Henrik Åström Elmersjö är författare till artikeln i History of Education.
BildUlrika SahlénArtikeln handlar om förändringen i synen på medborgarskap i kursplanerna för historia och samhällskunskap i svensk skola sedan 1970. Tidigare forskning har kunnat peka på en ganska stor förändring i den övergripande utbildningsdiskursen sedan 1990-talet där utvecklingen har gått mot att skolan numera utbildar till ett ganska individuellt medborgarskap med entreprenöriella inslag. Den här artikeln undersöker om dessa förändringar också har fått några ämnesmässiga konsekvenser i två ämnen som båda behandlar medborgarskapsfrågor, men på lite olika sätt.
Skolans förändring påverkas naturligtvis ganska mycket av samhällsförändringar, men hur skolan ser ut påverkar förmodligen också hur samhället ser ut. Det är därför viktigt att undersöka dessa samband för att sätta ljuset på att samhällsförändringar inte är naturgivna. De drivs åt olika håll av strukturer och diskurser, som vi har skapat och underhåller.
Artikeln ingår i ett mindre forskningsprojekt finansierat av Lärarhögskolan vid Umeå universitet: ”Individ och kollektiv i historie- och samhällskunskapsundervisningen, 1970–2011”.
Resultaten pekar mot att kursplanerna förändras i samband med att ett nytt problem identifieras för dessa ämnen att lösa, nämligen problemet att vi inte vet hur det framtida samhället kommer att se ut. Som en konsekvens av det kan inte elever utbildas till att ta ansvar för samhället, utan måste utbildas till att ta ansvar för sig själva. Denna förändring av utbildningsdiskursen syns tydligt också i kursplanerna, där förändringar i denna riktning syns väldigt tidigt.
Ja, jag hade nog inte trott att den individualistiska förändringen skulle synas så mycket i kursplanerna. Det var dock väldigt tydligt att ämnenas inriktningar gick i samma riktning som den övergripande utbildningsdiskursen som tidigare forskning har pekat på som en nyliberal inriktning. Kursplanerna gick till och med före i den utvecklingen med förändringar i en sådan riktning redan i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Det är också påtagligt hur väl nya riktningar i ämnena, som kanske infördes med helt andra motiv, passade in i den individualistiska diskursen. Jag tänker främst på inriktningen mot historiemedvetande i historieämnet med sitt fokus på individuell identitet och framtidsdimensionen.
Ja, det var spännande att se hur djupt vissa förändringar går och hur ömsesidigt samspel mellan skola och samhälle förefaller vara, särskilt på styrdokumentsnivå. Det återstår ju trots allt att undersöka hur och när dessa tankar som fanns på pappret också omsattes i verklig undervisning.