Bild: Mattias Pettersson
Bild: Mattias Pettersson
REPORTAGE På hållbarhetseventet A Sustainable Tomorrow var årets fokusområde dissonans – metoder och exempel för att minska glappet mellan det vi vet att vi måste göra och det vi gör kopplat till hållbarhetsomställningen. Umeå universitet var en av arrangörerna för hubben i Umeå.
Det är bara sex år kvar till 2030, världen präglas av krig och konflikter, USA går till ett avgörande val den 5 november 2024 och de flesta hållbarhetskurvor pekar i fel riktning. A Sustainable Tomorrow som sedan 2016 anordnat konferensen med samma namn är övertygade om att gränsöverskridande samarbeten i olika former är ett av svaren på vägen till en hållbar morgondag.
Årets event som hölls den 11 september hade 30 000 deltagare som deltog på lokala hubbar runt om i Norden.
Umeå universitet, Umeå kommun och Länsstyrelsen Västerbotten bildade tillsammans Umeås hubb.
– Eftersom vi har så breda målgrupper är samverkan en viktig del i våra respektive uppdrag, såväl med varandra och samhället som med andra aktörer för att främja en hållbar utveckling. Att öka kunskapen om vad man kan göra och omsätta det till verklig handling är det som i förlängningen gör skillnad, säger Lisa Redin (klimat- och hållbarhetsstrateg på Umeå universitet), Annika Myrén (utvecklingsstrateg i Umeå kommun) och Eva Mikaelsson (enhetschef för miljöanalysenheten på Länsstyrelsen Västerbotten).
Annika Nordlund, docent och prefekt vid Institutionen för psykologi vid Umeå universitet..
BildMattias PetterssonI Umeå inleddes konferensen av Annika Nordlund, docent och prefekt vid Institutionen för psykologi vid Umeå universitet. Hon delade sina tankar och erfarenheter om dagens tema, dissonans. Det handlar om motstridiga tankar som skaver och väcker obehag. Men om vi lär oss att förstå och hantera dissonansen kan den omvandlas till resonans och bli en stark förändringskraft i hållbarhetsomställningen.
Olika aktörer som sällan träffas kan mötas här och diskutera samarbeten och åtgärder för ett hållbart Umeå.
BildMattias PetterssonEn av årets talare är Gurgîn Bakircioglu, föreläsare och journalist, som driver frågan om klimaträttvisa för Sveriges förorter och låginkomsttagare. Han betonar behovet av att lyssna på minoritetsgrupper och integrera deras kunskap för att skapa rättvisa och hållbara samhällen. Han menar att det är tillsammans som vi kan förändra och att vägen till hållbarhet går genom att titta på dem som gått före och banat vägen.
– Kriser kräver laget, inte jaget, menar Bakircioglu. Han påminner om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps främsta tips inte är att skaffa radio med vev, utan att lära känna sin granne.
Även Maria Wolrath Söderberg som är docent i retorik vid Södertörns högskola och forskar och undervisar om hur människor resonerar när det gäller klimatomställning, nämner kollektivet och förebilder som en viktig del för att vi ska göra den förändring vi vet måste till.
Gustaf Skarsgård och Johan M. Reunanen driver tillsammans podden I tolften timmen, som belyser klimatkrisen ur ett beroendeperspektiv. De utforskar dissonans med tolvstegsprogrammet som utgångspunkt.
– Om jag är aktiv i ett beroende är förnekelse ett måste för att fortsätta. Det kan vara olika saker en individ behöver för att kliva ur den förnekelsen.
De menar att framsteg alltid mäts i tillväxt och profit, vilket också märks på vilka politiska budskap som går hem. De tror att miljön och människor skulle må bättre om människors tankesätt ändrades från "vad kan jag få ut av" till "vad kan jag bidra med".
– Det finns många likheter mellan klimatförnekelse och beroendeförnekelse och det är lätt att dämpa sina otillräcklighetskänslor genom att skylla på andra, i stället för att ändra sitt eget beteende, konstaterade Gustaf Skarsgård och Johan M. Reunanen.
BildMattias PetterssonDet är jobbigt att ändra vanor och ge upp saker, men vi måste göra det ändå. Maria Wolrath Söderberg säger att vi mår dåligt av att vara i den här dissonansen, men att rädsla och obehagskänslor samtidigt är basala som drivkraft.
Hon menar att det är individer som bestämt sig för att leva som de lär, som tillsammans i grupp utför påtryckningar för att system ska ändras.
– Det viktigaste kanske inte är exakt hur mycket vi som individer lyckas minska vår klimatpåverkan, utan att vi blir en del av ett samhälle som rör sig i rätt riktning.
Många lyfter vikten av att inte förminska sig själv i sina försök att minska sin klimatpåverkan.
– Jag påminner mig själv om att jag gör mitt bästa och inte mitt sämsta, säger Gurgîn Bakircioglu.
Johanna Lundgren Gestlöf, hållbarhetschef SPP och Fredric Nyström, hållbarhetschef AP3 samtalar om dissonansen och pengarna och finanssektorns möjligheter att påverka hållbarhetsomställningen.
En film från We don´t have time, en medieplattform för klimatåtgärder visar hur mycket pengar som via pensionsfonder investeras i fossilbolag.
Uppmaningen här är att göra medvetna val, avstå investeringar i fossilbolag och flytta kapital till hållbara bolag. Johanna Lundgren och Fredric Nyström menar också att man som investerare och ägare har en mycket viktig möjlighet och roll i att ställa krav på bolag att bli mer hållbara. De menar dock att det allra viktigaste är att politiken skapa incitament för förändring.
Fredrik Reinfeldt ger en global omvärldsanalys kopplad till årets fokusområde dissonans.
Han tar upp dissonansen mellan vetenskapen och politiska beslut som medverkat till att vi inte kommer att klara hållbarhetsmålen för 2030.
Han menar att det nu knappt två månader innan presidentvalet i USA är viktigare än någonsin att förstå den globala utvecklingen för att kunna gå från ord till handling i det lokala arbetet.
– Det är ett globalt hot och en global utmaning. Utan räckvidd kommer det inte att fungera, vi måste nå utanför Sverige.