Kvinnosatsningen Algots Nord blev ett stort misslyckande

– Algots Nord är en av få industrisatsningar som gjorts för kvinnor. Den gjordes i en krisbransch, den gjordes i Västerbotten och den fick stort ekonomiskt stöd – men satsningen blev ett gigantiskt misslyckande, säger Lena Andersson-Skog, professor vid Enheten för ekonomisk historia vid Umeå universitet.

Lena Andersson-Skog skriver om Algots Nord och dess uppgång och fall i ett forskningsprojekt om att studera målkonflikter i regionalpolitik.

– Genom att skriva om det här kan jag skapa förståelse för hur fort man kan köra fel. 70-talet var en internationell omstruktureringsperiod. Även om många basindustrier försvann i Sverige kunde vi göra väldigt lite åt det. Den framväxande offentliga sektorn fick i stället kompensera en del.

Historien om Algots Nord tar sin början för 50 år sedan, i slutet på 60-talet, då det hände mycket – både i ledningen av konfektionsföretaget Algots och i konfektionsindustrin över huvud taget. På 1950-talet hade textil- och konfektionsbranschen i Sverige nästan 120 000 anställda, 25 år senare fanns 25 000 jobb kvar.

– Under 70-talet försvann nästan 1 000 jobb per år, säger Lena Andersson-Skog. För Sverige var det viktigt att säkra en viss konfektionsindustri på hemmaplan och när Algots tog på sig att garantera verksamhet för de närmaste tio åren satsade regeringen 70 miljoner kronor på det som kallades Algots Nord, med verksamhet i Skellefteå, Lycksele och Norsjö.

När regeringen offentliggjorde stödet och satsningen vid en presskonferens i Stockholm 1972 tog det en vecka och sedan hade 1 000 personer anmält intresse för jobben som skulle komma till Västerbotten.

Algots Nord är en av få industrisatsningar som gjorts för kvinnor. Den gjordes i en krisbransch, den gjordes i Västerbotten och den fick stort ekonomiskt stöd – men satsningen blev ett gigantiskt misslyckande.

– 70 miljoner kronor, det motsvarar flera hundra miljoner i dagens värde. Regeringen ville satsa i Västerbotten eftersom arbetslösheten var större här än på andra platser, särskilt för kvinnor. Färre kvinnor var anställda eftersom många arbetade i småbruk och kombinerade med andra mindre jobb eller hade barn. Dessutom var det viktigt att få Algots att i första hand satsa i Sverige och inte i Portugal, där lönerna var lägre. Det fanns regionalstöd och industripolitiskt stöd, ja flera olika sorters stöd att få…

I länet fanns många ”äldre kvinnor”, vilket i det här sammanhanget innebar gifta kvinnor, kvinnor med barn, som antogs kunna ta sig an de nya jobben på Algots dotterbolag Algots Nord.

– Fast det var mest yngre kvinnor som jobbade där, det var stor omsättning och dålig arbetsmiljö, ett ”löpande-band”-arbete. Om någon var sjuk eller behövde gå på toaletten innebar det ofta stopp i produktionen.

Kontrollen över verksamheten fanns i Borås. Algots Nord i Västerbotten var ett dotterbolag till Algots, men var beroende av de jobb som lades ut från Borås.

– Det kallades lönesömnad, säger Lena Andersson-Skog. Fast 1972 såg Algots fortfarande ut som ett stabilt och bra företag. Verksamheten i Algots Nord byggdes upp och som mest hade företaget 700 anställda i Västerbotten. Men mellan 1972 och 1976 fick vi en kostnadsökning per anställd i Sverige med 50 procent, samtidigt som det skrevs internationella handelsavtal och lågprisländer släpptes in och kunde sälja till Sverige. I Portugal kostade tillverkningen av varorna 30 procent och i Finland 50 procent jämfört med Sverige. De svenska varorna blev dyrare. H&M, Åhléns och andra köpte själva in billig konfektion från andra länder och det blev andra konsumtionsmönster.

Till sist, i juni 1977, blev det konkurs för både Algots och Algots Nord – trots de 70 miljoner som regeringen satsat fem år tidigare. Algot Johansson, och senare sonen Göte, hade styrt familjeföretaget med hård hand, utan att ta upp viktiga frågor i styrelsen innan besluten skulle tas. Det förekom dessutom interna stridigheter i familjeföretagets ledning.

Fackstyrelsen i Skellefteå, som bestod av enbart kvinnor, ifrågasatte och var besvärlig, de fackliga representanterna tyckte att Borås skickade upp gamla tyger och gamla maskiner. Och det allra första de märkte var att det var dålig ekonomisk information.

– Företaget hade länge skötts illa, men det var också politiska problem, transparensproblem, de stora löneökningarna och kristider även för andra branscher som gjorde att det gick så illa. Algots Nord gick med förlust från första året och det blev bara värre. Bidragen gick till att täcka koncernförlusterna.

Algots Nord gick med förlust från första året och det blev bara värre. Bidragen gick till att täcka koncernförlusterna.

Störst problem blev det i Skellefteå, med 500 anställda. Det var lättare att hitta ersättningsindustrier i Lycksele och Norsjö som hade ungefär 130 anställda vardera.

Regeringen ville dock fortfarande ha svensk konfektionsindustri. Det talades om försörjningsberedskap och att staten ville garantera tillverkning i händelse av krig eller kriser. 1978 skapades en statlig textilkoncern, där Eiser blev moderbolag, Algots rekonstruerades och riksdagen bestämde att anställningarna skulle förlängas.

– Koncernen bestod enbart av företag som gick dåligt. De fick 190 miljoner bara för att kunna ”gå noll” och fick två år på sig att vända läget. Då ingick att halvera personalen, gå från 5 000 till 2 500 (totalt, även inräknat Finland och Portugal där Algots hade verksamhet). I det läget var det Eiser som bestämde, inte Algots.

Turbulensen gav upphov till strejker och demonstrationer och 1978 tog Umeå studentkår beslut om att starta en pengainsamling för att stötta sömmerskorna, Skellefteå AIK:s hockeyspelare åkte runt på isen med banderoller, Sara Lidman höll tal i Skellefteå och det bildades stödkommittéer i ett 30-tal orter i Sverige.

– Anställda på Algots Nord, tillsammans med personer från designföretaget Mah-Jong som då hade lagt ner verksamheten, gick till Eiser med förslag på alternativ produktion, till exempel fryshuskläder, sjukhuskläder, kläder i bävernylon och kläder för funktionshindrade. Kläder som inte tillverkades på andra platser. Men Eiser gillade förslaget på så sätt att de lade produktionen hos andra som hade liknande produktion, inte hos Algots Nord.

Från 1979 hette gamla Algots Nord i stället Nordkonfektion. Samma år bildade några kvinnor ett arbetskollektiv, Norrkläder, där det var meningen att alla Algots-sömmerskor som ville skulle få jobb. Det blev till sist ett 20-tal sömmerskor.

– Norrkläder mötte ju samma marknad som Algots Nord och kunde inte göra mer än de hade pengar för. Det blev konkurs 1981, sedan omstart, med 16 anställda kvar, men därefter konkurs igen 1983. Kvinnorna trodde verkligen att de skulle kunna förändra och producera efter samhällets behov, inte för vinst. Men när idealen mötte verkligheten föll allt ihop.

Någon form av vinst blev det ändå.

– Vinsten för lokalsamhället och individerna blev att de kvinnor som arbetat vid Algots Nord fick arbetslivserfarenhet. Undersökningar visar att de också senare i högre grad än andra kvinnor fortsatte lönearbeta. Algots Nord var inte den enda stora satsningen i Norrland eller Sverige under 1970-talet. Flera andra försök gjordes att med politiska medel ”administrera” fram ekonomisk tillväxt och sysselsättning med mindre lyckades resultat. I Västerbotten kan också Stekenjokkgruvan nämnas. Det visar att goda politiska intentioner inte alltid står i samklang med vad som är ekonomiskt möjligt.

Vinsten för lokalsamhället och individerna blev att de kvinnor som arbetat vid Algots Nord fick arbetslivserfarenhet. Undersökningar visar att de också senare i högre grad än andra kvinnor fortsatte lönearbeta.

Bild: Demonstration i Umeå 1 mars 1977, med uppmaning att rädda Algots Nord-jobben. Bilden togs av Melker Wiklund, Västerbottens Folkblad, och den finns nu i Västerbottens museums arkiv.

Text: Inger Nilsson