Varför så lite hum om humaniora?

Annelie Bränström-Öhman och Linus Salö, Humtank.

BildPer Melander

Symposiet inleddes med att 2023 års Humtank-pris delades ut till litteraturprofessorn Annelie Bränström-Öhman, Umeå universitet.

Ur prismotiveringen:

”Utifrån genusteoretiska ansatser har hon tagit sig an frågan om varför kvinnliga poeter saknas i historieskrivningen och samtidigt verkat för att synliggöra dem. I svensk kontext har hon varit nydanande för det kreativa akademiska skrivandet.

Hon har bidragit till att bredda perspektiven på vad som ryms inom det vetenskapliga skrivandet, dels genom att publicera sig i alternativa genrer, dels genom att diskutera betydelsen av sådant skrivande.

Rollen som forskningsförmedlare har alltid varit angelägen för Bränström-Öhman eftersom forskningen gör skillnad och förstärker demokratin. Som folkbildare har hon en stark röst också utanför akademin genom att vara kulturskribent, litteraturkritiker och föreläsare.

Man kan återkommande höra henne exempelvis i Sveriges radios Tankar för dagen. Annelie Bränström-Öhman verkar för humaniora både i det lilla och i det stora genom sina insatser”.

Gustav Bohlin

BildPer Melander

Gustav Bohlin vid Vetenskap och allmänhet (VA) presenterade delar ur VA:s rapport Varför så dålig hum om humaniora? – Förtroende för humanistisk forskning i Sverige. Han lyfte bland tre delar från rapporten, som är baserad på en webbaserad enkätundersökning och intervjuer:

• Tre av fyra anser det vara viktigt att forskningen följer etiska regler för att de ska kunna känna förtroende för forskning i humaniora. Det anses också viktigt att forskningen har en tydlig samhällsnytta, att den är oberoende av ekonomiska intressen och att den kommer fram till resultat som bekräftas av annan forskning. Det anses mindre viktigt att forskningen intresserar en personligen och att den uppmärksammas i medierna.
• De viktigaste faktorerna för att kunna känna förtroende för enskilda forskare i humaniora är att de verkar förstå hur människor i allmänhet har det och att forskaren är tydlig med vilka begränsningar forskningen har. Mindre viktigt tycks vara att forskaren är anställd vid ett universitet med gott anseende eller att forskaren ofta syns i tidningar/TV.
• Det verkar finnas en diskrepans mellan vad människor uppfattar att de baserar sitt förtroende på, och vad de faktiskt baserar det på. Beskrivningar av humanistisk forskning som innehåller omnämnande av framtida eller omedelbar nytta för samhället tycks inte stärka förtroendet för forskningen. Det verkar till och med finnas en risk för att förtroendet minskar till följd av att nytta omnämns.

Kim Silow Kallenberg och Hanna Söderlund

BildPer Melander

Från Humtank medverkade vidare Hanna Söderlund, Umeå universitet och Kim Silow Kallenberg, Södertörns högskola, som presenterade och samtalade om Humtanks senaste rapport Forskningsförmedling – en humanistisk paradgren.

Frågeställningar som bland annat tas upp i rapporten är: hur kan vi stärka förtroendet för humanistisk forskning och se till att kunskapen kommer samhället till del? Och till vilken nytta talar vi om forskningens nytta?

Här berördes även hur forskning i humaniora berör fundamentala frågor om människa, samhälle och kultur och därför spelar en viktig roll för att lösa de samhällsutmaningar vi står inför.

Men många forskare – inte minst inom humaniora – upplever hinder för att kommunicera om sin forskning. Hur kommer det sig? Och hur kan forskare, administratörer, journalister och beslutsfattare se till att forskningen faktiskt når ut och gör skillnad?

Jesper Enbom, Umu, Ulrika Björkstén, V&A, Annelie Bränström-Öhman, Umu, Gustav Bohlin, V&A och Linus Salö, SU Foto: Per Melander

Bild

Symposiet avslutades med ett panelsamtal som samlat reflekterade över innehållet i presentationerna och föredragen och gav ytterligare inspel för hur humaniora ska bli än mer känt och älskat.