Katarina Kärnebro har studerat mellanstadielärares föreställningar om sin religionskunskapsundervisning.
BildArtikeln bygger på en diskursanalys av mellanstadielärares föreställningar om sin religionskunskapsundervisning. Mer specifikt handlar den om hur lärarna ser på förutsättningarna för undervisningen och sin didaktiska planering i relation till elevernas livsfrågor, samt om och i så fall hur lärarna tar hänsyn till frågorna i undervisningen.
Undersökningar som genomförts visar att det finns en törst hos barn och unga att få diskutera existentiella frågor. Detta borde det finnas utrymme för i Religionskunskapsämnet men det verkar inte vara fallet. Elevers livsfrågor har varit en del av Religionskunskapsämnet sedan läroplanen från 1969, men över tid gett lite olika innebörd i läroplanerna och av lärarna. Livsfrågebegreppet lanserades då Kristendomskunskap gjordes om till Religionskunskap. I det nya ämnet Religionskunskap (som skulle vara objektivt och icke-konfessionellt) var tanken att läraren skulle lägga upp sin undervisning utifrån de existentiella frågor som eleverna själva hade, s.k. livsfrågor. Livsfrågeområdet hade sedan sin storhetstid under 1980-talet men försvann nästan helt när man lanserade läroplanen för grundskolan 1994. Idag finns livsfrågor kvar som en del av ämnet men det går att tolka begreppet som att det inte behöver handla om elevernas livsfrågor. I denna diskursanalys var det därför viktigt att undersöka vilka föreställningar som styr lärarna när de utformar sin religionskunskapsundervisning.
Ja, studien är en del av ett större projekt som heter Barn och Läroplan. Existentiella frågor och skolans svar. Det handlar om mellanstadieelevers existentiella funderingar och hur skolan besvarar dem, men innefattar även en historisk belysning av det så kallade livsfrågeområdet i religionskunskap. Projektet finansieras av VR och har pågått sedan 2019. I projektet har vi undersökt vad eleverna har för livsfrågor idag och jämfört dem med tidigare insamlat material från undersökningar som Sven Hartman med kollegor har genomfört på 1970-talet, 1980-talet och vid millenniumskiftet. Vi har undersökt skolans svar genom att både intervjua lärare och analysera läro-och kursplaner över tid samt i jämförelse med andra länder. Vi som har arbetat med projektet är (förutom jag) Karin Sporre (TUV), Christina Osbeck och Annika Lilja (Göteborgs universitet), samt Mette Buchardt från (Ålborg universitet, Danmark).
I artikelns resultat framträder tre diskurser om undervisningens syfte:
Den första diskursen är dominant på bekostnad av de andra två, och i korthet kan man säga att den diskursen formas av att lärarna har fullt fokus på kunskapskraven som finns för ämnet i årskurs 6. Det innebär att mest tid läggs på förmedling av stoff, till exempel fakta om världsreligionerna, vilket både innebär att undervisningen blir ganska traditionell och att lärarna inte ger utrymme till elevernas livsfrågor. I vissa fall förväntar sig lärarna inte ens att eleverna kan ha sådana frågor, vilket är lite nedslående faktiskt. Förutom kunskapskraven är det framför allt lärarnas uppfattning om tidsbrist och deras föreställningar om elevernas omognad i förhållande till ämnet som skapar denna diskurs.
Det som förvånade mig mest var att lärarna verkade se på sin religionskunskapsundervisning som en sorts förberedelse inför något som skulle komma senare för eleverna. Den var alltså inte värdefull här och nu för eleverna. Det var också tydligt att lärarna upplevde att ramarna för undervisningen och de kunskapskrav som finns idag inte medger att de kan arbeta med elevernas livsfrågor såsom de kanske skulle vilja. Betygen i åk 6 och tidsbristen gjorde att lärarna kände sig tvingade till att följa läroboken, och undervisningen blev då väldigt stoffcentrerad i stället för elevcentrerad. För att eleven ska kunna göra kunskapen till ”sin” behövs mer tid och utrymme för reflektion i skolan, och slutsatserna som dras i artikeln gäller förmodligen inte bara religionskunskapsämnet utan flera skolämnen.
Ja, det var spännande. Inte minst för att jag själv anser att kunskapen som skolan erbjuder behöver blir mer funktionell i elevernas liv. Eleverna behöver både lära sig om religioner och livsåskådningar och få livstydande verktyg. Vi ser till exempel i vår studie av vilka livsfrågor som eleverna ger uttryck för idag att eleverna skriver om att relationer är viktiga, och att rädslan för utanförskap är något som ökat över tid. Vi anser därför att det finns ett behov av att adressera relationer som ett tydligare ämnesinnehåll.