"Det har krävts mycket driv och självständighet"

Professionell utveckling handlar om konsultation, bemötande, ledarskap och reflektion i det kliniska arbetet och ingår sedan länge i många vårdutbildningar. 2015 blev professionell utveckling en ämnesinriktning inom forskarutbildningen vid Umeå universitet. De två första doktoranderna, Johanna von Knorring och Cecilia Hadding, antogs 2016 respektive 2018. Sedan 2019 är ytterligare en doktorand, Sara Sharp, antagen. Både Johanna och Cecilia är läkare i grunden och gör sin specialisttjänstgöring parallellt med forskarutbildningen.

Bemötande i centrum för doktorandprojekt

Johanna von Knorring skriver sin avhandling om empati i relationen mellan läkare och patient. Är empati viktigt för läkarna i mötet med patienten, och hur upplever patienterna empati i mötet med vårdpersonal? Hon har intervjuat såväl nya som seniora läkare och patienter med olika vårdbehov och erfarenheter.

Vad är empati om man inte tar in mottagarens perspektiv?

Johanna von Knorring antogs som doktorand i professionell utveckling 2016.

BildJohanna Nordström

– Det har redan gjorts många mätningar av empati så jag vill ha rösterna och erfarenheterna bakom. Hittills har jag sett att empati värdesätts av både nya och erfarna läkare och de jobbar hårt för att få till empati i bemötandet. Men det fina i mitt doktorandprojekt är att jag också får in patienternas upplevelser. För vad är empati om man inte tar in mottagarens perspektiv?, säger Johanna.

Cecilia Haddings avhandling handlar om före detta sektmedlemmars erfarenheter från möten med vården, när de sökt hjälp för problem som uppstått på grund av avhoppet eller tiden i sekten. En del av projektet handlar också om att titta på vad de före detta sektmedlemmarna varit med om, som eventuella trauman, och deras psykiska hälsa. Syftet är att öka förståelsen kring hur man som vårdpersonal kan bemöta den här patientgruppen.

Cecilia Hadding antogs som doktorand i professionell utveckling 2018.

BildJohanna Nordström

Det kan vara en lång process att lämna en sekt och vården behöver förstå vad en person kan behöva hantera.

– Det kan vara en lång process att lämna en sekt och vården behöver förstå vad en person kan behöva hantera under tiden som följer efter att man lämnat. Jag tror också att det går att generalisera och dra paralleller till andra patientgrupper. De behöver inte ha varit med i en sekt, men de kan komma från kulturella kontexter som man själv inte har erfarenhet av, berättar Cecilia. 

Synergier mellan forskning och klinisk verksamhet

Cecilia gör just nu specialisttjänstgöring inom psykiatri, där hennes intresseområde är transkulturell psykiatri. Det handlar om just att överbrygga skillnader i kulturell kontext mellan vårdpersonal och patient.

– Ett transkulturellt förhållningssätt är extra viktigt inom psykiatrin. Det finns ju inga prover vi kan ta som visar vad en patient lider av, utan vi ställer diagnoser utifrån symtom. Då är det viktigt att veta att patientens sätt att kommunicera sin sjukdom kan påverkas av den kulturella kontexten som hen lever i, och min tolkning kan påverkas av den kulturella kontexten som jag lever i, säger Cecilia.

Johanna gör sin specialisttjänstgöring inom onkologi och ser tydliga synergier mellan rollerna som läkare respektive forskare.

– Det är bra att jag fortfarande är en del av den verklighet jag vill beforska. Men det har också varit väldigt tydligt att min egen professionella utveckling som läkare har levandegjorts mycket starkare än om jag inte haft den här forskningsanknytningen. De korsbefruktar varandra, säger Johanna.

"Det har varit en resa att komma in i ett nytt forskningsämne"

Både Cecilia och Johanna värdesätter den breda forsknings- och kliniska erfarenheten som finns bland de anställda inom professionell utveckling. Men att vara de första doktoranderna i ämnet, inte bara i Umeå utan i Sverige, för med sig särskilda utmaningar.

– Det har varit en resa att komma in i ett så pass nytt forskningsämne. Det har nog varit en del extrajobb med att strukturera allting, men det är en bra erfarenhet, säger Johanna.

– Alla som jobbar här har en gedigen forskningserfarenhet från olika områden och jag tror att det är väldigt nyttigt. Det förbättrar den kliniska användbarheten i våra studier. Men vi har fått bana vår egen väg och designa våra egna studier. Det har krävts mycket driv och självständighet från oss. Därför är det skönt att vi startade ungefär samtidigt – jag har haft jättemycket glädje av Johanna, säger Cecilia.