Att få tystnader att tala och ge blinda fläckar innehåll

”Att få tystnader att tala och ge blinda fläckar innehåll, har varit en röd tråd i min forskning”.

Det är nästan som att man skulle kunna sätta punkt här. På ett för henne karaktäristiskt välformulerat sätt beskriver Annelie Bränström-Öhman med en enda mening vad hennes forskargärning handlar om. Men om det inte skulle stå mer än så, skulle det se lite tomt ut här på sidan.

Så låt oss gå vidare. Vad är det till exempel som hon bidragit med? Vilka luckor och fält är det hon velat täcka?

I min avhandling handlade det om kanonproblematik i litteraturhistorien: varför försvann fyrtiotalets kvinnliga poeter ur synfältet i historieböckerna?

– I min avhandling handlade det om kanonproblematik i litteraturhistorien: varför försvann fyrtiotalets kvinnliga poeter ur synfältet i historieböckerna?

– Eller senare om vanetänkande kring centrum och periferi, i förståelsen av vilka författare och konstnärer som ses de främsta i sin generation: varför har ett unikt författarskap som Sara Lidmans krympts ihop under rubriken ”norrländsk litteratur”?

– Tystnaden är på sina ställen talande även inom universitetens väggar: varför har forskarvärlden blundat för de kreativa dimensionerna av akademiskt skrivande?

Annelie Bränström-Öhman, professor vid Institutionen för Kultur- och medievetenskaper

BildPer Melander

Hon beskriver vidare hur de böcker och texter som blivit resultatet av hennes försök att bryta tystnader och bredda historiska synfält, vet att hon har bidragit med nya frågor och öppnat dörrar till nya, eller nygamla, forskningsfält.

– Särskilt stolt är jag över att jag fick vara med och skriva in fyrtiotalets kvinnliga poeter i litteraturhistorien igen. Och att jag har återställt proportionerna så att Sara Lidman nu ses i naturlig storlek, som den nyskapande romanförfattare hon är.

Tillsammans med en stor forskargrupp vid Umeå universitet, inom ramen för projektet Challenging gender, har hon också bidragit till att vidga förståelsen av genusforskning som ett myllrande och ständigt växande tvärvetenskapligt och internationellt mångsidigt forskningslandskap.

– Införlivandet av emotionsstudier i den svenska delen av det fältet blev ett synligt bidrag från mitt håll.

I sin forskargärning har Annelie Bränström-Öhman rört sig från en doktorsavhandling om erotisk poesi i 1940-talets Sverige till feministiska emotionsstudier i vidare bemärkelse, i teori och skönlitteratur. Det har bland annat resulterat i en bok om kärlekstematiken i Sara Lidmans romansvit Jernbanan, som i sin tur skulle leda henne in i arkiven och en utgåva av Lidmans författardagböcker från romanernas tillkomsttid.

– Det var ett forskningsspår som knöt an till mitt intresse för kreativa arbetsprocesser och kreativt skrivande i olika former och genrer. Den utmaning det är i forskarvärlden att förena kreativa metoder med vetenskapligt skrivande har lockat mig särskilt.

Den utmaning det är i forskarvärlden att förena kreativa metoder med vetenskapligt skrivande har lockat mig särskilt.

– Det har inspirerat mig både till kursutveckling och flera texter om det fält som internationellt betecknas som ”Creative Non Fiction”, kreativt akademiskt skrivande på svenska. Det ger också avtryck i min pågående forskning om tygspår och språkdräkter i modern litteratur. Kort sagt: hur gör en författare för att sy en text och skriva en klänning?

Hon säger att en av hennes främsta drivkrafter som litteraturvetare och humanist är för vem och vad hennes forskning kan göra skillnad, kan berika livet och kunskapen om världen och människorna. Och att det i sin tur hänger nära samman med hur forskning skrivs, hur kunskap förmedlas och når ut – och till vilka?

– För mig har det inneburit att jag under hela mitt forskarliv även har varit flitigt verksam som kulturskribent och populärvetenskaplig föreläsare, i olika sammanhang – från radio och tv, till dagspress, bibliotek och bokcaféer.

Annelie Bränström-Öhman

Bild Per Melander

– Med min arbetarklassbakgrund har jag vuxit upp med "bildning" som ett verkligt honnörsord, som en glädje och som en demokratisk rättighet värd att slåss för. Folkbildning, precis som fortbildning, är på samma vis självklart – och angeläget! – i det intellektuella uppdrag som jag alltid har sett som en del i mitt arbete som forskare och lärare. Därför var det en stor glädje när jag 2013 fick Balticgruppens samverkanspris med populärvetenskaplig inriktning.

På frågan om vad Umeå universitet har betytt för henne och hennes forskning, beskriver hon hur hon som ung student på 1980-talet klev över tröskeln till ett mer småskaligt – men verkligen inte på något vis provinsiellt! – universitet.

– Den småskaligheten har varit en vinnande strategi vid Humanistiska fakulteten, som (vid sidan av den tvärvetenskapliga Genusvetenskapliga miljön) har varit min akademiska hemvist sedan dess.

– Närheten mellan institutioner och forskare har skapat en kreativ och välgörande informell atmosfär som både har alstrat roliga forskningssamarbeten och bidragit till att få våra studenter att trivas och känna sig välkomna.

För framtiden säger hon att frågor om vetenskaplig fördelningspolitik är lika viktiga nu om inte viktigare, som någonsin förr. Enligt henne sliter Humaniora år efter år med påver studentpeng och förhållandevis mager utdelning av forskningspengar, internt och externt.

– Att få den balansräkningen att gå ihop med det stora intresse som allmänheten visar för vår forskning och utbildning är och förblir en utmaning – men också en sporre. För oss är det därför också en ödesfråga att fortsätta att göra oss synliga, att vidga de snäva måtten på vetenskaplig framgång och samhällelig ”nytta” i termer av internationalisering och bibliometri. Att aldrig glömma frågan om för vem och vad vår forskning, våra kunskapsbidrag kan göra skillnad.

Kontakt

Annelie Bränström-Öhman

E-post

090-786 56 46