Elsa Laula Renberg – samisk rättighetskämpe i historien, samtiden och framtiden

(Fotot ovan visar en av de samiska årstidsveporna som syns på Humanisthusets fasad, motivet till Daelvie / Vinter är gjort av Fox Sandberg. Läs mer om veporna)

Elsa Laula Renberg
Idag är Elsa Laula Renberg en av de mest kända samiska aktörerna i historien, hennes födelsedag den 29 november är sedan 2017 allmän samisk flaggdag. Beslutet fattades när sametingsparlamentariker från hela Norden samlades vid 100-årsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. I sin bok Elsa Laula Renberg. Historien om samefolkets store Minerva (2015) skriver Siri Broch Johansen att många andra gavs äran för 1917 års landsmöte. Johansen ser en koppling till att över tid har kvinnors deltagande i samhällsfrågor ökat och genom det får deras föregångare äntligen den plats i historien som de faktiskt tog i sin samtid.

Idag är det självklart att kvinnor deltar i samhällsdebatt och beslutsfattande. Vi kan nog inte förstå proportionerna idag, vilken skillnad det måste ha varit för Elsa Laula såsom kvinna och dessutom same, i början av 1900-talet innan kvinnor hade rösträtt, att hon vågade ställa sig upp och tala för samernas sak

Uppväxt i ett renskötarhem
Elsa Laula föddes i ett renskötarhem 1877, enligt hennes egen utsago i Gajhrege (Gardfjäll, väster om Matsdal). Hon växte upp delvis i Gajhrege, förhållandena var enkla och präglade av svåra renbetesvintrar som decimerade familjens renhjord. I Bäsksele, Vilhelmina gick hon treårig missionsskola, vilket hennes mor också ska ha gjort. Även andra omständigheter påverkade Elsa Laula Renberg att arbeta för samiska rättigheter under större delen av sitt liv.

Elsa Laula Renberg (1877-1931) med sin mor Kristina Laula (1847–1912) och syster Maria Laula Barruk (1882-1950)

Bild Hulda Rådström. Saemien sijtes arkiv

När staten utredde lappskattelanden publicerades ett betänkande 1922, där återfinns en bilaga med avskrifter av inrymningsbevis på olika skatteland. Ett av dessa är från 1897:
”en af hustru Kristina Josefina Larsdotter och hennes man Lars Thomasson Laula härstädes skriftligen gjord ansökning om införsel uti hälften av lappskattelandet Gajdockdalen eller Gajdockfjell i Vilhelmina socken, deraf Larsdotters fader Lars Jonsson i lifstiden varit innehafvare.”
Elsa Laula Renbergs mor kunde visa att hon var äldsta dotter till sin far som tidigare haft landet som renbetesland och ansökan beviljades.

På detta skatteland som funnits i familjen under fyra generationer byggdes ett litet småbruk upp, ett levebröd till dess renantalet växt så att de kunde leva av renskötseln igen. Många samer gjorde liknande eftersom man givetvis såg skattelandet som sin mark. Myndigheterna krävde emellertid att nybyggen skulle insynas, vilket i princip var förbjudet ovanför odlingsgränsen efter 1867. De inflyttade nybyggarna ansåg att renvallarna var frodiga marker och Elsas far motsatte sig att nybyggare lät sin nötboskap beta där. Konflikt uppstod om markanvändningen. Men dagen innan frågan skulle tas upp i rätten 1899, kom Elsas far och yngre bror inte tillbaka efter en fiskefärd, de hittades senare drunknade i en tjärn. Länsmannen lade ned utredningen och det förblev oklart hur det hade gått till.

Mor och dotter arbetade för samiska rättigheter
Vid den här tiden upplevde många renskötare svårigheter med ersättningskraven i renbeteslagen från 1898. En samedeputation åkte därför till Stockholm 1900 för att framföra klagomål. I deputationen ingick Kristina Laula, Elsas mor, som då fick ett kungabrev vilket gav henne rätt att bo på skattelandet livet ut. Året efter skrev Hans Magnus Nilsson, innehavare av Västra Malgomajs skatteland, ett brev till kungen om samernas rätt att bedriva jordbruk.

