"False"
Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Bild på Lotta Vikström
Publicerad: 2024-10-11

Hon vill synliggöra dolda livsöden

PORTRÄTT För historikern Lotta Vikström var det ett sommarjobb på det lokala biblioteket som öppnade ögonen för de människor som inte syns så mycket i historien. En röd tråd som sedan förde henne vidare till universitetsstudier och en forskargärning om vad funktionsnedsättningar innebär för människors livsvillkor och åldrande i samhället förr och nu. Något som uppmärksammats både nationellt och internationellt.

Text: Per Melander
Bild: Elin Berge
Bild på Lotta Vikström

Lotta Vikström berättar hur människor med funktionsnedsättningar varit dolda i det förflutna. Hur man gömt undan dem och att vi därför inte riktigt vet vilka liv dessa människor levde.

– Och så har det funnits förutfattade meningar om att ”de inte hade några liv,” ”de kunde väl inte skaffa familj eller knappt få jobb”, och ”så dog de i förtid”, ”det är inte värt för dem att studera”. Men det här är väldigt nyanserande livsberättelser, säger Lotta Vikström.

Efter att ha läst mängder av A-kurser kom Lotta Vikström till en punkt där hon var tvungen skriva en uppsats

Men innan vi tar oss vidare och ser vad det har lett till, kan det vara värt att backa bandet lite. Efter att ha läst mängder av A-kurser kom Lotta Vikström till en punkt där hon var tvungen skriva en uppsats.

– Jag valde att skriva om min hembygd Kisa och de kvinnor som utvandrande till Amerika. Jag hade tidigare sommarjobbat på biblioteket och kände till en brevsamling av forna Kisaemigranter som skickade hem brev och som hade sammanställts av bibliotekarien Curt von Wachenfeldt på 1960- och 1970-talet.

Vad hände med tjejerna?

Även om mycket av skildringarna från den här tiden handlade om Kisabygdens pionjär Peter Cassel, som utvandrade redan 1845, ställde Lotta sig frågan: vad hände med de utvandrande tjejerna då?

– Jag ville framför allt utgå från ett självständighetsperspektiv – något som inte var aktuellt i historieforskningen då. Om de här kvinnornas längtan efter frihet och utökade möjligheter.

– Men också skildra deras saknad av hemmet, särskilt när deras liv inte alltid blev som de hade hoppats. Sedan har det fortsatt med att jag intresserat mig för vanligt folks historia.

Idag ser hon sig själv som en socialhistoriker som gärna använder sig av demografiska källmaterial och metoder, framför allt de digitaliserade kyrkböckerna som finns här vid Umeå universitet.

– Där finns ju dokumentation av alla människor, vanligt folk, och de spår som finns av utanförskap; de som hade det besvärligt i livet. Och att det går att jämföra med alla andra som bor i ett visst område, i och med att det är hela befolkningen som finns dokumenterade och registrerade i kyrkböckerna.

Migration inom Sveriges gränser

Sin doktorsavhandling skrev Lotta Vikström om de som i Sverige under 1800-talets senare hälft emigrerade till sågverksstaden Sundsvall som på den tiden kallades ”Lilla Amerika”.  Även här med ett öga på kvinnorna. Männens som kommit dit var redan något som undersökts utförligt tidigare. 

– Jag kunde då via kyrkböckerna utläsa flyttningsmönster, var de här kvinnorna kom ifrån. Om det skilde sig från männen, om de flyttade dit ensamma, eller tillsammans med en familj, och ställa frågan: vad blev det av de här kvinnorna i stan?

– I kyrkböckerna står vilka jobb de fick, om de gifte sig, om de födde ”oäkta” barn, etcetera? Vid den här tiden var det för en ensam kvinna farligt att komma till Sundsvall. Det fanns ett överskott av män och inte minst krogar. En kommissarie Hellman skrev i Sundsvalls tidning 1879 att det fanns 100 krogar och 200 prostituerade, på en befolkning av 8000 registrerade innevånare. Plus alla oregistrerade säsongsarbetare.

Lotta Vikströms intresse har i sammanhanget varit att skildra de yngre. För att se hur funktionsnedsättningen påverkar levnadsbanan

Det är här kyrkböckerna även berättar om hur och vilka funktionsnedsättningar som människor har. Hur livet ter sig olika beroende på om någon burit sin nedsättning redan från unga år eller om det tillstött senare i livet. Lotta Vikströms intresse har i sammanhanget varit att skildra de yngre. För att se hur funktionsnedsättningen påverkar levnadsbanan.

