Nya lektorer stärker den akademiska miljön med nya perspektiv

– Skolan är en lärmiljö även för mig, säger Tonia Carless som undervisar i arkitekturteori. Det är en samarbetsprocess med både studenter och kollegor där vi tänker och diskuterar idéer. Jag tycker också om att arbeta med unga människor när de formulerar sitt tänkande kring arkitektur och jag gillar tanken att jag alltid arbetar med framtiden. 

Tonia Carless är från Storbritannien och har en bakgrund främst inom akademin, senast vid University of the West of England i Bristol. Både Brexit och pandemin försenade hennes ankomst till Umeå och Arkitekthögskolan, UMA.

– Jag försökte flytta hit i december 2020, men coronaviruset stoppade det, så jag kom i april.

Skolan är en lärmiljö även för mig. Det är en samarbetsprocess med både studenter och kollegor där vi tänker och diskuterar idéer.

Tonia Carless.

BildAnna-Lena Lindskog

En lugn start

Hon beskriver sina första månader i Umeå som ”väldigt stillsamma”, hon har bara satt foten i skolans lokaler några gånger och träffat sina elever på Zoom. På fritiden har hon utforskat staden på cykel och simmat i närliggande sjöar och vid kusten.

Vad lockade dig till UMA och Umeå?

– Jag tror att det finns en annan inställning till social hållbarhet som är inbäddad i svensk kultur, historia och politik som också slår igenom i materiell hållbarhet, säger hon. Idén om hur städer och andra utrymmen har utvecklats och saker som allemansrätten och inställningen till offentliga rum är mycket annorlunda än i Storbritannien.

 I sin forskning utforskar Tonia Carless visuella representationer av arkitektur.

– Ett av arkitekturens problem är att det finns ett gap mellan ritningen av arkitektur och själva byggnaden, säger hon.

”Ritningen blir själva rumsligheten”

Att hantera gapet är alltid problematiskt, hävdar Tonia Carless. Saker går ofta förlorade i översättning och ibland tillkommer nya element i processen. Särskilt inom arkitektutbildning görs ritningar och modeller som inte blir färdiga byggnader, vilket resulterar i ett stort tomrum mellan de två.

– Varje teckning eller modell förespeglar rumslighet på marken och blir i realiteten ett rum också, det är nästan som om ritningen blir själva rumsligheten snarare än det verkliga landskapet, säger hon.

Cornelia Redeker.

BildAnna-Lena Lindskog

Våra största misstag är att försegla ytan, vilket gör marken ogenomtränglig, men också att förlora dyrbart vatten.

Landskap, klimatförändringar och stadsplanering har länge stått i centrum för Cornelia Redekers karriär. Utbildad som arkitekt och stadsplanerare i Tyskland och Nederländerna, doktorerade hon vid Delfts universitet i ett tvärvetenskapligt projekt med fokus på vattenhantering i stadsmiljö. Efter några års arbete med vattenhanteringsfrågor längs Rhen flyttade hon till Egypten för att bli en del av ett team som inrättade en ny arkitektfakultet vid tyska universitetet i Kairo.

– Jag arbetade i Kairo också som designkonsult och forskare. Här handlar det främst om vattenbrist, Egypten är en i stort sett torr miljö och Nilen nästan den enda vattenkällan, säger hon.

Ogenomtränglig mark

Globalt medför klimatförändringar kraftiga regn och översvämningar som resulterat i akuta behov av anpassning i stadsområden som inte har planerats för att hantera sådana mängder vatten.

– Våra största misstag är att försegla ytan, vilket gör marken ogenomtränglig, men också att förlora dyrbart vatten, säger Cornelia Redeker. Varje gata, parkeringsplats eller byggnad tar bort markens ”svampkapacitet”. I nordeuropeiska städer är kraftiga regn på kort tid och torka på sommaren ganska nytt, vi blir överraskade och måste betala priset för det, så det finns mycket att göra både inom utbildning och forskning för att utveckla strategier och öka medvetenhet.

 Nya strategier kan vara att använda mer genomsläppliga byggmaterial, att låta bevuxna tak ta hand om regn eller att hitta sätt att lagra överflödigt vatten till perioder när det behövs. Att låta landskap bli mer produktiva och göra det möjligt för människor i stadsområden att odla sin egen mat är andra sätt att anpassa sig till klimatutmaningarna, menar hon.

I sin forskning vid UMA kommer hon att titta på hur klimatförändringar påverkar bebyggd miljö. På 64:e breddgraden är det en relativt ny fråga, till exempel har Umeå kommun precis utvecklat en ny agenda för hållbar vattenförsörjning.

– Det är ett väldigt hett ämne och jag hoppas med min bakgrund kunna bidra till att utforska landskapsbaserade designstrategier i samarbete med lokala partners och internationellt, både med våra studenter på UMA och i forskning.

Sverige innebar radikal förändring

Daniel Movilla Vega bodde redan i Sverige när han sökte lektoratet vid UMA. Efter att ha studerat arkitektur i Madrid och tagit sin doktorsexamen, vilken innebar gästforskning som tog honom till Nederländerna, Ryssland, USA och Brasilien, började han arbeta på ArkDes, det nationella centret för arkitektur och design i Sverige.

– Det innebar en radikal förändring i mitt yrkesliv, men jag kände i det ögonblicket att Sverige var rätt plats att vara på, säger han.

På ArkDes redigerade han en bok om svenskt boende på 1900-talet, perioden då idén om ”folkhemmet” etablerades och genomfördes i omfattande bostadsprogram för att höja levnadsstandarden.

