REPORTAGE
Den giftiga dinoflagellaten Alexandrium ostenfeldii verkar tyvärr klara av förändringar i både temperatur och salthalt utan att det påverkar hur dess vilande cystor gror. Hos denna dinoflagellat finns en stor genetisk variation, och den är väl rustad att möta klimatförändringarna.
Text: Kristina Viklund
Att ha vilostadier i form av cystor är en effektiv metod för plankton att säkra sin överlevnad genom perioder med sämre miljöförhållanden. Förråden av vilande cystor fungerar som reserver, ofta med en högre genetisk variation än den del av populationen som är i tillväxtfas. Därigenom kan dessa cystor vara en viktig faktor för överlevnad när miljön förändras.
Många växtplanktonarter har dessa vilostadier. Cystorna kan överleva i bottensediment i sjöar och hav i åratal, ibland till och med i decennier. Hos dinoflagellater är denna typ av cystor vanliga, och en effektiv överlevnadsstrategi.
Gror samlat eller utspritt i tid
Själva processen när cystorna vaknar till liv och gror kan triggas av att förhållandena blir gynnsamma, vilket kan innebära att en stor andel av cystorna gror synkroniserat under en begränsad tidsperiod. I andra fall gror vilostadierna mer utspritt över långa tidsperioder, vilket antyder att de klarar av en stor variation i miljöförhållandena.
Kan gynnas i framtida hav
Dinoflagellaten Alexandrium ostenfeldii orsakar giftiga algblomningar i grunda kustvatten i Östersjön. Precis som många andra dinoflagellater producerar den vilstadier som en del av sin livscykel. Tidigare undersökningar har visat att förrådet av vilande cystor i kustsediment innehåller en stor genetisk variation.
Den ökning av temperatur på 3 till 5 grader som har prognosticerats för Östersjön kan tänkas bli ännu större i de grunda, skiktade vatten där A. ostenfeldii är som vanligast. Förhöjda sommartemperaturer skulle kunna göra att A. ostenfeldii ökar, vilket kan komma att orsaka problem på grund av dess förmåga att producera gifter. Det är därför viktigt att ha en grundlig förståelse för mekanismerna bakom artens tillväxt, för att kunna förutsäga artens påverkan på framtidens hav.
Forskarna ville därför undersöka om förändringar i salthalt och temperatur påverkar i vilken omfattning vilocellerna vaknar till liv och börjar dela sig. Genom att utsätta vilande celler för olika salthalter och temperaturer ville forskarna ta reda på om speciella stammar av dinoflagellaten selekteras fram av de förändrade miljöförhållandena redan när vilostadierna ska vakna till liv, eller om denna selektion sker senare i tillväxtfasen.
Opåverkad groning
Till forskarnas förvåning visade resultaten att groningsfrekvensen var i stort sett opåverkad av förändringarna i salthalt och temperatur. Det verkar alltså inte vara så att vissa stammar av arten selekteras fram vid groningen av att salthalt och temperatur förändras. Möjligtvis påverkades groningshastigheten en aning, men i slutändan hade lika stor andel av vilocellerna grott oavsett om salthalt och temperatur hade förändrats. I senare tillväxtfaser kan däremot salthalt och temperatur ha stor påverkan på denna art.
Väl rustad för framtiden
A. ostenfeldii verkar inte ha någon tydlig viloperiod under året. Vilocellerna kan vakna till liv när som helst under året, även om det framförallt sker under vår och sommar. Vilocellerna verkar ha stor genetisk variation, och arten har därigenom en stor inneboende tolerans mot varierande miljöförhållanden. Den verkar tyvärr vara väl rustad för att klara föränderliga miljöförhållanden, tack vare stor tolerans mot olika förhållanden, sin anpassningsförmåga och den stora genetiska variationen i populationen.
Artikeln är tidigare publicerad i EcoChange årsrapport 2019, och baseras på:
