Bengt Bergmans och Staffan Karps artikel i Policing & Society.
BildUlrika SahlénArtikeln handlar om hur motstridande krafter eller tankestilar komplicerar hur nya poliser ska förstå sin blivande yrkesutövning. Den bygger på tidigare studier om lärande till polis och är alltså en re-analys av empiri som vi (Bengt och Staffan) samlat in sedan 2006, och är gjord utifrån en teoriram byggd på Ludwik Fleck, John Dewey och befintlig forskning om offentlig förvaltning.
De till synes motstridande krafterna/tankestilarna är i vår artikel dels gatuperspektivet, eller hur poliser ska förstå och lösa sina arbetsuppgifter momentant med bästa resultat, utan att göra allvarliga misstag, juridiskt eller etiskt. Det situationsstyrda i gatuperspektivet förutsätter att en bra polis har utvecklat eget omdöme som bygger på kunskaper/färdigheter, etik och självkännedom samlat i begreppet ”responsibility”. Det andra är organisationsperspektivet som utgår ifrån system där bra resultat i huvudsak mäts kvantitativt på kort sikt t ex i effektivitet; antalet genomförda nykterhetskontroller eller hur många förundersökningar som lett till fällande dom. Detta samlat i begreppet ”accountability”. En tankestil inom polisledningen som bygger på kontroll genom mätning och ständiga omorganisationer, menar vi kan motverka utvecklandet av det personliga omdömet hos varje enskild polis (även om poliser i sin maktposition på något sätt bör följas upp).
Vårt förslag är att om denna ledningsideologi är tänkt att genomsyra svensk polis i fortsättningen, vilket vi och andra forskare anser bör omprövas i förmån för tillitsledarskap, måste utbildningen av nya poliser erbjuda verktyg att förhålla sig till detta. Svaret är reflektion genom handledning under utbildningen och handledning av aktiva poliser. Om nya poliser tidigt kan förstå systemet kan de också navigera i komplexiteten och skapa mening i sitt nya yrke. Det är i alla fall vår ödmjuka förhoppning.
Ja, publikationsprocessen har tagit lång tid (tre år och två tidskrifter), dels kanske beroende på att få verkar vara insatta i Flecks framsynta teori om hur ny kunskap uppstår i sociala processer, och dels att vi själva experimenterat med att tillämpa denna kanske styvmoderligt behandlade teori. Artikeln har dock genom åtskilliga internationella reviewers’ spretiga synpunkter fått en stringens som vi är rätt nöjda med.
En intressant och högaktuell poäng är att Ludwik Fleck (1896-1961) var bakteriolog/immunolog av judiskt ursprung som verkade i Polen under 1920- och 1930-talet och byggde sin teori på forskning om tyfus. Fleck överlevde flera koncentrationsläger genom att låtsas ta fram ett vaccin mot bl. a. syfilis för tyska SS, men han utvecklade i smyg tyfusvaccin för andra lägerfångar (antagligen vaccinerade han fångar på riktigt istället för att använda dem som försökskaniner). Ludwik Fleck hade således mycket goda insikter i hur rådande tankestilar styr kunskapsutvecklingen. Och titta bara hur det ser hos stormakterna i världen just nu, i synnerhet relationen ledarskap/vetenskap angående coronapandemin.