På vandring över fjället mot framtidens klimat

Abisko naturvetenskapliga station, ANS, ligger 69 mil nordväst om Umeå. Knappt 4 mil öster om Riksgränsen. Tio timmars tågresa från Umeå.

— Jag får ibland frågan om man inte känner sig ensam i Abisko. Men Abiskoområdet är mycket populärt bland turister och forskare. Särskilt på somrarna blommar verkligen Abisko upp, säger Jan Karlsson, föreståndare för Climate Impacts Research Centre (CIRC) vid Umeå universitet.

Jan Karlsson är akvatisk forskare och föreståndare för Climate Impacts Research Centre, CIRC, vid Umeå universitet. Han är också professor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap.

BildTomas Utsi

Själv har Jan Karlsson en hel karriär kopplad till Abisko. Från 1998 som doktorand och senare som professor och föreståndare för CIRC. Nu är han på forskningsstationen några dagar per månad och spenderar resten av tiden i Umeå.

Fina labb och bra utrustning

Till sin hjälp har han numera projektkoordinator Keith Larson från USA som håller ställningarna i Abisko. Sedan september 2013 bor Keith Larson året runt i en lägenhet på forskningsstationen med sin familj.

Keith Larsons uppgift som projektkoordinator är att sköta den dagliga driften av CIRC och underlätta för forskare som kommer till Abisko. Men han har också flera forskningsprojekt på gång, bland annat fenologiprojektet Nuolja forskningsstig.

BildMattias Pettersson

Enligt Keith Larson har Abisko mycket att erbjuda även för forskare utanför CIRC.

—Vi har fina labb och riktigt bra utrustning. Hit kan man komma för att genomföra forskningsförsök, men även för att skriva klart sin VR-ansökan eller fila på sin artikel, till exempel. Man kan passa på att ta sig ett välbehövligt miljöombyte och åka skidor eller njuta av norrskenet. Och här är köerna till labben obefintliga. Det är bara att höra av sig, säger Keith Larson välkomnande från sitt kontor på stationen.

ANS drivs av Polarforskningssekretariatet, och CIRC är de enda som har forskare här året runt. Grupper från andra lärosäten runtom i världen kommer och går. Stationen har byggts ut vid flera tillfällen och stilen är 60-talsträigt gulbrun. Korridorerna är smala och gångarna ringlar sig likt en labyrint i olika riktningar.

Studerar klimatförändringar

Vid besöket verkar byggnaden ligga i dvala och den riktiga sommarruschen har inte ännu dragit igång. Många av de forskare som är här har dessutom tagit sig ut i fält.

En av dem är ekologen Judith Sarneel med projektet Teatime 4 Science. Hon kom till Sverige från Nederländerna för att forska för fyra år sedan. Till hösten ska hon börja undervisa i den nya kursen Arktiska ekosystem i Abisko.

En fördel med Abisko är att allt är så välorganiserat. Utrustning, bil och labb finns att hyra direkt från stationen och det är nära till naturen.

— Landskapet runt Abisko erbjuder många olika klimatvariationer att studera, så man behöver bara åka till nästa dalgång för att få en annan nederbörds- och klimatzon att jämföra sina studier med, berättar Judith Sarneel.

Ekologen Judith Sarneel gräver ner tepåsar för att undersöka förmultningen. Judith är forskare vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap och Climate Impacts Research Centre, och är på besök på Abisko naturvetenskapliga station (ANS).

BildTomas Utsi

Vi är på väg ut till myren Storflaket. Det är ganska kyligt och regnet hänger i luften. Syftet med exkursionen är att gräva ner tepåsar som Judith Sarneel tre månader senare ska gräva upp för att mäta graden av förmultning.

Samma myr är även flitigt använd av andra forskare, särskilt för permafrostundersökningar. Till bärplockarnas förtret kanske. Mitt bland undersökningsplatserna blommar det nämligen rikligt i vitt med vad som senare ska förvandlas till myrarnas guld — i alla fall honblommorna får vi lära oss.

Så här i slutet av juni är myggen i antågande, men de har inte riktigt dykt upp i full tropp ännu. Våren hade nämligen varit kall, insekterna få och pollineringen av växter var därför sen. De kvarvarande fläckarna av snö på fjället är också ovanligt tjocka så det ställer till med besvär för vissa forskare. En av dem är Maja Sundqvist som har fått ägna flera timmar extra åt att ta sig upp till sitt forskningsfält, så henne hinner vi aldrig träffa.

Sylvain Monteux är doktorand vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap och Climate Impacts Research Centre, och är stationerad vid Abisko naturvetenskapliga station (ANS).

BildTomas Utsi

Sylvain Monteux, doktorand i ekologi, påverkas däremot inte av vädret just nu. Han har bott i Abisko i tre år och har redan tillbringat många timmar med att bland annat mäta djupet hos det aktiva jordlagret mellan permafrosten och markytan ute i fält. Nu är hans forskning inne i ett stadie av dataanalys inne på stationen innan det bär av på semester hemma i Frankrike.

 — Jag gillar Abisko. Säsongerna skiftar ordentligt vilket ger oss goda förutsättningar att variera hur vi utför våra studier. Och vi har verkligen kul tillsammans vid sidan av arbetet, säger han när han passar på att ta en paus i solen utanför stationen tillsammans med forskarkollegor från andra läro­säten och institut.

Internationell forskarmiljö

Keith, Sylvain och Judith är inte de enda som har kommit långväga till Abisko för att forska. Faktum är att majoriteten av besökare på ANS kommer från andra länder. Det märks inte minst på att alla skyltar och informativa lappar på stationen finns på engelska och i fikarummen stötte vi på forskare även från länder som Kanada, Storbritannien, Danmark och Tyskland.

Just denna vecka håller CIRC med hjälp av forskare en rad seminarier under evenemanget Arktiska dagar i Abisko. Men populärvetenskapliga seminarier för allmänheten är ingen engångsföreteelse. CIRCs forskare är vana vid att sprida klimatforskning bland en intresserad allmänhet i Abisko såväl som i Umeå.

Sommarkurser i fjällekologi

Det är inte bara forskning som bedrivs i Abisko, utan även utbildning. Vi fick följa med Stig-Olof "Stickan" Holm, lektor i ekologi, med assistans av Hassan Ridha, på en exkursion till dalgången Kärkevagge några mil väster om Abisko. Med oss hade vi också 22 studenter från sommarkursen Fjäll­ekologi.

Studenterna i sommarkursen Fjällekologi går ut hårt för att få en humla i sin håv. Väl fångad artbestäms den och släpps sedan fri igen.

BildIngrid Söderbergh

— Kursen bygger på två omgångar fältstudier i Abisko med fokus på fåglar och växter. Idag ska studenterna få lära sig om fjällhumlor och betandets påverkan på flora och fauna, säger Stig-Olof Holm medan vi vandrar längs spångar över porlande bäckar.

Under början av besöket lyste Čuonjávággi (Tjuonavagge) — det som i folkmun kallas Lapporten — med sin frånvaro bakom tjocka moln, men lagom till hemresan tittade den fram tillsammans med midnattssolen.

Text: Anna Lawrence
Foto toppbild: Thomas Utsi

Denna artikel publicerades i tidningen Aktum nr 3 2017.