Ingen vill bygga bort barnens bästa

Föreställ dig ett modernt tvåvåningskomplex. Ytan runtomkring är begränsad och fylld av artificiella material som asfalt och gummi. Den enda grönskan som bryter av är en prydlig häck av tåliga, inplanterade buskar. Låter det som en typisk förskolemiljö?

När Annika Manni, forskare och lärare på Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, häromåret besökte sina lärarstudenters praktikplatser fick synen henne att reagera.

– Jag tänkte: "Hjälp! Det är ju en jättestor förändring som våra studenter ska ut i. Vad gör det här med verksamheten? Och hur påverkar det barnen? Det är det ingen som pratar om", berättar hon.

Ändå skulle fler visa sig dela intresset att undersöka saken närmare.

På tvärs med tidigare studier

Att det ser ut som det gör beror enligt Annika Manni på en kombination av urbanisering, förtätning i städerna, platsbrist och pengar.

– Alla barn har rätt till en plats i förskolan. I många fall har det nog gått lite för fort att försöka möta behovet av fler platser. Det här är inget unikt Umeåproblem, utan något som går att se över hela landet, fortsätter hon.

I många fall har det nog gått lite för fort att försöka möta behovet av fler platser.

Utvecklingen går på tvärs med vad tidigare studier lyft som viktiga förutsättningar för att barn ska utvecklas, lära sig och må bra. Rymliga utemiljöer som är gröna och varierade. Där barnen har utrymme för fri lek, rörelseglädje och socialt umgänge. Och, där de genom kontakt med naturen, tidigt kan greppa grunderna för ekologisk hållbarhet.

Vad som händer om vi bygger bort de förutsättningarna är fyramiljonersfrågan som Annika Manni och hennes forskargrupp söker svar på tillsammans med Umeå kommun i forskningsprojektet HUS – Hållbar utevistelse vid storförskolor.

– Önskan är att hjälpa till. Om vi finner brister vill vi ge förslag på hur alla barn i förskolan kan få det bättre. Där är vi eniga med kommunen om att barnen ska ha det bra.

Resultaten kan komma att spela roll på flera plan. För kommun och skolledare, för stadsplanerare och arkitekter och förstås för enskilda individer. Stora som små.

BildMostphotos

Behöver göra jobbet tillsammans

För att kunna måla en så komplett bild som möjligt av de nya storförskolorna och deras effekter samarbetar Annika Manni med forskare inom samhällsmedicin, miljöpsykologi och samhällsplanering.

– Vår tvärvetenskapliga ansats är rätt unik. Inom mitt fält brukar forskningen stanna vid att belysa olika perspektiv, men den samlade kompetensen i projektet gör att vi kan vara mer skarpa och fungera som rådgivande part. Det är en styrka här, konstaterar hon.

– När fokus är att bidra till hållbar samhällsförändring räcker det inte att enbart skriva vetenskapliga artiklar. Vi känner att vi har fått förtroendet att komma in i förskoleverksamheten och det är inget vi vill slarva bort, utan förvalta. Därför vill vi verkligen se till att få ut kunskapen till praktiken, säger Annika Manni.

BildMattias Pettersson

Den breda förankringen i kommunen är en annan. Forskargruppen arbetar dels nära förvaltningarna för utbildning och stadsbyggande, alltså dem som ytterst ansvarar för och planerar förskolemiljöerna. Dels månar de om att involvera barnen och pedagogerna. Det känns viktigt att ge dem som faktiskt använder miljöerna en röst och i förlängningen möjlighet att påverka sin vardag.

– Vi behöver göra utvecklingsarbetet tillsammans. Om verksamheten inte känner sig delaktig i processen, utan upplever att vi som forskare plötsligt dyker upp med en analys och säger: ”Det här gör ni dåligt” så är allt dömt att misslyckas, menar Annika Manni.

Något av en blind fläck

På Umeå kommun är man tacksam. Även om det finns ett funktionsprogram för att främja en jämngod förskola för alla är det område man har jobbat minst med utemiljöerna. HUS-projektet kompletterar det interna arbetet på ett bra sätt.

– Inom utbildningsförvaltningen är vi särskilt intresserade av att förstå hur storförskolorna påverkar förskolans utbildning, inte minst undervisningen med fokus på utevistelse, berättar utvecklingsledaren Monika Andersson.

Utomhusmiljöns utformning och storlek har betydelse för vilken fysisk aktivitet som blir möjlig.

Hittills har forskarna dokumenterat hur kommunens storförskolor ser ut och fått hjälp av pedagoger med att registrera var och hur barnen aktiverar sig. Sedan har de valt ut några förskolor som skiljer sig åt att följa närmare. Här varvas intervjuer med observationer av hur mycket storförskolebarnen rör sig, deras naturkontakt och sociala liv. Genom att utrusta barnen med accelerometrar kan de också avgöra om olika miljöer stimulerar dem olika bra. En jämförelse som enligt Annika Manni aldrig har gjorts tidigare.

– Forskarnas systematiska insamling och analys av data ger oss en tydligare bild av storförskolornas utemiljöer, hur de upplevs av förskolepersonalen och hur de används av barnen. Det har bland annat blivit synligt att utomhusmiljöns utformning och storlek har betydelse för vilken fysisk aktivitet som blir möjlig, fortsätter Monika Andersson. 

