REPORTAGE Doktoranderna Tora Dunås, Jakub Krzywda och Per Boström vid Umeå universitet har olika fakultetstillhörighet och skilda bakgrunder. Resan från student till forskare är ett kraftprov som förenar. Men de yttre förutsättningarna, från handledarstöd och arbetsmiljö till karriärutsikter, kunde nästan inte vara mer olika.
– Jag arbetar med en avhandling i nordiska språk om ordet kärlek i talad svenska, kärlek i metaforer. Jag började min doktorandutbildning 2012, men jag har varit föräldraledig och fackligt aktiv i doktorandföreningen, vilket har tagit lite tid. Men om 1,5 år hoppas jag att vara klar.
– Mina studier är inriktade på mätningar av blodflöden i hjärnan. Jag är anställd på den medicinska fakulteten, men har en bakgrund som ingenjör. Doktorandstudierna inledde jag 2013, och har nu ungefär ett år kvar till disputation.
– I mina doktorandstudier fokuserar jag på det som kalas cloud computing. I november var det tre år sedan jag inledde studierna, i mars planerar jag att hålla en licenciatföreläsning, och efter det har jag ytterligare cirka 1,5 år kvar innan min avhandling är klar.
Jakub Krzywda, doktorand i informatik har 1,5 år kvar till disputation. Per Boström, doktorand i lingvistik, kommer att disputera om 1,5 år och Tora Dunås, medicinteknisk ingenjör, har ett år kvar till disputation. Detta förutsatt att allt går enligt planerna. Även om doktorandstudier ofta betraktas som en säker och betald studieform under fyra år är förstås mycket, men inte allt, en dans på rosor.
— De stora fördelarna med doktorandutbildningen är just att jag har en anställning med fast inkomst, förhållandevis bra anställningsförhållanden och finansiering för mina forskarstudier, säger Per Boström.
— Jag slås ofta av vilken förmån det är att dagligen få arbeta med och diskutera med mina kollegor om det som intresserar mig. Det kan jag inte göra i mitt privatliv, där är det ingen som riktigt förstår vad jag gör. Därför är doktorandlivet verkligen ett privilegium för mig, säger han.
Även om doktorandtiden är begränsad till fyra år, och förnyas årligen, anser Per Boström att anställningsavtalet är ganska bra, eftersom doktorander inte är anställda som lärare och därmed inte riktigt påverkas av det som händer på institutionerna.
Doktoranderna har dock sin självklara plats och uppgifter som behöver utföras. Andra fördelar som nämns är att doktorander faktiskt är studenter och att de därmed har möjlighet att ta tillvara de fördelar som andra studenter har.
— Som jag ser det är det Sverige och de skandinaviska länderna som har bäst villkor för doktorander. Man har en lön som visserligen är låg i ett svenskt perspektiv, men den är tillräckligt hög för att man ska kunna ha ett bra liv.
Om jag skulle studera i Polen, där jag kommer ifrån, skulle jag både behöva ett stipendium och be om ekonomiskt stöd från mina föräldrar för att klara mig. Så vi har det väldigt förmånligt här, säger Jakub Krzywda.
Men myntet har också en baksida. Något som alla tre nämner är att man som doktorand varken räknas som en riktig student eller en riktig anställd. Doktorander sitter ofta på två stolar och mellan två stolar, samtidigt. Man är oftast inbjuden och får ta del av vissa saker, men inte allt. Ibland är det bra; ibland är det mindre bra.
Naturligtvis leder det till någon form av stress för doktoranden, eftersom det inte går att veta säkert var man passar in. Det anser Jakub Krzywda är extra knepigt för internationella doktorander.
Panelsamtal mellan tre doktorander om forskarstudenters situation. Från vänster: Jakub Krzywda, Per Boström och Tora Dunås.
BildJohan Gunséus— Det svenska systemet är ofta svårt för utländska studenter att hantera. Exempelvis har jag som doktorand ett betydligt större ansvar för mina studier än jag hade haft i Polen, där min handledare hade sagt åt mig steg för steg vad jag skulle göra.
Här sa min handledare redan från start att jag skulle vara hans expert inom det område jag studerar. Det kan vara skrämmande för många, säger Jakub Krzywda.
