möten där krisberedskap är temat. Hon tycker sig även se ett retoriskt skifte från myndigheter och politiker där medborgare, förutom att förbereda sig genom att ordna med en krislåda, uppmanas att engagera sig i en ideell förening eller i frivilliga försvarsorganisationer.

 – Budskapet är tydligt, varje person behöver inse att det är vi tillsammans som har ansvaret att försvara landet och att vara förberedda på en kris.

Veronica Strandh menar att vi som medborgare behöver ställa oss frågan om huruvida vi är beredda på en eventuell kris, samtidigt som det till syvende och sist är staten som har ett grundläggande ansvar för vår säkerhet.