40 års arbete med miljörisker - kåseri av Bertil Forsberg

Det finns en del att reflektera över efter 40 år.

Trots att jag allt sedan nyhetsbrevet Summerats tillkomst 2016 tagit mig friheten att återkommande breda ut mina tankar på "sidan 2", så bad mig redaktören att, nu som avgången chef med förestående pensionering, ”blicka tillbaka”. Till en del gjorde jag det i Summerat nr 2/2019 om de 60 år som gått sedan en professur i hygien inrättades i Umeå, men det finns en del annat att reflektera över från mina 40 år vid universitetet.

Som ung student läste jag bland annat kemi och fick därför göra lumpen med ABC-stridsmedel som inriktning vid Försvarets skyddsskola, då i Stockholm. Därefter läste jag miljö- och hälsoskyddsutbildningen i Umeå och började efter några månader som hälsovårdsinspektör arbeta vid Institutionen för hälso- och miljövård vårterminen 1981. Mina initiala arbetsuppgifter var att utreda forskningsanknytning och internationalisering av den första svenska akademiska inspektörsutbildningen, vilken i konkurrens med andra universitet tilldelats Umeå genom ett riksdagsbeslut.

Målmedvetet arbete ledde snart till att en termin alltid gavs på engelska med utbytesstudenter från bl a Kanada, England, Tyskland och Frankrike. Institutionen, med studierektor Birgit Haglund som ”director”, utsågs till WHO collaborating centre for training of environmental health officers - med uppgift att utveckla och utvärdera denna typ av program i samverkan mellan universitet och arbetsgivare.
Tyvärr låg nog Jantelagen bakom de ekonomiska argument som rätt snart satte stopp för WHO-uppdraget som hade placerat Umeåutbildningen på kartan.

Min utredning om en möjlig forskarutbildning baserad på en yrkesinriktad utbildning om miljö och hälsa följdes av liknande förslag från myndigheter och kommunala miljöchefer. En forskarutbildning om metoder att jämföra risker och konsekvenser skulle stärka Umeåutbildningen och underlätta prioriteringar inom det lokala miljöarbetet.

Politiker uppvaktades av linjenämndsledamöter och så kom till slut i statsbudgeten medel för den professur i miljökonsekvensanalys som skulle kunna möjliggöra en forskarutbildning.

Utan hänsyn till bakgrunden omformade den naturvetenskapliga fakulteten professuren till att avse ”ekologisk miljökonsekvensanalys” med inriktning på miljöhistoria. Mig veterligen kom inga studenter från miljö- och hälsoskyddsutbildningen att bli doktorander den vägen, och det är liten en tröst att några av oss har blivit professorer vid Umeå universitet på andra vägar.

Man måste se något som värdefullt för att vårda det väl.

Den översökta utbildning som en gång var ett flaggskepp för universitet och före sin tid genom att binda ihop miljö och hälsa, kom senare att genomgå ett sorgligt förfall inom Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap. Man måste se något som värdefullt för att vårda det väl, och helhetsperspektivet med miljöfaktorernas hälsoeffekter blev oviktigt på den sidan av campus. Under en tidigare period fanns under ytan något av en dragkamp om var på universitetet som undervisningen skulle bli bäst, särskilt när miljömedicinprofessor Gunnar Nordberg var ordförande för linjenämnden. Kanske hade det gått bättre med delad vårdnad mellan fakulteterna!     

Mina doktorander har inte fått en forskarutbildning som följt normen och regelboken, men eftersom alla lyckats bra och fortsatt att samarbeta med mig är jag nog förlåten.

Bakgrunden till flexibiliteten och samspelet med omvärlden är nog min egen prövotid som doktorand vid dåvarande Epidemiologi och folkhälsovetenskap. 
Jag var en undervisningstyngd adjunkt vid den naturvetenskapliga fakulteten, startade en ny forskningsinriktning vid medicinsk fakultet och fick själv söka mina anslag för att köpa loss egen forskningstid. 

