Konstnärligt campus bubblar av kreativitet inför examensutställningarna

Inne på Arkitekthögskolan pågår det saker i alla rum och vrår – ett gäng studenter håller på att sätta ihop stora träblock som ska bli ett vindskydd, våningen ovanför hålls presentationer och ännu en våning upp sitter studenter och arbetar med pyttesmå prototyper.

Möt studenter som arbetar hårt inför examensutställningarna

Arkitektstudenten Frida Block, designstudenten Isabelle Olsson och konststudenten Jo Öqvist förbereder sig alla inför examensuställningarna på Konstnärligt campus 2023.  

Frida Block läser Masterprogrammet i arkitektur och stadsbyggnad och är precis inne i slutfasen innan examen om några veckor. Hennes examensarbete är en analys av svensk standard bland bostäder. I projektet har hon gått igenom ritningar av lägenheter som fått bygglov i Umeå under 2021. Hon har tagit de standardiserade måtten och räknat om och gjort nya ritningar, vilket gör att lägenheterna ser ut på ungefär samma sätt, men med en liten twist.

– Det finns en tydlig standard för hur man bygger lägenheter i Sverige, tydliga mått på rum och inredning. Du ritar en lägenhet i dag utifrån standardiserade mått på spis, garderob, hur långa plankorna är som vi bygger med, hur stor en soffa ska vara i en etta och så vidare. Det är lika mycket måtten som bygger arkitekturen, som arkitekturen bygger måtten – de influerar varandra. Men om man bryter något av mönstren tror jag att det skulle kunna hända mycket spännande grejer med hur bostäder ser ut, säger Frida Block.

Frida Block har läst fem år på Arkitekthögskolan, förutom en termin utbytesstudier som hon gjorde i Prag. Snart tar hon sin masterexamen: – Det är svårt att säga vad som kommer hända nu efter examen, men jag har väl tänkt att söka jobb i Köpenhamn på något kontor som känns kul. I framtiden skulle jag också vara väldigt intresserad av att jobba inom Arkitektskolan, antingen Umeå eller någon annanstans, för det här klimatet är så otroligt häftigt att få vara en del av, säger hon.

BildSimon Jönsson

I hennes examensarbete har hon byggt upp modeller av en lägenhet, för att människor ska kunna känna in rummet och rent fysiskt uppleva en annan sorts standard och vad som skulle kunna hända i de utrymmena. Genom att visa något som känns vant men ändå skevar skapas förutsättningar för att tänka nytt.

Arkitekturen måste hänga med tiden

Frida Block menar att standardiseringen av bostäder begränsar människors frihet, för att även människan standardiseras och en viss typ av individ skapas, en med kärnfamiljen som ursprungsmodell – med sovrummet för mamma och pappa, två sovrum för barnen och en agenda för hur vi ska bo i den svenska bostaden.

– Det är mycket som har hänt under åren och det finns nya sätt att leva på, som människor visar att de vill leva på. Jag tänker att arkitekturen måste följa med i det. Kanske att arkitekturen måste gå före och visa att det är möjligt att leva på andra sätt, att ha andra typer av familjekonstellationer eller bostadsorganisering. Det finns också olika typer av intressen som inte får plats i bostäderna i dag, för alla ser likadana ut, säger hon och betonar att svenskar dessutom tenderar att spendera mycket tid i sina bostäder.

– Det här är ju våra liv, det är superviktigt.

Det har varit så utvecklande, både för min syn på världen men också på mig själv.

Frida Block är i princip klar med sitt examensarbete. Om några veckor ska hon lämna Umeå universitet och Arkitekthögskolan efter fem års studier.

– Det här har varit den roligaste heltidssyssla jag någonsin haft i livet. Det har varit så utvecklande, både för min syn på världen men också på mig själv. Jag har fått lära mig otroligt mycket, lärarna och undervisningen är verkligen av hög kvalitet.

Rakt över gårdsplanen, ett stenkast från Arkitekthögskolan, ligger Designhögskolan. Studenten Isabelle Olsson står framför sina kurskamrater och lärare i projektstudion, redo att presentera sitt examensarbete.

