Oscar Rantatalo och Ola Lindberg är två av författarna till artikeln.
BildUlrika SahlénArtikeln handlar om hur polisens utredningsarbete fungerar i glesbygd. Polisen har centraliserat sin organisation och vi visar hur de i glesbygd tvingas ta många lokala hänsyn som inte rimmar med hur utredningsarbete bedrivs i större städer. Vi skulle kunna säga att polisens organisation och modell för utredningsarbete inte är optimalt anpassat för villkoren i landsbygden.
Vi har gjort så kallade etnografiska observationer där vi följt utredare under en längre tid. Vi har också intervjuat både utredare och poliser.
”Vi jagar bara våra egna hjulspår” säger en polischef om att vara polis i glesbygden. Han menar att det generellt begås väldigt lite brott i glesbygd – åtminstone som polisen får kännedom om. Men de brott som ändå begås behöver hanteras på andra sätt än i stan. Exempel på komplicerande faktorer är bygemenskap, stora avstånd, och att polistjänstemännen själva bor och verkar i bygden. Vi kommer fram till att utredningsarbete i glesbygd karakteriseras av bristande resurser, långa ställtider med långa resor och att utredarna måste vara bra på många saker – det finns inte specialister att tillgå på samma sätt som i stan. Utredning i glesbygd har två olika logiker, menar vi. Den första är att försöka bedriva utredningsarbetet lokalt, där många avsteg och anpassningar måste göras. Den andra är att bedriva det centralt med utresande utredare. Båda sätten behövs och krockar inte sällan när polisen ska organisera sitt arbete.
Inte egentligen – kanske att polisen ändå är så pass flexibla att de kan och vågar göra annorlunda än vad som föreskrivs i den centraliserade organisationen.
Ja det är vi. Vi har fått tillgång till intressant material som inte många forskare tittat på tidigare. Etnografiska forskare verkar helst vilja åka polisbil. Utredningsarbete är inte lika actionbetonat, även om det är minst lika viktigt för allmänhetens förtroende för polisen.