NYHET
Kjell Jonsson, professor i idéhistoria, Umeå universitet, har läst Johan Östlings bok om Humboldts universitetsidé. I en anmälan i Västerbottens Kuriren menar Jonsson att boken är både bildande och aktuell i en tid då universiteten står inför stora och nya krav.
Friedrich Wilhelm Christian Carl Ferdinand Freiherr von Humboldt föddes 1767 i Potsdam och avled 1835 i närheten av ett Berlin som snabbt hade vuxit till den fjärde största staden i Europa. Där grundades år 1810 Berlinuniversitetet, Universität zu Berlin. Det har ofta ansetts vara det första moderna universitetet och Wilhelm von Humboldt dess ideolog.
I Nationalencyklopedin kan man läsa: ”Humboldt står idag som symbol för vitt utbredda ideal om undervisningens förening med forskning, lärarnas oberoende och studenternas fria studieval.” Men några texter som presenterade dessa idéer fanns inte att läsa 1810. Det skulle gå hundra år, i samband med Berlinuniversitetets jubileum, som tankarna fick spridning. Man kan nog säga att det skapades en myt om Humboldt och hans universitet som ännu denna dag är i högsta grad levande.
Om den långa historien kring Humboldts universitetsidé, dess närvaro och frånvaro, i tysk debatt har historikern Johan Östlingskrivit en både bildande och aktuell bok: Humboldts universitet: Bildning och vetenskap i det moderna Tysklands historia(Atlantis). Den kronologiska tyngdpunkten i studien är tiden efter 1910 och särskilt efter 1945.
Var och en hade sin egen Humboldt. Under lång tid var han den akademiska elitens, älskling. Senare fick han också legitimera de som önskade att universiteten skulle ”marknadsanpassas”.
Inte teorierna i centrum
Johan Östling baserar sin historia om Tysklands universitets- och kunskapshistoria på ny forskning som under de senaste decennierna problematiserat Humboldttraditionen och det moderna universitetets födelse. Det är en teoretiskt medveten studie han genomfört. Inspirationen finns i angloamerikansk idéhistoria (Intellectual history) och tysk kunskapshistoria (Wissensgeschichte). Men det är inte teorierna som står i centrum, de är där för att vi ska förstå historien bättre.
”Åberopandet av Wilhelm von Humboldt och nyhumanismen blev under 1900-talet ett slags vapen som kunde användas för alla syften ”, skriver den tyska historikern Sylvia Paletschek. Humboldt kom att åberopas av de som försvarade det gamla nyhumanistiska universitetsidealet med rötter i romantiken och de som ville modernisera den högre utbildningen och forskningen i ett samhälle som ställde nya krav. Var och en hade sin egen Humboldt. Under lång tid var han den akademiska elitens, ”mandarinernas”, älskling. Senare fick han också legitimera de krafter som önskande att universiteten skulle ”marknadsanpassas”.
Humboldts berömmelse föddes således inte 1810 utan 1910, ja egentligen ännu senare. Under 1800-talet var Humboldts namn i stort sett frånvarande i tidens universitetsdebatt. Och det var inte Berlinuniversitetet utan universiteten i Halle och Göttingen som åberopades och upphöjdes.
Det finns inget som tyder på att man vid tiden för Berlinuniversitetets grundande såg det som särskilt nyskapande. Men, tillsammans med just universiteten i Halle och Göttingen, kan man ändå säga att det står för något nytt. Universiteten skulle inte längre, som tidigare, se bakåt och vörda traditionen. Ny kunskap skulle skapas när forskning förenades med utbildning. Men när Humboldt också förknippas med idén om akademisk frihet, bör vi betänka hur samtiden såg ut. Humboldt var trots allt en hög preussisk tjänsteman och ansåg, skriver Östling, ”att staten skulle ha betydande befogenheter att utestänga oönskade individer från universiteten”. Däremot skulle de som staten släppte in få ta sig stora friheter.
Stora och nya krav på universiteten
Under efterkrigstiden kom ibland Humboldts ideal att betraktas som ett hinder för att demokratisera och modernisera de tyska universiteten. Universiteten var inga bastioner mot tidens totalitära makter. Under lång tid har vi fått en bild av akademikerna under Tredje riket, som att de gått i en slags inre exil eller emigrerat till USA. Att universiteten skulle varit något slags opolitiska reservat under en mörk tid. Sanningen är nog en annan. Det är en rätt beklämmande historia Östling har att berätta om akademikernas roll under nazitiden. Det flesta universitetslärarna var ”medlöpare”. Ändå var så många som två tredjedelar av alla professorer i Heidelberg med i partiet.
Idag ställs stora och nya krav på universiteten över hela världen. De ska bidra till att lösa i stort sett alla våra samhällsproblem och de ska konkurrera och bli mer effektiva i detta värv.
Ofta har Humboldts universitetsprogram under 2000-talet uttrycks i ett antal korta satser: föreningen av forskning och undervisning, akademisk frihet för lärare och studenter, bildning snarare än yrkesutbildning, tanken om vetenskapens enhet och gemenskapen av studenter och lärare. ”Det som av hävd framställs som en obruten tankelinje, Humboldttraditionen, är emellertid en mycket mer komplicerad historia. Nyare forskning har problematiserat både dess ursprung och utveckling”, skriver Östling. Och det är det som är bokens styrka, att analysera debatten om och förändringen av en tradition, eller myt om man så vill, ur ett idé- och kunskapshistoriskt perspektiv
Idag ställs stora och nya krav på universiteten över hela världen. De ska bidra till att lösa i stort sett alla våra samhällsproblem och de ska konkurrera och bli mer effektiva i detta värv. I Sverige har högskolepolitiken också blivit regionalpolitik, universitetskanslern omvandlats till generaldirektör och en Vd för Svenskt Näringsliv har fått leda Sveriges största universitet.
Vi lever i en tid då vi kan behöva myten om Humboldt eller i alla fall hålla de ideal levande som han förknippas med.
