Josef Fahlén är en av författarna till artikeln i International Review for the Sociology of Sport.
BildUlrika SahlénDen handlar om hur styrning och organisering av idrott, trots ambitioner om inkludering, idrott för alla, och allas lika värde, kan fungera väldigt exkluderande för de sociala grupperingar som av en eller annan anledning inte tillhör majoritetssamhället. Mer specifikt så visar den hur resterna av den norska assimileringspolitiken fortfarande begränsar möjligheterna för deras urbefolkning (samerna) att organisera och även utöva samisk idrott.
Organisering är överlag viktigt att studera eftersom det i grunden är en process som definierar hur resurser och makt fördelas i en verksamhet, organisation eller samhälle. Genom att studera organisatoriska processer kan man till exempel få syn på hur och varför vissa intressen, värden och ambitioner prioriteras framför andra och vilka konsekvenser som kan uppstå av den ena eller andra prioriteringen. När det gäller styrning och organisering av idrott mer specifikt så är den viktig att studera inte minst för att det är till stora delar en skattefinansierad verksamhet vilket gör det till en fördelningspolitisk fråga. Det vill säga en fråga om huruvida våra gemensamma resurser fördelas på ett rimligt sätt och används på ett sätt som gagnar avsikterna. Men ämnet är också viktigt att studera mot bakgrund av de nämnda idrottspolitiska målen om att erbjuda möjligheter för alla att idrotta. I just den här artikeln kan vi till exempel visa hur det är just den ambitionen som paradoxalt nog fungerar exkluderande för just samisk idrott.
Både ja och nej. Det är inte så att det är ett delprojekt av något större projekt som rapporteras. Men samtidigt är det en del av försteförfattarens långsiktiga ambitioner att undersöka samisk idrott.
Det vi kan visa är hur statens ambition att säkerställa tillgång till idrott för alla medborgare har inneburit att man har lierat sig med den största samlade idrottsaktören i samhället, föreningsidrotten. Det gör man för att föreningsidrotten har en hög anslutningsgrad (cirka 3 miljoner medlemskap) och stor utbredning, såväl geografiskt som socioekonomiskt. Genom sin storlek och utbredning antas den nå ”alla” som i ambitionen ”idrott åt alla” stipulerar. Det i sin tur har inneburit att staten bidrar med cirka 2 miljarder kronor per år till Riksidrottsförbundet (RF) som i sin tur fördelar dessa medel till de förbund och föreningar som är anslutna. På så sätt har den av RF organiserade föreningsidrotten i det närmaste monopol på statligt stöd till idrott. Andra organisationer som bedriver liknande verksamhet men som inte är anslutna till RF får därmed inte ta del av stödet. De organisationer som anordnar samisk idrott är sådana aktörer. Så genom att ensidigt stödja en organisation som når ”alla”, exkluderar man aktivt de organisationer som inte får eller vill vara del av dessa alla.
Det som förvånar mig är hur mycket rasism och postkoloniala strukturer som fortfarande finns kvar i samhällssystemen. För egen del trodde nog jag att vi i de skandinaviska länderna, som har relativt hög svansföring i frågor som gäller andra länders förhållningssätt till sina respektive urfolk, skulle ha sopat mer rent framför egen dörr. Att samisk idrott inte får ta del av liknande skattefinansierade stöd som konventionell idrott får är också förvånande mot bakgrund av alla de politiska strukturer som etablerats (till exempel Sametinget) och initiativ som tagits (till exempel modersmålsundervisning) för att skydda och stödja samisk identitet och kultur.
Ja det här är den typ av studier som jag verkligen tycker om att göra eftersom den lyckades adressera en fråga som var till synes avklarad (att samer är välkomna att bli medlemmar i vilken idrottsförening som helst och därmed få ta del av statens stöd till föreningsidrott), men som vid närmare granskning visar sig vara mer komplex än man trodde (att samer vill ha egna idrottsorganisationer som kan skydda och stödja unikt samiska kvaliteter).