NYHET Veckans humanist är Per-Olof Erixon, han är professor i pedagogiskt arbete och forskar om skolämnet svenska och den digitala teknologin, lärarutbildningens forskningsutveckling och akademiskt skrivande.
Per-Olof Erixon, professor i pedagogiskt arbete.
BildMattias Pettersson– Jag läste naturvetenskaplig linje på gymnasiet, men kände mig aldrig som naturvetare. När jag ändå prövade att läsa teoretisk fysik i Uppsala, övertygade det mig att min känsla var riktig. Jag var inte naturvetare, även om många av ämnena roade mig.
– Jag kom till Umeå 1974 och började på lärarutbildningen samtidigt som jag började läsa litteraturvetenskap på kvällstid. Det var på den tiden då lärarna hette Birgitta Holm, Magnus von Platen, Sven-Bertil Jansson, bara för att nämna några.
– Jag blev så småningom lärare i svenska och historia och började på forskarutbildning i litteraturvetenskap 1984. Tio år senare disputerade jag och erbjöds därefter anställning inom Lärarutbildningen. Det var i ett skede då lärarutbildningen skulle forskningsutvecklas och finna sin plats inom akademin.
– Jag kom att bli en pådrivande kraft i det arbetet, vilket innebar flera ledningsuppdrag som prefekt, forskningssekreterare, föreståndare för en nationell forskarskola och redaktör för en tidskrift.
– År 2011 fick jag ett telefonsamtal från Lars-Erik Edlund som frågade mig om jag vill bli fakultetens nye dekan. Jag blev både förvånad och glad och hörde mig själv svara ja, egentligen innan jag hunnit tänka igenom allt vad det innebar. Med det uppdraget återvände jag till humanistisk fakultet.
– Egentligen hade jag återvänt till humanistisk fakultet ett år tidigare när Fakultetsnämnden för lärarutbildningen lades ner och min institution, Institutionen för estetiska ämnen, inordnades i humanistisk fakultet.
– Humaniora är ju naturligtvis ett personligt intresse; språk, kultur, historia och litteratur. För mig handlar det om att förstå det stora sammanhang jag är en del utav.
– Under min tid som dekan blev jag alltmer övertygad om att humaniora också kan bidra med viktig kunskap när det gäller att ta sig an dagens förändringar. Mitt intresse hade börjat med digitaliseringen och hur den har förändrat förutsättningarna för undervisningen i skolan och samhället i stort.
– Det var ju frågor jag drev med viss envishet som dekan. Därifrån till att också inse att humaniora kan bidra med viktig kunskap om och viktiga perspektiv på andra stora samhällsutmaningar var det inte särskilt långt.
– Just nu är jag engagerad i ett samverkansprojekt tillsammans med Piteå kommun, som i korthet handlar om att utveckla i skola på vetenskaplig grund.
– Jag deltar också i ett VR-finansierat på min institution som heter Estetikens ekologi. I korthet handlar det om hur förutsättningarna för lärarutbildningarna i de estetiska ämnena förändrats av de två stora förändringarna digitalisering och akademisering.
– Någonstans handlar det väl om en ambition att utvecklas som människa; lära sig nya saker skapa ny kunskap och så vidare. Jag har aldrig varit vän av stillheten, utan rörelsen snarare. Det är "... vägen som är mödan värd", för att citera en känd diktare.
– Att den kompetens och de kunskaper jag utvecklat under åren efterfrågas och att man ingår i ett stort socialt sammanhang.
– Alla yrken innefattar humanistiska kunskaper och perspektiv. Därför är det alltid rätt att läsa kurser och program inom humaniora.
