Systrarna har följt i varandras spår – från läkarlinjen till doktorshatten

Det råder inga tvivel om att det finns släktskap när de tre kvinnorna står bredvid varandra. Systrarna Magdalena, Kristina och Cecilia Johansson är födda med två års mellanrum, när den ena talar tar den andra vid, eller fyller i parallellt, ungefär som att det vore samma röst. Och de har valt i princip samma väg genom livet, med storasyster i täten. Även om det inte alltid varit självklart.

– Jag vill säga att jag var den som ville bli läkare först. Jag inspirerade Magdalena, men hon kunde söka före, säger Kristina.

– Ja, du var nästan lite sur på att jag tog din idé, säger storasyster Magdalena och skrattar.  

– Och jag skulle absolut inte bli läkare. Men så gick jag igenom hela arbetsförmedlingens lista över yrken från A till Ö och gjorde en lista med för- och nackdelar över alla yrken jag kunde tänka mig. Sen kom jag fram till att det fanns ju bara ett yrke som jag ville sikta mot – och det var läkare, säger lillasyster Cecilia.

Kristina Johansson är mellansystern som är född 1986, Cecilia Johansson är två år yngre och Magdalena Johansson som föddes 1984 är äldst i syskonskaran. 

BildMattias Pettersson

Så det blev läkare av alla tre och så småningom även forskare. Men inte heller det var självklart.

– Under läkarprogrammet ska man göra en forskningsuppsats och då sa jag till mina kompisar att det kan vara detta som gör att jag inte tar mig igenom utbildningen. Det här med forskning kändes ju jättesvårt, säger Magdalena.

Efter examen ville Magdalena se sig om lite, hon flyttade till Skellefteå för att jobba som AT-läkare och fortsatte sedan arbeta på Medicin-Geriatriska kliniken vid lasarettet. Där blev hon tillfrågad av en kollega, som forskar vid Forskningsenheten i Skellefteå vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet, om hon ville gå in i ett forskningsprojekt.

– Då kände jag att det kunde vara roligt. Så jag blev som indragen i forskningen och då blev det att jag stannade i Skellefteå, säger Magdalena.

Vägen banad för systrarna

För systrarna som följde i samma spår efter två och fyra år var vägen något mer upptrampad, även de sökte sig på till kliniken i Skellefteå och forskning.

–  Jag hade fått se hur kul det kunde vara, att det var en trevlig forskargrupp, att man får jobba tillsammans och upptäcka nya saker, lära sig och bli expert. Så redan när jag började på kliniken i Skellefteå frågade jag om det fanns något projekt som jag kunde gå in i, säger Kristina.

Systrarna har alltid haft en nära kontakt och nu när de alla inte bor i samma stad så hörs de i alla fall flera gånger i veckan. – Om man har ett problem eller vill berätta något positivt, så vill man dela det med systrarna. För mig är ni de personer som jag hör av mig till om det är något som hänt, säger Magdalena, i mitten av bilden.

BildMattias Pettersson

Cecilia hade lite samma inställning som Magdalena under läkarstudierna, forskningen kändes besvärlig. Men hon tog kontakt med forskare i Skellefteå för att göra sitt examensarbete.

– Och det var så fruktansvärt roligt. Handledarna var så enormt engagerade. För mig var det en otroligt viktig pusselbit för att vilja fortsätta forska, säger Cecilia.

Det är mycket som går upp och ned under en doktorandtid och man hamnar i situationer då man tänker att det här kommer aldrig att gå.

Så när hon tagit examen hamnade hon på samma klinik som sina systrar. Cecilia delade rum med Kristina, medan Magdalena satt i ett rum lite längre bort i korridoren. Där arbetade de deltid och doktorerade deltid inom samma forskningsgrupp.

Haft stöd av varandra – praktiskt och mentalt

Även om de påbörjade forskarstudierna vid olika tider så har det under en längre period överlappat och systrarna har kunnat ta hjälp av varandra, rent praktiskt genom att korrekturläsa texter, få hjälp att lösa administrativa uppgifter, med mittseminarium, blanketter och dylikt. Men framför allt genom att vara ett mentalt stöd.

– Det är mycket som går upp och ned under en doktorandtid och man hamnar i situationer då man tänker att det här kommer aldrig att gå. Då är det jätteskönt att ha andra som är i samma situation som säger att ”det kommer att gå, ni kommer runt det här”. Vi har haft mycket nytta av varandra, säger Magdalena.

Även om de tillhörde samma forskargrupp så har de alla tillhört olika forskningsprojekt och konstellationer, där till exempel den enes huvudhandledare var den andres bihandledare. Men alla projekt handlade om livsstilsfrågor och berörde exempelvis alkoholkonsumtion.

