NYHET Veckans humanist är Florence Sisask, hon är universitetsadjunkt i franska och svenska som andraspråk och internationell kontaktperson tillika studievägledare vid Institutionen för språkstudier.
Florence Sisask, universitetsadjunkt vid Institutionen för språkstudier.
BildMattias Pettersson– Jag höll på att säga att jag ramlade i humaniora, precis som Obélix i trolldrycken, redan sedan barnsben. Att växa upp i Frankrike på 70/80-talen betydde att man ständigt konfronterades med humanioras storhet utan att man ens tänkte på det.
– 1979 kom boken Le pouvoir intellectuel en France ut. Den säger mycket om den tidens anda. Att man kunde vara intellektuell, hålla på med att författa romaner, skriva dikter, måla tavlor eller göra film och samtidigt vara mäktig och inflytelserik var ingalunda motsägelsefullt utan snarare självklart.
– Samtidigt var det inte ovanligt för våra politiker att vara personligt engagerade i skönlitteratur eller konst. Högervridna presidenten Georges Pompidou skrev en poesiantologi, hans efterträdare, socialisten François Mitterrand, var god vän med flera framstående författare och själv skrev flera filosofiska essäer.
– Under 25 år (1975-1990) varje vecka tittade miljontals fransmän religiöst på det litterära programmet Apostrophes, medan väl lästa kulturella tidskrifterna som Les Cahiers du Cinéma eller Télérama skrev långa analytiska artiklar om dåtidens, nutidens och framtidens film.
– Jag blev starkt påverkad av denna tid och denna tro på att man kan förändra världen med sin litterära eller konstnärliga kreativitet och att det är just den som definierar en som människa. På svenska finns förresten ordet ’människa’ inbakat i ordet ’humaniora’ (av latinet humanus, ’mänsklig; artig’) medan man på franska betonar de kulturella uttrycksformerna. Man säger Lettres et Arts.
– Redan tidigt (morfar hade frisiska som modersmål) upptäckte jag att man kunde vara kreativ på många olika främmande språk. Att lära mig så många av dessa språk som möjligt kom att bli min ingång i ett livslångt humanistiskt lärande.
– Denna fråga påminner mig om en annan fråga som jag fick svara på skriftligt, så gott jag kunde, när jag tenterade av ämnet filosofi då jag tog baccalauréat (en tämligen allvarligare variant av den svenska studentexamen). ”Qu’est-ce que l’art?” (”Vad är konst?”), lydde frågan.
– Jag var 16 år gammal, hade fyra-fem timmar på mig och en sak visste jag: det handlade föga om att berätta vad lilla jag tyckte om frågan utan snarare om vad en lång rad framstående (manliga) filosofer hade tänkt och tyckt före mig.
– Nu kan jag se att humaniora har format mitt liv och mitt tänkande på ett outplånligt sätt även om jag fortfarande inte riktigt har svar på frågan. Jag ogillar att ytterligare cementera väggen som redan finns mellan humanistisk vetenskap å ena sidan och naturvetenskap å andra sidan.
– För många finns det lyckligtvis inga vattentäta skott mellan de tu. Men, eftersom jag tyvärr personligen är illa skolad i matematik, biologi, fysik, kemi, osv, finns det i mitt fall inget annat sätt att förstå världen ur andra perspektiv än mitt eget än genom att få den återberättad (helst på olika språk) genom t ex en roman, en skulptur, en dokumentär eller en spelfilm.
– Jag undervisar i franska och svenska som andraspråk, är biträdande studierektor för ämnet franska och internationell kontaktperson för institutionen för språkstudier. (För övrigt slutar jag inte vara humanist på fritiden utan översätter svenska serieromaner till franska och är engagerad i föreningen Folkets Bio).
– Att ständigt lära mig nya och intressanta saker. Att känna mig privilegierad att kunna hålla på med och få betalt för det som jag gillar bäst att göra.
– Mötet med studenter som ivrigt vill lära sig och vågar satsa på ett språkämne. I dagens samhälle tycker jag att det är ett hjältedåd att satsa på franska. Trots att det talas oändligt mycket om vikten av internationalisering osv, görs det väldigt lite för att uppmuntra seriösa satsningar.
– Det råder en för mig ofattbar diskrepans mellan att alla tycks komma överens om vitsen av att vara personligt och yrkesmässigt operativ i minst ett främmande språk (jag brukar skoja om att jag inte känner någon svensk som inte skulle vilja kunna franska flytande) och att så få tar sig tid och ger sig möjlighet att faktiskt uppnå detta mål. Så de studenter som ändå tar sig till oss, ger sig hän och lyckas är på riktigt beundransvärda!
– Välkommen att lära dig saker som kanske inte kommer att göra dig omedelbart anställningsbar men som på lång sikt garanterat kommer att göra dig till en bättre vetande och reflekterande medmänniska!
