Militärprästerna vid Ukrainas krigsfront

Vid fronten där människorna i de stridande förbanden i Ukraina lever och kämpar, skadas och dör både civila och soldater i krigets brutala verklighet. Mitt i detta kaos finns också militärprästerna, även de en del av de väpnade styrkorna. Deras roll har förändrats under de senaste åren; å ena sidan har de blivit en mer integrerad del av stridsapparaten, å andra sidan har deras uppgift som själasörjare blivit än viktigare.

Jan Grimell, Sociologiska institutionen

BildUlrika Sahlén

Jan Grimell, forskare vid den Sociologiska institutionen, men även präst och officer, genomförde under förra året en studie beställd av Försvarsmakten, med syfte att få mer kunskap om militärprästers arbete under fullskaligt krig. Studien beskriver utvecklingen, rollerna och uppgifterna för militärprästerna, men också de lärdomar som ukrainska militärpräster fått genom åren som kriget i Ukraina pågått.

Det religiösa landskapet

I århundraden har Ukraina varit ett mångreligiöst samhälle. Men under Sovjettiden (1922–1991) var regimen uttalat ateistisk, och många kyrkor i Ukraina stängdes eller gjordes om till idrottshallar eller möteslokaler. Efter kommunismens fall fick det religiösa livet ett betydande uppsving. Enligt Ukrainas konstitution är kyrkan skild från staten. Det innebär att det inte finns någon officiell eller dominerande kyrka i Ukraina, och att alla religiösa samfund existerar som jämlikar med samma rättigheter.

Den största kyrkan i Ukraina är den ortodoxa kyrkan. Det finns också romerska katoliker främst bland den polska befolkningen, liksom olika protestantiska samfund, inklusive evangeliska, baptistiska och pingstförsamlingar. Judiska församlingar har fått ett uppsving efter självständigheten, och det finns nu aktiva synagogor i många städer. Det finns också muslimer i Ukraina, främst krimtatarer.

Från volontär till professionell

Den ukrainska militärprästen har genomgått en betydande omvandling Från början av 2000-talet erbjöd präster och diakoner från främst ortodoxa, grekisk-katolsk och protestantiska traditioner själavård och utbildning till militär personal på frivillig basis. Nu har den blivit en formaliserad, yrkesmässig del av Ukrainas väpnade styrkor.

Fältprästerna jobbar numera som en integrerad del av stridsapparaten.

BildGeneral Staff of the AFU

– När kriget började 2014 genom annekteringen av Krim så kunde prästerna stanna vid de militära förbanden vid fronten i veckor, månader eller till och med längre perioder. De rörde sig relativt självständigt mellan olika frontpositioner, ofta till fots, och besökte trupper utan de beväpnade och erfarna assistenter (soldater) som nu regleras centralt. Präster kunde befinna sig i direkt strid bland soldater i skyttegravarna, till skillnad från idag där reglerna kräver att de håller sig på avstånd från nollinjen, där striderna äger rum. Flera av dessa frivilliga präster tjänade också reguljära församlingar, berättar Jan Grimell.

Efter Rysslands annektering av Krim började de frivilliga prästerna arbeta vid frontlinjerna. Under oförutsägbara och utmanande förhållanden rörde de sig mellan trupperna, ofta i farliga områden. De erbjöd själavård och moraliskt stöd, ibland under längre perioder, utan riktlinjer, skydd eller formell militär tillsyn. Men deras närvaro visade på behovet av en mer strukturerad militär prästtjänst.

– I slutet av 2021 antog det ukrainska parlamentet en lag som formaliserar militärprästens roll och ansvar. Detta blev särskilt viktigt inför Rysslands fullskaliga invasion 2022. I linje med den nya lagstiftningen är fältprästerna nu också representerade från olika trostraditioner i samhället, vilket avspeglar samhällets religiösa mångfald, säger Jan.

Lagstiftningen lade grunden för en professionaliserad militär prästtjänst, som formaliserade militärprästernas roller och ansvar inom de väpnade styrkorna, nationalgardet, den statliga gränsbevakningen och andra militära enheter. Med professionaliseringen har militärprästens roll blivit mer strukturerad och tydlig.