Förskolan har en viktig roll i att uppmuntra rörelseglädje och fysisk aktivitet. Rekommendationen är att barn ska röra på sig tre timmar om dagen för att må bra.

BildMatz Glantz

Stress för förskollärarna

Miljön har också visat sig påverka de möjligheter som förskolepersonalen känner att de har i sitt arbete. Utöver att tillgång till naturen är en resurs som många upplever sig sakna kan det vara påfrestande när allt är nytt. Man tenderar att sätta upp fler regler, vara mer rädd för att planteringar ska förstöras och för att göra fel. Något som påverkar såväl det egna måendet som den verksamhet man utformar.

– Vi har tänkt på detta mest utifrån vad det betyder för barnen. Men under projektets gång har vi funnit att både storskaligheten med många barn och miljön i sig orsakar stress bland pedagogerna. Hur utvecklingen påverkar dem är något som inte heller har undersökts förut, förklarar Annika Manni.

Både storskaligheten med många barn och miljön i sig orsakar stress bland pedagogerna.

Allt hänger ihop. Förskollärarna behöver en mångsidig arbetsmiljö för att kunna utföra sitt pedagogiska uppdrag på bästa sätt. Barnens lärande, välbefinnande och utveckling är i sin tur beroende av såväl samspelet med lärarna som den fysiska omgivningen de vistas i. Är förskolegården liten och enformig riskerar den att begränsa tiden utomhus på flera sätt.

Tänk inte enbart praktiskt

Annika Manni inser att det kan vara en utmaning att ordna stora naturytor för lek och rörelse i tätbebyggda områden. Liksom att det är många behov och faktorer att ta hänsyn till på samma gång. Barn, lärare, skolledare, politiker, stadsplanerare och arkitekter.

– Jag är inte naiv. Jag förstår att sammanhang kan vara komplexa. Exempelvis spelar politiska beslut också in i de prioriteringar som görs. Men om man inte har kunskap är risken att man fattar sämre beslut. Här kan vi bidra med underlag, säger hon.

Barn som stöter på färre arter riskerar att bli växtblinda. Det innebär att de tappar grepp om att det exempelvis finns flera olika sorters gula blommor och de får heller ingen känsla för att det är viktigt eller varför, berättar Annika Manni.

BildMatz Glantz

Utifrån vad forskarna kunnat se redan nu uppmanar de till att gå varsamt fram med naturliga grönområden. De är viktiga av flera skäl. Träd fungerar till exempel som utmärkta solskydd. Buskar toppar listan över barnens favoritplatser. Naturen kan på en gång erbjuda återhämtande lugn och stimulera till aktiv lek, utforskande och kreativitet, för både stora och små. Dessutom hjälper den barnen att förstå värdet av ett rikt växt- och djurliv.

– Planerar ni nya storförskolor så gör dem inte för sterila. Tänk inte enbart enkel snöröjning eller smidigt byggande. Ställ er frågan: Är det verkligen nödvändigt att ta bort allt? Även om ni sedan planterar in ny tålig växtlighet, vilket kan vara fint rent estetiskt, så innebär det en reduktion av den biologiska mångfalden, varnar Annika Manni.

Hoppfulla inför framtiden

– Den kunskap som projektet bidrar med hoppas vi ska bli ett stöd och ge inspiration till att utveckla förskolans uteundervisning i Umeå kommun överlag, säger Monika Andersson.

BildUmeå kommun

I de fall den fysiska situationen inte går att förändra gäller det att kunna göra det bästa av vad man har. Här spelar pedagogerna en nyckelroll. Därför satsar projektet också på att försöka inspirera kommunens förskollärare till att använda de utomhusmiljöer som finns på nya, kreativa vis.

– Vi hoppas och tror att projektet kan bidra till att skapa förhållningssätt bland förskolepersonalen som stimulerar barns rörelse och hälsa, både på den egna förskolegården och i andra naturmiljöer, för en hållbar utveckling, säger Monika Andersson på utbildningsförvaltningen.

Via en digital projektbok på Umeå kommuns webbplats delar forskarna med sig av vad barnen själva gillar att göra utomhus, hur de förhåller sig till varandra och omgivningen. Var de springer, hoppar och klättrar respektive sitter eller går kan exempelvis ge vägledning till sätt att uppmuntra mer fysisk aktivitet. Något pedagogerna också får chansen att diskutera under nätverksträffar och workshoppar.

Att på riktigt kunna bidra är den största glädjen och det yttersta syftet med forskningen. 

Blickande framåt önskar alla i projektet att de med gemensamma krafter ska kunna göra verklig skillnad och bidra till ett hållbart samhällsbyggande. Inte minst genom att större hänsyn tas till utemiljöer och naturliga grönytor när nya storförskolor planeras i Umeå kommun. Kanske rentav i andra delar av landet. 

– Det vore fantastiskt att kunna se betydelsen av vårt arbete i praktiken. Att på riktigt kunna bidra är den största glädjen och det yttersta syftet med forskningen. Vi vill jättegärna kunna göra det och inte bara lämna resultaten i bokhyllan, avrundar Annika Manni.