Cecilia Stenling är en av författarna till artikeln i International Journal of Sport Policy and Politics.
BildUlrika SahlénArtikeln handlar om hur nationella idrottsförbund (motsvarande exempelvis Svenska Innebandyförbundet) förstår och reagerar på utvärderingar och tillhörande förändringsförslag som kommer från externa konsulter som anlitats av statliga myndigheter. Den nationella kontexten för studien är Nya Zeeland, där idrottssystemet innefattar en statlig myndighet som sysslar särskilt med idrottsfrågor (Sport New Zealand), men där det saknas en idrottsövergripande paraplyorganisation i den ideella sektorn (det vill säga den roll Riksidrottsförbundet spelar i svensk idrott). Artikeln belyser de olika sätt på vilka nationella förbund agerar på de rekommendationer som externa konsulter som engagerats av Sport New Zealand kommer med, och vad det innebär i termer av statens påverkan på idrottsorganisationers inre liv.
I många länder utgör nationella idrottsförbund den viktigaste ingången för offentliga aktörer när det gäller att genomföra den statliga idrottspolitiken, oavsett om den är inriktad på att generera så många medaljer som möjligt i internationella mästerskap, eller att använda idrottssystemet för att generera andra så kallade samhällsnyttiga effekter såsom social integration och demokratifostran. Under de senaste decennierna har offentliga aktörer infört en mänga olika mekanismer för att försäkra sig om att de får så mycket ’valuta för pengarna’ som möjligt när de gäller offentliga investeringar i idrotten. Dessa är ofta riktade mot just nationella förbund som i sin tur agerar (eller inte) ’nedåt’ i systemet mot regionala förbund och föreningar. Tillsammans med till exempel nyckelindikatorer är externa konsulter en sådan nyinförd mekanism som är viktig att uppmärksamma eftersom att användningen av den innebär att förändringsarbete ’outsourcas’ till parter som inte är valda inom ramen för de system som de anlitas att granska. I den bemärkelsen inverkar användningen av konsulter på demokratiska mandat- och ansvarsförhållanden.
Inte i nuläget, men jag hoppas verkligen att det kan komma att bli så.
Studiens resultat visar att förbund i viss utsträckning har en ’motståndskraft’ mot de förändringsförslag som externa konsulter kommer med, något som också tidigare forskning inom området indikerar. Men studien visar också att inspektioner av den typen som studerats tenderar att skapa följdverkningar ’nedåt’ i idrottssystemet. Mer specifikt initierar ofta de nationella förbunden egna granskningar som är riktade mot organisationer längre ned i systemet (regionala förbund och föreningar) som ett svar på den kritik som framkommit i den granskning de själva utsatts för. Externa granskningar tenderar alltså att driva på förekomsten av nya granskningar, men med nya organisationer ’under luppen’.
Jag lärde mig mycket om det nya zeeländska idrottssystemet under den här studien, och det var två saker som särskilt slog mig under den processen. Den första är att det sätt på vilket idrotten organiseras på nationell nivå, särskilt om den idrottsövergripande organisationen är en aktör i den ideella sektorn (som i fallet med svensk idrott) eller en statlig aktör (som i Nya Zeeland), tycks påverka den offentliga idrottspolitikens konkreta genomförande i stor utsträckning. Den andra är att trots dessa skillnader på nationell nivå så tycks i stor utsträckning samma processer vara i verkan. Exempelvis har tidigare studier på svensk idrott visat att problem- och lösningsformuleringar ’planterar’ sig nedåt i idrottssystem, med följdverkningar som varken var förutsedda eller önskvärda i inledningsskedet.
Den var jätteskoj att göra, just för att jag fick lära mig så mycket om ett annat lands idrottssystem. I diskussionerna under processen tror jag också att mina medförfattare fick lära sig en del om det svenska systemet!