– Här kunde jag ju läsa hur prästerna antecknat inte bara allmänt om någons leverne utan även om en person ”saknar en arm”, ”lytt”, ”vanför”, ”idiot”, ”dum”, ”saknar gåvor”. Men när jag skrev avhandlingen hade jag inte tid att utforska det här närmare.

Ett grupparbete tar vid

Även om hon efter avhandlingsarbetet blev kvar ett tag i Sundsvalls historia för att titta på vilka som blev kriminella under den här tidsperioden, så blev det till slut en mer tydlig inriktning mot att forska kring människor med funktionsnedsättningar. Något som alltså hade legat och grott ända sedan arbetet med doktorsavhandlingen.

Här anger Lotta Vikström även en mer personlig ingång till ämnet. Som hänger ihop med att ha växt upp i en familj där hennes mamma tidigt drabbats av en aggressiv reumatism som starkt begränsade mammans liv.

Inriktningen med att titta på hur livet ter sig och har tett sig för funktionsnedsatta blir nu också något som leder till att hon börjar arbeta i grupp och mer tvärvetenskapligt. Något som Lotta Vikström framhåller gynnas av miljöerna och kulturen som finns på campus som ju verkligen är ett signum för Umeå universitet.

– Jag måste nu ha hjälp av andra och jag var inte intresserad av bara historisk tid, utan det här frågorna är ju även aktuella idag. Jag fick till sist anslag av Wallenberg efter att flera år sökt och bara fått nej. Vi var fem forskare vid Umeå universitet i den här gruppen.

– En specialpedagog, Kim Wickman, Jens Ineland, socialt arbete, Glenn Sandström, historiedemograf och Karin Ljuslinder, medievetare.

Framgångsrika ansökningar

Efter att detta arbete pågått ett tag söker Lotta Vikström även anslag för ett nytt projekt med pengar från European Research Council (ERC) som också beviljas. Något som sedan öppnade dörren för Lotta Vikström att 2019 bli utsedd till Wallenberg Scholar. Något som nu även förlängts från de ursprungliga fem åren med fem år till.

– Det som nu är aktuellt är ett projekt med beviljade medel från Vetenskapsrådet (VR) som är en fördjupning av den fakta som finns i kyrkböckerna kopplat till fiktiva och skönlitterära skildringar från 1800-talet. För att komma närmare en individnivå jämfört med att hämta allt innehåll ur statistik.

– Till exempel Fredrika Bremer, som i en av hennes böcker beskriver en dotter som har en fysisk nedsättning. En medelklassfamilj där den här dotterns syskon får ge sig ut och leva livet, medan hon måste bli kvar hemma och passa på sina föräldrar; för hon duger ju inte till att utbilda sig eller få någon som vill gifta sig med henne.

Internationellt har den här forskningen väckt uppmärksamhet inte minst tack vare arbetet med det unika och utförliga källmaterial som kyrkböckerna utgör. Till exempel har digitaliseringen av dessa böcker nu även nått fram till 1900-talets första hälft, vilket täcker in välfärdsåren i Sverige.

Inte alltid så enkelt

Här nämner Lotta Vikström POPLINK, som är en databas som sträcker sig från slutet av 1600-talet fram till 1950-talet och omfattar i dagsläget 17 församlingar i framför allt norra och inre Västerbotten samt södra Norrbotten. Och som möter forskares behov av longitudinella individdata som kan länkas till nutida befolkningsdata och forskningsregister.

– Det finns så mycket kvar att gräva fram. Jag vill fortsätta synliggöra dolda människoöden som inte uppmärksammats. Som varit tystade av sin dåtid och därmed undgått mer genomlodade undersökningar. Jag är nyfiken; hur hade de det?

– Förr var det för många en olycka med att ha en funktionsnedsättning och att den föreställningen lever kvar. Fast vi vet att det inte är så enkelt. Och att det är många som har det, finns ju ingen statistik på detta, men uppskattningar säger att det kan vara mellan 15–30 procent av befolkningen som lever med funktionsnedsättningar. 

Här tar sedan samtalet en ny väg som handlar om vad som i samhället är en norm och vad som betraktas som normalt. Att det inte behövs mycket för att det ska anses avvikande. Men tiden för intervjun slutar här. Så frågan om vad som är normalt får därför bli något att återkomma till – och fundera vidare över vid ett annat tillfälle.