Elsa Laula Renberg gick i sin mors fotspår när hon tillsammans med Hans Magnus Nilsson, Torkel Tomasson och flera andra arbetade för samiska rättigheter som inkluderade bland annat etablerandet av den första sameföreningen Vilhelmina-Åsele (sedermera Faepmie Saemien Siebrie), ett första försök till samiskt centralförbund, och tidskriften som kom att heta Samefolkets egen tidning. Som talesperson för samerna skapade Elsa Laula tidningsrubriker, men också en skrift Inför lif eller död. Sanningsord i de lapska förhållandena (1904).

Här kan du läsa skriften  Inför lif eller död. Sanningsord i de lapska förhållandena

Mellan åren 1904 och 1905 utbildade hon sig till barnmorska i Stockholm men hon ska endast arbetat i yrket tillfälligt – familjen, renskötseln och politiken blev hennes fokus. Utbildningsåren sammanföll med den första intensiva tiden för Elsa Laula när det gällde arbetet för samiska rättigheter på svensk sida. Den andra perioden började när hon har flyttat till Norge och gift sig med renskötaren Thomas Renberg 1908. Då det samiska organisationsarbetet fortsatte och planerna för det första landsmötet i Tråante formerades. 

”En utomordentligt stark insats att vara talesperson för sitt folk”
Systrarna Elsa och Maria Laula stod varandra nära, men även om Maria inte var lika framträdande i media som sin syster, startade hon tillsammans med andra Fatmomakke och Åsele samiska kvinnoförening 1905, där hon arbetade för likvärdig utbildning för samiska barn. Marias barnbarn Ulla Barruk Sunna understryker:
 – Idag är det självklart att kvinnor deltar i samhällsdebatt och beslutsfattande. Vi kan nog inte förstå proportionerna idag, vilken skillnad det måste ha varit för Elsa Laula såsom kvinna och dessutom same, i början av 1900-talet innan kvinnor hade rösträtt, att hon vågade ställa sig upp och tala för samernas sak. En utomordentligt stark insats att vara talesperson för sitt folk. Men, fortsätter hon, det var inte bara Elsa som var framsynt: det var de samiska männen också när de sände fram en kvinna. Jämställdheten var självklar i det samiska samhället, och för det ska vi också ge de samiska männen credit.

På norska sidan, förde Elsa Laula Renberg kraven om samiska barns rätt till utbildning som första ordförande i Brurskanken samiske kvindeforening. Föreningen var också en av initiativtagarna till det första landsmötet i Trondheim 1917. Det är inte lika känt i Sverige vad Elsa gjorde efter 1917. Hon var med och planerade landsmötet på svensk sida i Staare/Östersund 1918 men närvarade inte utan tog hand om sin nyfödda dotter. Elsa planerade och deltog också i landsmötena i Deanu/Tana 1920 och Romsa/Tromsø 1921. Till stortingsvalet 1924 fanns det en samelista i Finnmark och Nordland. Den samiske läraren och historikern Henrik Kvandahl från Kvanndalen i Áhkánjárga/Narvikområdet var den som genom en sameförening var huvudkraft bakom listan. Henrik var första kandidat och Elsa var andra. Men i syfte att dra norska väljare antogs namnet ”Nordland fylkes uavhengige, nasjonale folkets valgliste (Alt for fedrelandet)” medan listan i Finnmark hette ”Samene”. Listan fick endast 0,3% av rösterna.

Foto på vepa föreställandes Elsa Laula som sträcker över en flammande låga till ung, samtida same.

Bild Moa Sandström

Fortsatt aktuell som ledstjärna
Att Elsa Laula Renberg fortfarande lämnar ett stort avtryck visade sig också under 120-årsfirandet av Faepmie Saemien Siebrie i somras där flera av evenemangen uppmärksammade henne och det nätverk av samer hon var en del av: en teaterpjäs och flera föredrag. I ett samtal med ett av Elsa Laula Renbergs barnbarn framkommer också att släkten är mycket stolt över henne. Hon dog ju så tidigt som 1931 i tuberkulos, men hennes arbete för samiska rättigheter, god utbildning och ett samiskt självbestämmande gör henne till en betydelsefull ledstjärna såväl idag som för framtidens generationer.

 
Referenser:
Elsa Laula (1904) Inför lif eller död. Sanningsord i de lapska förhållandena.

”Nogle ord fra samefolkets forkjemper” Historien om Henrik Nilsen Kvandahl.

Siri Broch Johansen (2015). Elsa Laula Renberg. Historien om samefolkets store Minerva ČálliidLágádus ForfatternesForlag, Kárášjohka – Karasjok.

Åke Holmbäck (1922) Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling SOU 1922:10