REPORTAGE Trots att argumenten om varför distansutbildning behövs har förändrats över tid, så kvarstår de pedagogiska utmaningar som erfarna distansutbildare såg framför sig redan i början av 1990-talet. Det menar Jenny Eklöf, docent i idéhistoria vid Umeå universitet, som har tittat närmare på distansundervisning och är en av talarna vid Kunskapsnoden 2021 under temat ”Livslångt lärande”.
Jenny Eklöf, docent i idéhistoria, Institutionen för idé- och samhällsstudier.
BildMattias PetterssonMin uppfattning är att även om mycket positivt har hänt inom distansutbildningen så uppfattas distansstudenten fortfarande inte som 'normalstudenten'
Jenny Eklöf beskriver hur mycket av de organisatoriska och tekniska förutsättningarna för att bedriva distansutbildning såg väldigt annorlunda ut för 30 år sedan. Och även om argumenten för varför distansutbildning behövs har förändrats över tid, så kvarstår idag i huvudsak de pedagogiska utmaningar som erfarna distansutbildare såg framför sig redan i början av 1990-talet.
– Det kanske är det som förvånat mig mest, alltså att frågorna om hur du etablerar din närvaro som lärare, hur du hjälper studenter att komma till tals, hur du skapar samvaro och interaktion i den teknikmedierade undervisningen, är desamma nu som då, säger Jenny Eklöf.
Hon säger vidare att den absolut största förändringen är den som kommer med introduktionen av internet och webbaserade utbildningslösningar vid mitten av 1990-talet.
– Då går distansundervisningen från att ha varit förknippad med korrespondenskurser för vuxna, lite på marginalen i utbildningsvärlden och i huvudsak anordnade av andra huvudmän än universitet och högskolor, till att börja ses som en integrerad och framåtsyftande del av den ordinarie utbildningsverksamheten.
– Livslångt lärande etableras också som utbildningspolitiskt begrepp på 1990-talet och samtidigt formuleras målen att Sverige ska vara ett världsledande IT-land. Distansutbildningen kommer därefter att vara föremål för många utredningar och satsningar då den inte bara ses som en del i realiserandet av IT-politiska och utbildningspolitiska mål, utan även som ett sätt att etablera Sverige i konkurrensen på en global kunskapsmarknad.
– Som alltid behövs en kritisk och prövande hållning till alla begrepp som blir honnörsord som ”alla” skriver under på. Är det rimligt att tro att alla människor kan ägna sig åt utbildning hela livet? Kan och bör just universiteten svara upp mot dessa behov? Har idéerna och idealen om livslångt lärande realiserats i praktiken, och om inte, har vi lärt oss något av detta?
– Min uppfattning är att även om mycket positivt har hänt inom distansutbildningen så uppfattas distansstudenten fortfarande inte som ”normalstudenten”. Såväl marknadsföringen, utbildningsstödet och de pedagogiska samtalen har en tendens att utgå från den relativt oerfarne 19-åringen som default-student, en ung människa som flyttat till en universitetsort och läser på campus och som sedan förhoppningsvis ska ta sina första steg in på arbetsmarknaden.
På frågan om hur den optimala undervisningen bör se ut, för att lärandet och kunskapsförmedlingen ska fungera och fastna, menar Jenny Eklöf att en huvudingrediens i den ”optimala” undervisningen är alltid, oavsett undervisningsform, engagemang och kompetens hos lärarna.
– För just distansutbildning så behövs en förståelse för hur behoven hos just denna specifika studentgrupp ser ut (äldre, yrkesarbetande, erfarna), ett engagemang för hur du skapar en aktiv, interaktiv och kreativ lärandemiljö i virtuella klassrum, och kompetens när det handlar om hur du kan realisera dessa pedagogiska mål med hjälp av digital utbildningsteknik.
– Sedan, för att vara krass, behövs också resurser. Studenter, oavsett om det är campusstudenter eller nätstudenter, efterfrågar alltid mer individuell återkoppling från sina lärare, vilket är förhållandevis tidskrävande. Oftast är det tidsbrist – läs resursbrist – som sätter gränserna för huruvida den optimala undervisningen kan realiseras eller inte.
