Tidig och riktad behandling viktig vid harpest

Harpest, tularemi, orsakas av bakterien Francisella tularensis. Kontakt med infekterade harar kan leda till infektion.

BildPxhere

– I vår studie såg vi att 15 procent av studiedeltagarna behöver ombehandling även efter lämpliga antibiotika, framför allt de som hade längre tid mellan insjuknande i harpest och korrekt antibiotikabehandling. Individer med kvarvarande svullna lymfkörtlar trots antibiotika behövde i sällsynta fall kirurgi för att tömma dem, med en ofta lång läkningsprocess, säger Martin Plymoth, legitimerad läkare anknuten till Institutionen för klinisk mikrobiologi vid Umeå universitet och förstaförfattare till studien.

Harpest, tularemi, är en infektionssjukdom som kan manifestera sig på flera olika sätt: svårläkta sår, svullna lymfkörtlar, feber, ögoninflammation, lunginflammation och även blodförgiftning. I genomsnitt rapporteras cirka 300–500 fall årligen i hela landet och norra Sverige har fler fall jämfört med övriga landet.

– Variationerna är väldigt stora mellan åren och i vilka områden som drabbas. Harpest är lite som ”gubben i lådan” som dyker upp på olika platser vid olika tidpunkter, säger Tomas Gustafsson, infektionsläkare på Sunderby sjukhus och forskare på Institutionen för klinisk mikrobiologi vid Umeå universitet som är huvudansvarig för studien.

I Sverige sker smittspridningen framför allt under sommaren. Kontakt med infekterade djur (framför allt sorkar och harar) samt smittat vatten kan leda till infektion men myggor misstänkts vara den huvudsakliga smittspridaren. Harpest kan också orsaka lunginflammation genom inandning av bakterier. 

Harpest behandlas med antibiotika, men på grund av sjukdomens sällsynthet har studier som jämför antibiotikabehandlingar inte kunnat göras i någon större skala. Det är känt att antibiotika som vanligtvis används för att behandla hudinfektioner och lunginflammation inte är effektiv mot harpest. I kombination med de många olika sätt sjukdomen manifesterar sig kan det leda till förlängd tid till diagnos och korrekt antibiotikabehandling.

I den nya studien har forskarteamet från Umeå universitet och Sunderby sjukhus, Luleå, undersökt individer i Norrbottens län som haft harpest under perioden 2011 till 2021. Under dessa år såg Norrbotten det andra (2015) och tredje (2019) största utbrotten av harpest i Sverige någonsin. Flest fall var rapporterade i området kring Luleå och Boden, medan den högsta falltätheten fanns i Boden och Arjeplog kommun.

Forskarna identifierade 830 fall av harpest under denna period, varav drygt hälften deltog i studien genom att besvara ett frågeformulär kombinerat med att de godkände att forskarna granskade deras journaler.

– Vi identifierade ulceroglandulär harpest, det vill säga svårläkta sår på armar, ben, eller hals/ansikte med svullna lymfkörtlar som den vanligaste formen av sjukdomen. Även lunginflammation orsakad av harpestbakterien var vanligt och misstogs ofta för lunginflammation orsakad av andra bakterier eller cancer. Harpest var vanligt i alla åldrar bland både män och kvinnor, med flest fall i åldern 40-60 år, säger Tomas Gustafsson.

De flesta fallen diagnosticerades vid hälsocentraler runtom i länet. Drygt 15 procent lades in på sjukhus, men allvarliga fall av harpest var ovanliga och inga dödsfall rapporterades. Även om antikroppsbaserade blodprov finns för harpest är dessa ofta negativa upp till två veckor från insjuknande. Alternativt kan så kallade PCR-prov göras på sårvätska. En hög klinisk misstanke behövs därför hos vårdpersonal. Antibiotika som är ineffektiv mot harpest gavs till cirka 20 procent av fallen initialt på grund av att läkaren misstänkte en annan sjukdom; andelen var ännu högre utanför epidemiåren 2012, 2015 och 2019.

Forskarna såg att individer som hade längre tid mellan insjuknande i harpest och korrekt antibiotikabehandling tenderade att oftare få ombehandling men att individer som fick antibiotikan ciprofloxacin tenderade att ha mindre behov av ombehandling. Resultaten stödjer rekommendationen att använda ciprofloxacin som förstalinje-behandling för harpest och identifierar ett behov av ökad kännedom om harpest bland vårdpersonal och befolkningen i allmänhet för att tidigt kunna påbörja effektiv antibiotikabehandling.

Den retrospektiva studiedesignen är dock inte ideal för att kunna göra rekommendationer angående antibiotikum, längd av behandling, och behov av kirurgiska ingrepp, menar forskarna. För detta skulle man behöva genomföra en så kallad randomiserad klinisk prövning som testar olika behandlingsalternativ mot varandra.

– I framtida forskning hoppas vi även kunna utveckla diagnostiksystem som inkorporerar kliniska tecken såsom svullna lymfkörtlar och laboratorievärden som exempelvis vita blodkroppar, vilka tidigt ger läkaren besked om sannolikheten för harpest i motsats till andra sjukdomar. Utifrån dem kan man bygga kliniska verktyg som kan hjälpa vårdpersonal att tidigt identifiera harpestfall och påbörja behandling, säger Martin Plymoth.

–Kanske är nu tiden äntligen mogen att genomföra en randomiserad klinisk prövning av olika behandlingsalternativ vid harpest. Då bör vi nog genomföra den i samarbete med flera regioner i norra Sverige på grund av infektionens oförutsägbara och ovanliga natur, säger Tomas Gustafsson.

Forskningsstudien har i huvudsak finansierats av Region Norrbotten och Umeå universitet.