Björn Norlins artikel i History of Education.
BildUlrika SahlénComenius var en teolog och pedagog som föddes i Böhmen i nuvarande Tjeckien i slutet av 1500-talet, men levde delar av sitt liv i exil och på resande fot på grund av de stora religionskonflikterna som pågick vid tiden. Han var bland annat verksam i Sverige under 1640-talet och var involverad i några av den tidigmoderna tidens viktigaste skolreglerande texter i Sverige. Comenius brukar allmänt sett även räknas till en av de mest betydelsefulla reformpedagogerna och till förgrundsgestalterna i den ”moderna” didaktikens utveckling i Europa. Många som har läst till lärare har sannolikt stött på hans namn och tänkande i något sammanhang.
Comenius skrifter på utbildningsområdet är så mångfasetterade och rika att de framstår som mer eller mindre tidlösa och de aktualiseras även idag i olika utbildningssammanhang. Det tillåter i sin tur forskare att ständigt återvända till hans texter med nya teoretiska perspektiv och frågeställningar.
I studien har jag framför allt tittat närmare på Comenius stora undervisningslära, Didactica Magna, men även hans skrifter om yngre barns fostran i Moderskolan och hans analytiska didaktik är av intresse i sammanhanget. Det jag har velat undersöka, mer ingående än vad som tidigare har gjorts, är hans tankar om ordningsupprätthållande praktiker, disciplinering och våldsbruk i skolan och hur detta knyts till mer specifika ämnesområden inom undervisningen. Det rör sig så att säga både om allmändidaktiska och ämnesdidaktiska frågor.
Det jag argumenterar för i artikeln är bland annat att det i Comenius skrifter finns grunden till ett slags våldsbrukets och disciplineringens didaktik, och det tycker jag är ett intressant och underbyggt resultat. Comenius blir, tillsammans med flera andra av hans samtida utbildningsfilosofer, teologer och skolreformatörer, både viktig i att skapa ett nytt tänkande kring hur skolor ska organiseras och styras för att stödja lärande, men även i att avveckla sådant som fysisk bestraffning av barn inom skolan till förmån för icke-fysiska disciplinära strategier inom undervisningen. Han avfärdar inte fysisk aga som fostransmedel, men premierar däremot en rad andra typer av korrektion i skolan.
Ja, det gör den. Artikeln blir ett stöd och en referenspunkt i en kommande bok om skolagans historia i Sverige som ska ges ut under våren. Boken tar ett betydligt bredare grepp om detta område i en svensk utbildningshistorisk kontext och något som blir intressant att titta närmare på är bland annat vilket genomslag Comenius tankar faktiskt fått i svenska skolreglerande texter på det aktuella området. Det är ett omtvistat område och inte helt lätt att undersöka. Det berättar i sin tur också om flödet av utbildningsidéer under en väldigt formativ period när det gäller skapandet av ett svenskt riksenhetligt skolväsende.
Våldets närvaro i skolsammanhang, skapandet av ”ordning och reda” och hur skolans socialt fostrande uppdrag ska ta sig uttryck är idag återkommande ämnen i skolrelaterad debatt. De senaste åren har det bland annat gett avtryck i förslag om att kunna ge skriftliga ordningsomdömen i terminsbetygen för högstadie- och gymnasieelever, i lanseringen av metoder för att hantera ordningsstörande elever i skolan och i vissa skolors återaktualiserande av sådant som klädkoder och strikt disciplin för att skapa studiero. Dessutom finns sedan länge ett skoljuridiskt intresse för hur lärares och skolledares mandat att bemöta elever fysiskt ska tolkas i praktiken. Jag tror att utbildningshistorisk forskning kan ha en viktig roll att fylla här eftersom kunskap om dessa frågor i ett historiskt perspektiv även ställer dagens diskussion och vårt eget tänkande som forskare på området i en skarpare belysning. Om vi bättre förstår det historiska arvet på området så får vi även bättre redskap att förstå och diskutera dessa frågor idag. Men det är på inga sätt ett område med enkla lösningar, och det har det nog egentligen aldrig heller varit.