– Ojud skapar stress hos anställda. Det kan bidra till långvarig psykisk problematik, säger hon som inledning.

– Så detta är min frågeställning: Hur kan man med avskärmning förbättra den psykosociala arbetsmiljön i öppna kontorslandskap.

Söker lösning i öppna kontorslandskap

Isabelle Olsson läser kandidatprogrammet i industridesign vid Designhögskolan. Examensarbetet hon presenterar i projektstudion handlar om en “tyst kontorsstol” som är specialdesignad för öppna kontorslandskap. Genom ljuddämpande och avskärmande väggar och tak kan stolen skapa en zon i ett rum som har mindre syn- och ljudintryck, utan att för den delen kräva så mycket plats.

– Problemet just nu är att kontor ofta är små, för att de ska vara kostnadseffektiva. Det innebär att många inte har möjligheten att ha grupprum, eller om de nu har det så brukar de oftast vara fullbokade. Så man har inte möjlighet att gå iväg någonstans för att jobba ostört, utan väljer då snarare att jobba hemma. Det var någonting jag ville förbättra. För när jag satte mig in i arbetet så insåg jag att folk gärna vill vara på jobbet, att de uppskattar interaktionerna på arbetsplatsen, säger hon, samtidigt som hon visar hur man kan placera ut sin designade stol i ett kontorslandskap, som hon skapat i miniatyrformat.

Isabelle Olsson kommer att läsa vidare på masterutbildningen efter kandidatexamen. Under sina tre första år ser hon själv att hon verkligen vuxit som designer. – Man ser sjukt stor skillnad när man kollar tillbaka på sina gamla projekt. Det är inte bara liksom skiss-mässigt och cad-mässigt, utan även när det gäller tankesätt. Man utvecklas mycket, säger hon.

BildSimon Jönsson

I projektet har hon arbetat tillsammans med ett företag som tillverkar kontorsmöbler.

– Det är på tal att stolen ska byggas av dem. De håller på att jobba med leverantörer, så på sikt kan den komma ut på marknaden, säger hon.

Blev tipsad av en alumn

Isabelle Olsson pluggade vid Göteborgsregionens tekniska gymnasium och gjorde sin praktik på Volvos designavdelning när en alumn från Designhögskolan kom förbi och sa att hon borde söka till utbildningen i industridesign i Umeå.

– Det var bara några veckor innan det var dags för ansökan, jag visste liksom inte ens att man kunde plugga industridesign. Men jag tänkte att det kanske jag borde göra, och så sökte jag och kom in. Jag är jättenöjd med det. Det är en fantastisk gemenskap och en kreativ utbildning i en kreativ miljö, säger hon. 

Allting ska egentligen designas så man kan inrikta sig precis hur man vill.

Snart tar hon kandidatexamen, men hon kommer inte att försvinna från skolan, till hösten påbörjar hon Masterprogrammet i avancerad produktdesign.

– Det bästa med att läsa till industridesigner är att det finns så mycket att göra. Allting ska egentligen designas så man kan inrikta sig precis hur man vill, säger hon. 

En trappa ned från designstudenternas studio finns en dörr som leder direkt till Bildmuseet. I utställningshallen på våning tre håller konststudenterna Jo Öqvist och Emie (officiellt namn Eva-Marie Elg) på att förbereda sina examensutställningar.

Konsthögskolan där de pluggar ligger egentligen i en byggnad ett nytt stenkast bort, men masterstudenter erbjuds att ställa ut sina examensverk i det prisade museets lokaler, som nyöppnar den 26 maj med en rad konstutställningar, varav en är masterstudenternas. Nytt för i år är att den visas hela sommaren, till skillnad för bara ett par veckor.

– Det känns väldigt stort att vi får ställa ut på det här fantastiska museet. Det är ju väldigt nervöst och läskigt men en fantastisk möjlighet och det har varit ett väldigt bra samarbete med Bildmuseet på alla sätt, säger Jo Öqvist.

Jo Öqvist har arbetat med kroppar och människogestalten under hela sitt konstnärskap. – Det är det jag dras till, det som intresserar mig och där mitt fokus hamnar hela tiden, säger hen.

