NYHET Hon är kommunikatör på Umeå kommun och arbetar bland annat med klimatfrågor, global rättvisa och ursprungsfolkens situation och är alumn vid Humanistiska fakulteten.
Jennie Vennberg, kommunikatör, Umeå kommun
BildSamuel Pettersson– Krokig och rak på samma gång! Jag bestämde mig redan som 12-åring för att bli krigskorrespondent (spoiler alert, det blev jag inte) därför att jag älskade att skriva och inte kunde komma på något bättre sätt att få vara med och påverka den stora vida världen som jag just hade upptäckt var ganska grym.
– När det blev dags att läsa vidare började jag med freds- och konfliktstudier (tvärvetenskapligt med tyngdpunkten inom samhällsvetenskap) och sedan blev det programmet för vetenskapsjournalistik. Innan dess hade jag även hunnit med en A-kurs i medie- och kommunikationsvetenskap och kvällskurser i italienska och norrländsk litteratur.
– Att det var humaniora jag sökte mig till var inte något jag reflekterade över. Jag älskade språk, jag älskade att skriva och att läsa. Humaniora fanns bara runt omkring mig utan att jag tänkte på det.
– Ärligt talat, humaniora som vetenskapligt område betyder inget särskilt för mig, men nu när jag får frågan kommer jag att tänka på hur det var att börja programmet för vetenskapsjournalistik.
– Där hade vi alla olika akademisk bakgrund. Någon var sjuksköterska, en annan var biokemist och en tredje genusvetare. Själv hade jag min tyngdpunkt inom ett tvärvetenskapligt ämne (freds- och konfliktstudier) och tyckte att vetenskapsteori var alldeles särskilt intressant.
– I mötet med naturvetarna på programmet gick det plötsligt upp för mig hur stort utrymme som gavs inom humaniora och samhällsvetenskap kring att reflektera över själva vetenskapandet. Det om något, är humaniora för mig.
– Idag jobbar jag med klimatfrågor som kommunikatör på Umeå kommun. Det blev ingen journalist av mig och definitivt inga konfliktområden, men jag har haft turen att få jobba med något på hemmaplan som ändå har inverkan på världens konflikter, global rättvisa, ursprungsfolkens situation och många andra ämnen som jag fick upp ögonen för under studietiden.
– Min stora drivkraft är att få göra verklig skillnad. Ner med utsläppen bara! I en stor och komplex organisation som kommunen kan det vara tufft emellanåt. Det är lätt att misströsta. En kommun jobbar mot många mål, inte bara klimatmålen.
– Målkonflikter uppstår och förändring sker långsamt. Då gäller det att stycka grisen och försöka förändra i det lilla. Ett steg i taget. En lyckad kampanj som får människor att reflektera över sitt bilåkande, en handlingsplan för att förbättra klimathänsynen i upphandling, eller bara ett litet steg mot en förändrad kultur på arbetsplatsen.
– Alla sådana små förändringar måste man tillåta sig att fira för att inte duka under.
– Det absolut roligaste i jobbet är när jag tillsammans med mina kollegor får utrymme att vara kreativa med den ofantliga kunskap vi sitter på tillsammans.
– Vi är kulturgeografer, statsvetare, energiingenjörer, statistiker, ekonomer, tjänstedesigners, genusvetare och allt annat mellan himmel och jord. Och vi lär oss hela tiden nya saker om klimatomställningen - om energisystemen och ekonomin, men också om psykologin och beteendevetenskapen som påverkar vår förmåga till omställning.
– Fundera inte så mycket på om det är humaniora eller annat. Har du hittat ett ämne eller ett program som intresserar dig så sök. Även om det just nu inte känns som den spikraka vägen till ett uppenbart yrke och en stadig inkomst så kan du lita på att du på ett eller annat sätt kommer att få användning av den kunskap du får.
– Till och med min kvällskurs i norrländsk litteratur dyker ibland upp som en referenspunkt. Vem kan låta bli att tänka på Sara Lidmans Järnbaneepos nu när alla vill ha en bit av norra Sverige igen?