Han berättar vidare att det finns en ensamhet inbyggd i det svenska doktorandlivet, där förväntningarna på att vara självgående är höga. Det är särskilt svårt i början av doktorandstudierna. Det svenska systemet har det inbyggt att man ska fungera som en oberoende forskare efter examen och vissa handledare vill därför att doktoranden ska lära sig hantverket på egen hand.
Tora Dunås håller med om detta, men hon poängterar att det finns stora skillnader för doktorander vid olika fakulteter.
— Jag jobbar enbart med de studier som är planerade tillsammans med min handledare. Även om studieupplägg med mera har justerats av olika anledningar visste jag från dag ett vad jag skulle arbeta med de första tre åren, på grund av det anslag som min handledare fick från Vetenskapsrådet. Det jag behövde bestämma mig för var om det lät intressant för mig att arbeta med eller inte, säger Tora Dunås.
Per Boström berättar att det ser rätt annorlunda ut inom humaniora.
— Inom mitt område, lingvistiken, är det väldigt öppet. Vi väljer vårt eget ämne, inriktning med mera. Vi medverkar sällan i större projekt med flera forskare och doktorander utan vi gör våra egna saker. Men mycket beror också på vilken handledare man får. Vissa ser doktorander som studenter som ska sköta allt på egen hand, medan andra vill ha ett samarbete där de leder doktoranden fram till en examen, säger Per Boström.
— När jag tittar i den forskningsplan som jag skrev i starten av doktorandutbildningen så inser jag att jag knappt har gjort något av det som vi hade tänkt. Forskningen har helt enkelt tagit andra vägar.
— Mestadels. Hon har inte studerat exakt samma saker som jag, men hon befinner sig i samma forskningsområde. Sen har jag bihandledare som är mer kunniga i de metaforer som jag arbetar med, så de kompletterar varandra på ett bra sätt. Jag är glad att jag har så bra handledare, men jag vet att alla doktorander inte har lika tur, säger Per Boström.
— På medicinska fakulteten har vissa doktorander svårt att nå sina handledare. Speciellt om de är kliniker, och framför allt arbetar inom sjukvården. Då kan man vara utan handledning i veckor eller månader. Handledaren svarar kanske på e-post, men det är svårt att exempelvis få dem att lägga ner tid på att läsa saker. Arbetar man som doktorand med ett manus så kan man bli ganska utelämnad, säger Tora Dunås.
En annan utmaning som nämns är att många handledare har behov av att få anslag och därmed har sina ansökningar i fokus, vilket tar mycket tid. Semestrar och föräldraledigheter som gör att handledare blir svåra att nå är annat som kan ligga i vägen i kontakterna mellan doktorand och handledare.
Per, Tora och Jakub berättar även om skräckexempel där handledaren visat extremt lite intresse för doktoranden. Han eller hon förväntas göra allt själv, inklusive planering av sitt arbete. I vissa fall har handledaren många doktorander, vilket gör att handledningstiden för varje doktorand blir begränsad. Men det finns också det motsatta problemet.
— Det är faktiskt inte alltid en fördel att vara ensam doktorand. I en grupp med flera doktorander så finns möjligheten att söka stöd hos varandra, vilket kan vara en stor fördel i vardagen. Jag var väldigt ensam i början av min doktorandutbildning, men gruppen har växt successivt, vilket har underlättat mycket, säger Tora Dunås.
Även om de grundläggande förutsättningarna för doktorander är desamma för alla konstaterar Tora, Per och Jakub att det finns stora skillnader, som till stora delar beror på skillnader i traditioner och förutsättningar för finansiering på de olika fakulteterna.
En del doktorander arbetar med externa projekt, och har därmed extern finansiering, medan andra, ofta inom humaniora, är fullfinansierade av fakulteten.
— Inom humaniora tar man in 15—20 doktorander vartannat år, så när jag blev antagen fanns det ett antal lediga platser inom olika ämnen vid vår fakultet. Då bildade vi nyantagna en liten grupp som har följts åt, säger Per Boström.
Doktoranderna berättar att de skriver på anställningsavtal för ett år i taget, vilket oftast går bra, men det kan också ställa till det. För en doktorand som skriver på ett nytt avtal i maj månad innebär det svårigheter att planera sin sommarsemester, eftersom han eller hon rent administrativt inte finns i systemet förrän ett nytt kontrakt är påskrivet.