BildJohanna Fredriksson

Jo Öqvist har intresserats sig för kroppar och människogestalten under hela sitt konstnärskap. Hen tog kandidatexamen på HDK-Valand vid Göteborgs universitet, där hen studerade keramik i huvudsak. Men hen längtade efter att få teckna mer och sökte sig därför till Konsthögskolan vid Umeå universitet för sin masterutbildning.

Det finns en dynamik och en svårighet att vara människa och vara den här kroppen. Jag vill berätta om det.

I examensprojektet har Jo Öqvist valt att arbeta med kolteckning i storformat direkt på väggen på Bildmuseet.

– Jag vill uttrycka något stort och kroppsligt som relaterar till våra egna kroppar, och kroppar som uttrycker en ambivalens, en agens. Om kroppar som dras till varandra eller vill ifrån varandra. Det finns en dynamik och en svårighet att vara människa och vara den här kroppen. Jag vill berätta om det

Att arbeta just med kol har varit viktigt i processen.

– Kol är ett enastående material. Jag tecknar och så suddar jag lika mycket som jag tecknar och på så vis bygger fram bilden. När jag börjar teckna så gör jag misstag. Och sedan använder jag misstagen och de blir till en rörelse, säger hen och går fram till väggmålningen och gör stora rörelser för att visa hur hela armlängden används i skapandet.

– Grundlinjerna suddar jag bort och då skapas en vibration, en rörelse i teckningen. Så jag använder mina egna misstag till något bra.

Som en kontrast till kolteckningarna på vita väggar i det ljusa rummet arbetar Emie med videoinstallation som hon presenterar i ett mörkt rum som är uppsatt mitt på golvet i konsthallen. Utöver dessa två kommer ytterligare tio av Konsthögskolans masterstudenter att ställa ut på plan tre och fyra i Bildmuseet.

– Jag tycker alltid att grupputställningar blir väldigt intressanta, för det finns så många olika uttryck. Det finns oftast någonting som en kan dras till mer än något annat och en kan utmana sig att se sånt som en kanske inte hade valt att se, säger Jo Öqvist.

Slingrig väg till utbildningen

Till skillnad från designstudenten Isabelle Olsson har Jo Öqvists väg till utbildning varit lång och krokig. Redan som 22-åring gick hen en förberedande utbildning för att läsa på högskola, men det skulle dröja nästan 20 år innan hen fick sin dröm uppfylld.

– Min väg till Konsthögskolan har ju varit ganska slingrig. Jag gick en förberedande konstskola redan 1999. Jag ville läsa vidare på högskola, men det var svårt att komma in, med många sökande. Så länge tänkte jag att jag får göra annat. Jag läste musik på folkhögskola, jobbade och annat. Det tog en massa år. Men jag kände hela tiden att det är ju konst jag vill hålla på med, säger hen.

– Nu är jag 45 år och läser sista terminen på min högskoleutbildning. Så det var en lång väg, men jag tror att det också är bra att liksom hitta sin livsväg mer än att det blir ett yrkesval som man gör tidigt. Det finns en massa fördelar med det, men så klart också svårigheter. Jag är väldigt glad att jag är här nu.

Studenten Emie tar också sin masterexamen i vår. Till skillnad från Jo som arbetar med teckning och naturmaterial som kol så arbetar Emie med digital konst, som videoinstallationer.

BildJohanna Fredriksson

Jo Öqvists ateljé på Konsthögskolan är ett hörnrum med fantastisk utsikt åt två väderstreck ut över Umeälven. Det rummet är något av de saker som hen kommer att sakna mest när hen nu tar sin masterexamen, men också mötet med människorna här.

– Utbildningen har betytt mycket och satt många spår. Framför allt alla de verksamma konstnärer som jag har fått möta i utbildningen. Det är det viktigaste. Och såklart mina kollegor som studenter och andra studenter på skolan. De mötena, att ta del av varandras erfarenheter och arbeten.

Läs om alla utställningar och arrangemang inför examensveckorna 2024 på Konstnärligt campus.