Redan i början av min tid som doktorand blev jag local PI (principal investigator) inom EU-studien PEACE - en stor multicenterstudie om miljöfaktorer och barnastma. Pragmatiskt ändrade jag i min doktorandplan och fick in ett femte delarbete därifrån, medan ett par andra artiklar från PEACE inte rymdes trots att de skulle ha passat ämnesmässigt.

När jag disputerade hade jag redan lärt känna ett 30-tal forskargrupper i Europa och USA, och det var självklart att bli en partner. Detta genererade flera nya internationella studier med samarbeten som i många fall ännu leder till gemsamma publikationer. Med den internationella förankringen följde också möjligheten att bli rådgivare åt WHO och medförfattare bland annat till WHO Air Quality Guidelines. Hade min forskarutbildning varit mer organiserad och typisk i ett datalabb vid Umeå universitet, hade jag med min personlighet aldrig vågat mig ut för att jobba med de världsledande forskarna inom området.

Men det nära och nationella har också varit viktigt i mitt arbete. Jag tror att en fjärdedel av Sveriges kommuner har varit föremål för mina epidemiologiska studier, visserligen många i samma studie, men många även flera gånger. Umeå och Stockholm ligger i topp. Samarbetet med svenska myndigheter och institutioner har varit långvarigt och alltid känts mycket meningsfullt. Redan när jag disputerade hade faktiskt representanter från Naturvårdsverket, Folkhälsoinstitutet, Svenska miljöinstitutet m fl kommit upp till Umeå för att lyssna. Kanske var det också för att de hade varit med att finansiera min verksamhet. Samarbetet har fortsatt och även in på detta år löper forsknings- och uppdragskontrakt med fyra statliga myndigheter.   

Till det allra finaste i arbetet som lärare och forskare hör detta att få jobba med doktorander.

Till det allra finaste i arbetet som lärare och forskare hör detta att få jobba med doktorander. Att se dem utvecklas, bli experter på sitt område och hur de kan lyfta in nya perspektiv och metoder som man själv inte hade klarat.
Jag har haft förmånen att vara handledare eller bihandledare åt många och gläds över att ingen av dessa slutat med att forska och skriva. Inte alla blir en professor Rocklöv eller bygger nya forskargrupper, men alla gör nytta med sin forskarkompetens!

Att som opponent få vara med och släppa fram en ny doktor har också tillhört förmånerna i arbetet. I slutet av 2019 fick jag en påminnelse om att tiden har gått när jag vid Karolinska institutet var opponent för en doktorand vars handledare jag en gång också varit opponent för. Detta blev mycket trevligt, avhandlingen hade ett annat fokus, men ”vanans makt” gör ofta att vi faller in i att göra som vi tidigare gjort. Det är tryggt men säkert inte alltid bäst.

Jag och många andra seniora lärare på institutionen kan de närmsta åren tvinga fram en rätt omtumlande generationsväxling. Då tror jag att målet inte ska vara att försöka få det att vara precis som förut. Målet måste vara att förbättra och utvecklas i takt med tiden!

Bertil Forsberg,
som blir pensionär och senior professor den 1 oktober 

Lite om Bertil

Familj: Min älskade Lena, tre barn med familjer, totalt 7 barnbarn + släkten förstås

Fritidsintressen: Att umgås med familj och vänner, utforska skogar, berg och hav, trädgård, föreningsliv

Vad står på din önskelista över att göra nu när du får mer tid? Mer vandring, paddling, skidåkning etc, lite skapande och att hinna med evenemang och platser som lockar.

Vilken bok längtar du efter att få läsa? Det ligger närmast ett bibliotek och väntar på mig! 

Favoritcitat: Andra har sagt så mycket klokt, jag tror våra städer behöver skyltar med ”Förbjudet att ej beträda gräsmattan”.