I andra fall har det hänt att anställningsperioden har tagit slut under en ledighet, vilket har inneburit att doktorander inte kommer in i lokalerna eller kommer åt sin e-post och annat när de kommer tillbaka.
Precis som i den övriga befolkningen drabbas en del doktorander av ohälsa, och även bland dem är det psykiska diagnoser som ökar. På universitetet handlar det framför allt om symtom på stress och överbelastning. I statistiken från företagshälsovården är kvinnor över 30 år överrepresenterade, liksom doktorander. Det här är dock inget som förvånar Tora, Per och Jakub.
— Det är självklart väldigt sorgligt att statistiken ser ut så här, men det speglar också hur det ser ut i resten av samhället. Bland doktorander är en majoritet kvinnor i barnafödande ålder, samtidigt som kvinnor generellt tar ett större ansvar för barn, hem och familj än vad män gör.
Att kombinera familjeliv med doktorandstudier kan sannolikt vara väldigt tufft, i synnerhet om man har otur med sina forskningsprojekt, handledare, med mera, säger Tora Dunås.
I detta sammanhang lyfter Per Boström fram ett annat problem i form av att doktorander inte automatiskt får förlängd doktorandtid vid kortare sjukfrånvaro. För att doktorandtiden ska förlängas vid sjukdom måste doktoranden vända sig till sin prefekt som har befogenhet att fatta beslut.
— Det här tror jag är en viktig anledning till att doktorander arbetar fast de är sjuka, vilket är ett välkänt problem. En del lärosäten har ändrat sina rutiner så att kortare sjukfrånvaro automatiskt ger förlängd doktorandtid, men det är ännu inte fallet i Umeå. Ur ett doktorandfackligt perspektiv är detta en viktig fråga som vi måste få en lösning på, säger Per Boström.
— Det är svårt att ha en bestämd uppfattning och förklaring till detta, men under 2015 blev institutionerna tvungna att betala sina doktorander lön redan från start — tidigare kunde man först få en period med utbildningsbidrag.
Många forskare klagar därför på hur dyrt det har blivit att ha doktorander, vilket i sig är tråkigt för oss att höra. De säger att de hellre betalar för en postdok som är mer självgående än en doktorand, men jag vet inte om man faktiskt gör det i praktiken, säger Tora Dunås.
— För oss på humanistiska fakulteten är problemet snarare att vi inte har några postdok-tjänster. Eftersom vi doktorander följs åt försvinner vi också gruppvis. Nu i år kanske fem eller tio av oss disputerar och lämnar universitetet, vilket påverkar verksamheten negativt, säger Per Boström.
— Ett annat problem är att vi inte vet vad vi ska göra efter disputationen om det inte finns några postdok-tjänster att söka, fortsätter Per Boström. Han beskriver att framtidsutsikterna om ett arbete för honom och många av hans kollegor är mörk, eftersom det ofta inte finns någon industri eller privat arbetsmarknad att gå vidare till.
Det skiljer sig kraftigt från situationen för doktorander inom medicin, teknik- och naturvetenskap, samt delar av de samhällsvetenskapliga ämnena.
— I mitt fall talar vi nog om begreppet "arbetslös akademiker" efter disputationen, säger Per Boström halvt på skämt, halvt på allvar.
För Jakub Krzywda ser läget helt annorlunda ut, eftersom det är lätt att få jobb i IT-branschen.
— Det handlar egentligen inte om möjligheten att få ett jobb, frågan är snarare vad jag vill arbeta med.
Inom datavetenskapen finns industrin alltid som en backup. Det märkliga är dock att en doktorsexamen kan begränsa möjligheterna till jobb, eftersom det betraktas som överkvalificerat. Men det finns också privata forskningsinstitut att gå till där det behövs högre kompetens, och förstås också den akademiska världen, säger Jakub Krzywda.
Precis som för Jakub har Tora en ljus framtid på arbetsmarknaden. Hon har redan målet klart för sig.
— Jag vill helt klart stanna inom akademin och efter disputationen har jag planerat att söka internationell postdok i USA. Efter det vill jag även arbeta och bo en period i Stockholm, innan jag bestämmer mig för var jag vill slå mig ner, säger Tora Dunås.
Text: Mattias Grundström Mitz
Foto: Johan Gunséus
Denna artikel publicerades i tidningen Aktum nr 1 2017.