– Den moderna arkitekturhistorien i Sverige är annorlunda än i andra länder. På grund av att Sverige inte deltog aktivt i andra världskriget innebar det en kontinuitet för forskning inom bostäder som inte skedde i andra länder, säger han. Den svenska staten hade en vision om hur samhället kunde byggas och det var ett mycket upplysande ögonblick i historien där politik och arkitektur gick hand i hand.

Jag skulle säga att begreppet jämlikhet, som är ett politiskt begrepp, i Sverige också är ett rumsligt begrepp.

Hur påverkade detta politiska inflytande hur bostäder utvecklades?

– Jag skulle säga att begreppet jämlikhet, som är ett politiskt begrepp, i Sverige också är ett rumsligt begrepp. Standarder och specifika mått i hus och lägenheter applicerades på varje enskild medborgare oavsett deras socioekonomiska bakgrund, vilket innebar att det inte skull vara någon skillnad mellan en medborgare och en annan.

En extraordinär plats

Innan han kom till UMA bedrev Daniel Movilla Vega postdoktoral forskning vid Luleå tekniska universitet. På UMA fortsätter han sin forskning om bostäder och fokuserar nu på arkitekturen i hemmiljöer och berättelserna om vårt dagliga liv i dessa utrymmen. Han undervisar också, främst på masterprogrammet.

Vad tycker du om att undervisa?

– I undervisningen kan jag formulera de idéer som jag undersöker i min forskning på ett annat sätt. Formaten för forskning och pedagogik är olika och det gör att jag också kan betrakta de objekt jag forskar från en annan synvinkel.

Han beskriver sin tid på UMA hittills som "fantastisk, helt enkelt fantastisk".

– Första gången jag gick in genom dörren till UMA var det fullt av studenter som arbetade med modeller och prototyper. Miljön var spännande, man kunde verkligen känna lukten av arkitektur i luften. Det finns en livfull gemenskap på UMA som inte bara omfattar lärarna, det är en gemenskap tillsammans med studenterna och den känslan är väldigt, väldigt speciell.

Skiljer det sig från andra arkitektskolor du har varit på?

– Absolut, känslan av gemenskap är påtaglig här. Jag tycker också att den konstnärliga grunden i utbildningen gör den särskilt relevant och metoderna vi använder i de olika årskurserna får studenterna att utveckla en känslighet för arkitektur som jag inte har sett i någon annan skola.

Återbruk av industriområden och urbana allmänningar

Maria Luna Nobile från Italien beskriver också känslan av gemenskap på UMA som en av de saker som lockade henne till skolan. Hon hade redan samarbetat med UMA innan hon sökte tjänsten som universitetslektor.

– Inte bara byggnaden, som är en av de mest imponerande arkitektskolorna jag någonsin har sett, utan särskilt människorna på UMA var viktiga för mig, säger hon. Var och en har sin egen bakgrund och mycket tydliga identitet både inom forskning och sin approach till pedagogik, men det finns fortfarande en stark idé om att vara del i ett kollektiv som jag inte har upplevt på andra universitet.

Maria Luna Nobile.

BildAnna-Lena Lindskog

Maria Luna Nobile utbildade sig till arkitekt i Neapel, där hon också tog sin doktorsexamen i arkitektur och stadsbyggnad och blev kvar som forskare och lärare vid University Federico II. Hennes forskningsfält är återanvändning av urbana områden och byggnader genom innovativa och experimentella metoder, med fokus på industriellt arv och urbana allmänningar. I många städer byggdes dessa områden ursprungligen i utkanten, men har med tiden blivit en del av stadens mosaik. I stället för att riva industribyggnader som inte längre används som sådana, kan de ofta framgångsrikt återanvändas för nya ändamål. Det finns många exempel i litteraturen på omvandling av dessa platser för kultur- eller bostadsprojekt, samtidigt som de får behålla sin karaktär och arkitektoniska kvalitet i relation till spåren av sitt förflutna, hävdar hon.

Inte bara byggnaden, som är en av de mest imponerande arkitektskolorna jag någonsin har sett, utan särskilt människorna på UMA var viktiga för mig.

Parallellt med sin akademiska karriär hade Maria Luna Nobile sin egen praktik baserad i Neapel, som konsult i europeiska projekt relaterade till stadsförnyelse. Detta öppnade för internationellt forskningssamarbete och i Umeå har börjat lägga grunden för sin forskning i Sverige och börjat samarbeta med forskare vid Malmö universitet.

På vilka kurser undervisar du på UMA?

– Jag ansvarar för Studio 3, en vertikal studio som inkluderar andra- och tredje årsstudenter med syfte att skapa en kollektiv atlas baserad på utforskande av Umeå stad. Jag medverkar också i en ny fristående kurs, Arkitekturen och staden – för en annan framtid. Det är trevligt att starta denna nya kurs med studenter från hela Sverige och med olika bakgrunder. Jag tror verkligen på idén om tvärvetenskaplighet.

Vad tycker du om att undervisa?

– Det jag verkligen gillar är att det ger möjlighet att tänka om kring det du redan vet. Det finns alltid ett ögonblick av reflektion som är kontinuerligt. Som utbildare överför vi kunskap, men vi lär samtidigt av studenterna, så på det sättet kan vi också betrakta oss som studenter.

Tre av de fyra nya lektorer som förstärker den akademiska miljön vid Arkitekthögskolan på Umeå universitet. Från väster Daniel Movilla Vega, Maria Luna Nobile och Cornelia Redeker.

BildAnna-Lena Lindskog