– Livsstilsfrågor är jätteviktiga och väldigt aktuella frågor som engagerar mig. Frågorna som jag har ställt i mitt forskningsprojekt är ju också frågor som jag har fått från patienter. Det är inte bara frågor som en enda forskare ställt sig utan det är frågor som vanliga människor ute i samhället undrar över: “Varför blir det så här, varför har det här hänt mig eller min mamma eller pappa”. Jag blev jätteglad att det fanns sådana projekt att gå in i, säger Magdalena.

– Det är så kul när vi varit ute och föreläst om vår forskning att vi kunnat ge information om det vi hittat i vårt projekt och att personer sedan kan få göra egna val utifrån det, fyller Kristina i.

Och Cecilia tillägger:

– Det är en stor förmån att bo i ett län där man hållit på med hälsoundersökningar i många års tid, som Västerbottens hälsoundersökningar och MONICA-studien. Det är ju verkligen en ynnest att få ta del av det som hållit på i många år, säger hon.

– Det är också viktigt för alla som varit med i undersökningarna att de faktiskt används. Det visar respekt till alla som deltagit att man nyttjar det, fyller Magdalena i.

Magdalena tog sin doktorsexamen 2019 och skulle promoveras 2020. Men pandemin satte stopp för det. När hon lix behövde vänta och med vetskap om att hennes systrar en dag skulle promoveras också så bestämde de sig för att vänta in varandra. Kristina disputerade 2021 och Cecilia 2023. Två års mellanrum, som i livet i stort.

– Vi tänkte att det kan ju vara lite häftigt och en kul grej. Dessutom är det ungefär samma personer som ska komma och fira, säger Magdalena.

– Vi gjorde stora delar av den här resan tillsammans och nu får vi stå där tillsammans på scenen i våra hattar och firas tillsammans, säger Kristina.

Forskning sker ofta lite i det fördolda, man sitter i något rum och funderar, räknar eller experimenterar, det är inte något som märks så mycket för andra än dem som finns närmast en.

De ser också Vårpromotionen som ett tillfälle att lyfta forskning i stort.

– Man har lagt extremt mycket tid och energi på detta och det är värt att uppmärksamma och samtidigt visa utåt i samhället att det finns många som försöker föra kunskapsläget framåt. Forskning sker ofta lite i det fördolda, man sitter i något rum och funderar, räknar eller experimenterar, det är inte något som märks så mycket för andra än dem som finns närmast en. Det är bra att universitetet visar att så här många finns det som bedriver forskning och så här bred är forskningen, säger Magdalena.

Vägarna går i sär men också ihop

Systrarna Johansson har följt i varandras fotspår hela livet. I dag gör de lite olika saker, Magdalena och Cecilia finns kvar på kliniken i Skellefteå, där Magdalena forskar mer än Cecilia, som är studierektor för AT-läkare och BT-läkare. Kristina har återvänt till Umeå, där hon arbetar som läkare och forskar om virussjukdomar vid Institutionen för klinisk mikrobiologi.

Men systrarna hörs flera gånger i veckan och i sommar ska de följa i varandras spår igen, för då väntar ett av deras gemensamma fritidsintressen – vandringsresor. Och numer är alla ägare av en doktorshatt.

Magdalenas Johanssons avhandling

I min avhandling har jag studerat hur vanligt det är med ventrombos – blodproppar i blodkärl med syrefattigt blod. Jag har också undersökt sambandet mellan blodsockernivåer, diabetes, alkoholkonsumtion, fysisk aktivitet och risk för ventrombos. Jag fann inget samband mellan blodsockernivåer eller diabetes och risk för ventrombos. Däremot såg jag att män med en högre alkoholkonsumtion hade en högre risk att få ventrombos och kvinnor som var mer fysisk aktiva hade en lägre risk att få ventrombos.

Magdalena Johansson disputerade 2019.

Mer information och kontakt

Kristina Johanssons avhandling

I mitt avhandlingsarbete undersökte vi om ämnen som mäts i en persons blodprov kan användas för att hitta personer som har ökad risk att i framtiden få en hjärnblödning. Vi hittade att ämnet D-dimer var förhöjt under de närmaste åren innan en person fick en hjärnblödning. På liknande sätt kunde vi se att personer med förhöjda nivåer av fosfatidyletanol, ett ämne i blodet som är högre ju mer alkohol en person dricker, hade en ökad risk för hjärnblödning.

Kristina Johansson disputerade 2021.

Mer information och kontakt. 

Cecilia Johanssons avhandling

I mitt avhandlingsarbete har jag undersökt hur vanligt det är med den oregelbundna hjärtrytmen förmaksflimmer och vilka faktorer som har samband med ökad risk att drabbas av förmaksflimmer. Fyra av 1000 personer insjuknar i förmaksflimmer per år. Jag hittade ett samband mellan högre vikt, längre kroppslängd och högre blodtryck och en ökad risk för förmaksflimmer. Alkoholkonsumtion hade ett samband med ökad risk för förmaksflimmer hos män, men jag såg inget sådant samband hos kvinnor.

Cecilia Johansson disputerade 2023.

Mer information och kontakt.