Om artikeln

Does responsibility fall on the players or the sporting context? : A study of the use of injury-prevention programmes in Swedish elite floorball clubs

Scandinavian Sport Studies Forum

Taru Tarvo, forskningssamordnare för Idrottshögskolan och Innebandyns kompetenscentrum, och Staffan Karp, docent i pedagogik har tillsammans med Andreas Simensen intervjuat tretton elitspelare – kvinnliga och manliga -  och utgått ifrån motivationsteori (SDT) och ett holistiskt perspektiv på idrottares utövande.

Vad handlar artikeln om?

Innan vi går in på det, några ord om vårt samarbete. Det har varit mycket givande att jobba tillsammans från två olika discipliner samt med en yrkesverksam fysioterapeut. Vi tror att det skulle berika forskningen och den praktik vi forskar om med flera sådana samarbeten över ämnesgränserna. Men det är inte bara fördelar med ett sådant samarbete. Den ansats vi har haft där ett fysioterapeutiskt problem studeras med utgångspunkt från psykologisk och idrottspedagogisk teoribildning har gjort det svårt att hitta lämpliga tidskrifter för publicering. Men nu är vi i alla fall i hamn med det.

I artikeln intresserar vi oss för varför förekomsten av skador inom svensk innebandy inte minskar trots att det finns solid vetenskaplig kunskap om och framtagna träningsprogram för hur skadeförebyggande träning kan utövas. För att förstå detta har vi i vår analys av intervjuer med tretton elitspelare – kvinnliga och manliga - utgått ifrån motivationsteori (SDT) och ett holistiskt perspektiv på idrottares utövande.

Varför är det viktigt att studera detta ämne?

Det är viktigt att studera detta problem eftersom det finns kunskap om hur skador kan förebyggas, men den kunskapen verkar ha svårt att få fäste i den vardagliga idrottspraktiken. Det innebär att flera spelare får skador som hade kunnat undvikas om den kunskap som finns hade tillämpats i träning och inför tävling. Skador som för några kan innebära att karriären är över och för andra långa perioder av rehabilitering innan man kan vara tillbaka i spel igen. Om man kan identifiera orsakerna till att träningsprogrammen inte används finns det möjlighet till ett väl grundat arbeta med vad som behöver förändras för att spelare inte ska drabbas av onödiga skador.

Ingår det i en större undersökning?

Nej, inte i något forskningsprogram eller så, men det är en del av den kunskapsuppbyggnad som görs inom ramen för IKC – Innebandyns kompetenscentrum i Umeå.

Vad innebär resultaten?

Resultaten visar att det inom svensk innebandy på elitnivå inte finns förutsättningar för att spelare ska utveckla den inre motivation som behövs för att de ska tillämpa befintliga träningsprogram. Spelarna känner till de skadeförebyggande programmen och anser att de är viktiga, men ändå tillämpas de inte, förutom om man drabbats av skador i karriären.

Resultaten visar att det inte kommer att ske någon förändring så länge ansvaret för att programmen följs läggs på den enskilda spelaren. För att den skadeförebyggande träningen ska bli en naturlig del av den idrottsliga vardagen behöver den finnas med som en självklar del inom alla nivåer av svensk innebandy. Här har Svenska Innebandyförbundet, liksom alla föreningar, tränare och ledare ett stort ansvar för att spelare ska ges de förutsättningar som behövs för att skadeförebyggande träning ska bli något självklart för alla som spelar innebandy. 

Är det något i resultaten som förvånar er?

Vi är båda utifrån våra olika ämnesdiscipliner – idrottspedagogik och fysioterapi - förvånade över att Svenska innebandyförbundet inte på ett bättre sätt lyckats göra skadeförebyggande träning till en naturlig del av idrottspraktiken. Vi pratar ju inte om någon liten idrott utan en av de största lagidrotterna i Sverige och dessutom med landslag på både herr- och damsidan som tillhör världens främsta.

Var det en spännande studie att göra och varför?

Ja absolut. Inte minst för att studien är praktiknära och att den ger resultat som torde vara användbara för den praktik som studerats, dvs svensk innebandy.

Som forskningssamordnare för Innebandyns kompetenscentrum kan jag, Taru, berätta att våra resultat bidragit till att Svenska Innebandyförbundet tagit fram konceptet Innebandyns Knäkontroll tillsammans med fysioterapeuter och forskare vid Linköpings universitet. Nu arbetar förbundet med att implementera konceptet. Nu kan vi bara hoppas att implementeringen blir framgångsrik så att kulturen kring skadeförebyggande program ändras både på makro- och mikronivå inom förbundet. En viktig nyckel för att detta ska ske är att kunskapen om programmen, inte bara i fråga om nyttan med dem utan också om vad som behövs för att omsätta dem i praktiken, blir en viktig och naturlig del av förbundets utbildningar