Trots förändringen mot formalisering fortsätter frivilliga präster att spela en viktig roll för att stödja de väpnade styrkorna. Medan bataljonspräster tar hand om den aktiva tjänstgöringspersonalen, hjälper de frivilliga prästerna till med själavård till sårade soldater, veteraner och familjerna till stupade soldater, och erbjuder även välgörenhets- och samhällstjänster, vilket också militärprästerna vid frontlinjen gör i mån av tid.

– Frivilliga präster och av militären anställda präster existerar sida vid sida, och var och en tillgodoser distinkta men kompletterande behov inom både den militära och den civila sfären. Skillnaden mellan att vara frivillig präst och anställd militärpräst i Ukrainas väpnade styrkor ligger främst i arbetsförhållanden och ansvar.

Religionens betydelse vid fronten

En av de viktigaste arbetsuppgifterna för militärprästerna är att betona upprätthållandet av moral, etik och karaktärsdaning under kriget. Militär personal upplever och bevittnar fruktansvärda, obegripliga händelser och grymheter.

– Att upprätthålla moral och karaktär är avgörande för soldater och officerare, eftersom förlust av dessa egenskaper kan leda till hänsynslöshet och fara. Det handlar om att behålla sin mänsklighet och kapacitet för att kunna försvara sitt land, säger Jan.

En ortodox präst som arbetar vid fronten i Donbass.

BildGeneral Staff of the AFU

En fältpräst delar med sig av följande insikt:

Krig deformerar människor. Både på gott och ont. En människa är inte densamma efter kriget som hon var innan. Och en av militärprästernas huvuduppgifter är att vara vaksam så att militär personal inte förändras i en sämre riktning, blir sämre människor, utan förblir mänskliga. Det är mycket lätt att bli som ett djur i krig; Det är väldigt enkelt.

En annan förklarar:

Mitt uppdrag är att se till att soldaten kan uppfylla sin mänskliga och professionella potential och förbli intakt mitt i de utmaningar som militärtjänsten innebär. Fältprästen är en försvarare av mänskligheten i krig.

Uppdraget handlar till stor del om att lyssna och underlätta frigörelse utan att ge svar eller analysera. 

Genom dialoger, lektioner och pastorala reflektioner, försöker fältprästerna att ingjuta en känsla av hopp även i krigets mest dystra stunder. De betonar vikten av att upptäcka och uppskatta det vackra och positiva mitt i mörkret, för att bevara den mänskliga sidan av krigaren och förhindra känslomässig tomhet.

En ortodox präst berättar:

I krig stänger människor ofta in sig, stänger ute sig från sin omgivning. Det blir som ett trauma och i värsta fall kan det leda till självmord.

En annan präst förklarar:

Det största problemet är problemet med ihålighet när soldater inte känner någonting.

– Uppdraget handlar till stor del om att lyssna och underlätta frigörelse utan att ge svar eller analysera.  Det fungerar som en pysventil för känslor och upplevelser som de inte kunna dela med sig till andra. Det handlar också om att skapa förtroende och tillit, säger Jan.

Ibland hjälper fältprästerna frivilligt till med att sondera platser i den bakre delen av frontlinjen, stapla ammunition och gräva skyttegravar. De lagar till och med mat eller förbereder drycker för mindre enheter, bland andra uppgifter. Detta är ett sätt att inom vissa gränser vara till nytta genom sin närvaro.

En ortodox fältpräst berättar:

Jag gräver skyttegravar och hjälper till att stapla ammunition i ammunitionsdepåer; jag hjälper till där det behövs. Det är bra för då får du några extra poäng, trupperna kommer att tänka: "Wow, vad bra att fältprästen hjälper till att bära ammunition och fixa saker".

Ritualerna, både kollektiva och individuella, är viktiga för att upprätthålla en känsla av sammanhang och organisera kaos, särskilt i tider av osäkerhet.

När man står inför livets bräcklighet

Oavsett tro eller icke-tro, religiösa sedvänjor, en spirande andlig identitet eller en rent sekulär världsbild, ställer krig människor inför existentiella frågor och bekymmer. Livets skörhet – det faktum att man ena stunden existerar och i nästa är död – skapar den allmänna existentiella bakgrund som militär personal befinner sig i, vare sig de vill eller inte. Bönen blir ett verktyg för förberedelse, som pekar mot överlevnad, minskad stress, hantering av rädsla och som ett sätt att hämta mer styrka och uthållighet. Att börja tro på något större har enligt fältprästerna en liknande effekt.

– Ritualerna, både kollektiva och individuella, är viktiga för att upprätthålla en känsla av sammanhang och organisera kaos, särskilt i tider av osäkerhet. De symboliserar något större än individen och har en djup existentiell betydelse. Militärpräster besitter ett rituellt och erfarenhetsmässigt hantverk som gör dem experter på slagfältet när det gäller att hantera krigets oundvikliga resultat: död, smärta, lidande och sorg, säger Jan.

Bönen blir ett verktyg när oron är stor. Fältimamen har arbetat vid fronten i flera år.

BildGeneral Staff of the AFU

En ortodox präst förklarar:

Ritualer är naturligtvis oerhört betydelsefulla. Om inte annat är livet bräckligt för de soldater och officerare som kämpar; du inser hur tunn tråden är som den hänger kvar – ena dagen lever du, nästa kan du vara död. Därför betraktas bön som en förberedelse för strid och ett sätt att leverera ännu bättre resultat.

Studien visar att en ritual var särskilt känslomässigt dränerande, nämligen begravningar.

En präst berättar:

Ta till exempel vanliga begravningar, som jag är van vid som präst. Men i den här krigskontexten är det helt annorlunda, med familjemedlemmar och barn som deltar, och där står jag själv och håller tillbaka tårarna. Jag kan erkänna att jag inte gråter i andra begravningssammanhang, men här är den känslomässiga intensiteten så hög att det är svårt att inte bli berörd.

Prästerna möter även situationer med överdriven alkoholkonsumtion, prostitution, otrohet och familjeproblem. Det senare bör också ses mot bakgrund av att det fullskaliga kriget hade pågått i ungefär två och ett halvt år vid tidpunkten för intervjuerna.

Fältprästerna och flera andra uttrycker den här typen av utmaningar:

Det låter paradoxalt, men det största problemet som soldater står inför är familjeproblem, inte vad som händer där uppe vid fronten, utan familjefrågor. Soldaterna avgör själva om fienden anfaller från vänster eller höger, eller vad de än gör, nära-döden-upplevelser och sådant, de hanterar de sakerna. Men problemet är att många män har sina fruar och familjer, barn utomlands, och då är problemet att det har pågått så länge nu – två och ett halvt år – och en del har träffat nya män på andra platser. Det är ett stort problem, inte ett litet sådant, och ju längre det pågår, ja, det blir knepigt.

Prästerna tycker inte att deras teologiska åsikter har förändrats på grund av kriget, förutom att de hade blivit mer praktiska, pragmatiska och rituellt och liturgiskt tillämpade. Många har fått stridserfarenhet från att vara vid frontlinjen och blivit okänsliga för risker efter tio år på slagfältet.

En präst berättar:

2014 var vi livrädda och osäkra, och nu har vi mycket värre situationer, men vi har anpassat oss. Så igår, när jag körde bort från frontlinjen och det sköts hit och dit, sa jag bara: "Det är lugnt, låt oss fortsätta". Så jag kan lugnt säga att jag har utvecklat en viss nivå av stridserfarenhet.

– Den betydelse som militärpräster har idag i västerländska väpnade styrkor är inte förvånande. Utplaceringar och krig, för militär personal och till och med för deras familjer och civila, dras i slutändan mot det existentiella – liv och död – och skapar behovet av att kunna navigera dessa erfarenheter i relation till mening, lidande, hopp, rätt och fel. Det leder till de djupaste frågorna om vad det innebär att vara människa i en kontext av krig, säger Jan Grimell.

Länk till de vetenskapliga artiklarna:

Ukranian Military Chaplaincy in War: An Introduction: 
https://journal.equinoxpub.com/HSCC/article/view/31916/30641

Ukrainian Military Chaplaincy in War: Lessons from Ukraine: 
https://journal.equinoxpub.com/HSCC/article/view/31917/30982