NYHET Från och med idag, den 1 juli, blir det straffbart att låta barn i en nära relation bevittna vålds- och sexualbrott. Barnrättsforskaren Maria Forsman tycker att det är ett bra steg, men en droppe i havet i förhållande till det som krävs av myndigheter eftersom det behövs kunskaper, resurser och agerande för att upprätthålla lagarna och tillgodose barns rätt.
Maria Forsman, forskare och lärare vid Juridiska institutionen.
BildPrivat.– Det viktigaste för barn som bevittnar våld mot en förälder är att våldet upphör, och att barnet ges stöd och skydd mot fortsatt utsatthet. Att det från och med nu innebär ett särskilt straffansvar för förövaren, utöver grundbrottet, att ett barn bevittnat brottet mot den närstående är inte direkt revolutionerande lagstiftning år 2021, men det är ett viktigt och bra steg på rätt väg, säger universitetslektor Maria Forsman, som forskar och undervisar i barnrätt vid Juridiska institutionen.
Forsman pekar på tre viktiga aspekter i och med lagändringen: polisens roll och nya resurs- och kompetensbehov, att den nya straffbestämmelsen har en liten del i regleringen som helhet för de bevittnande barnens behov, och också att många fler barn nu ska företrädas i rättssystemet.
Hon förklarar att när det gäller barns rättigheter så är vår tydligaste brist hur lagstiftningen tillämpas. Med det nya barnfridsbrottet gäller det att polisen har de resurser som krävs, när väldigt många fler barn än förr kommer att behöva höras med anledning av brottet.
– För poliser som är först på plats krävs en medvetenhet och ett nytt agerande nu, för att säkerställa barnens rättigheter. Viktigt också att det finns tillräckligt med utbildade barnförhörsledare. Brister i detta flaggade polisen för i sitt remissvar till lagändringen.
Lagändringen ger de barn som lever med våld ett starkare straffrättsligt skydd och gör att de blir målsägande i straffprocessen och kan få skadestånd för den kränkning de utsatts för. Maria Forsman säger att regleringen innebär att barn betraktas som rättighetsbärare, och är i linje med art. 19 Barnkonventionen om att barn ska skyddas mot alla typer av våld. De barn som utsatts för det nya brottet får en särskild företrädare, en jurist, som ska ha särskild lämplighet, erfarenhet och fördjupade kunskaper om barns rättigheter.
– Det är ett komplicerat juristuppdrag, som ställer höga krav på integritet och kanske allra mest lyhördhet, att faktiskt lära känna och lyssna till det barn som det gäller. Här handlar det om kunskapsutveckling och att kraven på särskild lämplighet verkligen upprätthålls av domstolarna som utser särskild företrädare för barn, säger hon.
Barn är kloka, med hög medvetenhet om vad som är rätt och fel.
Maria Forsman betonar att det viktigaste för barn som bevittnar våld mot en förälder är att våldet upphör, och att det ytterst handlar om det viktiga arbetet mot mäns våld mot kvinnor med bland annat möjligheter för en våldsutsatt förälder att lämna sin relation på ett säkert sätt. Att lagändringen leder till att bevittnande straffbeläggs och att straffet blir något längre ger inte direkt påverkan på huvudfrågan, säger hon.
– Samhälleliga ingripanden vid barns utsatthet för våld och övergrepp behöver leda till något bättre än de förhållanden som barnet befinner sig i, och att barnet ska kunna bearbeta sina upplevelser i trygghet. En fällande dom kan vara betydelsefull för det utsatta barnet, och för övriga behövliga insatser, men som jag poängterade i min doktorsavhandling, är det – för en fortsatt relation mellan barn och våldsutövande förälder – avgörande att den våldsutövande tar på sig ansvar för det i förhållande till barnet. Straffrättssystemet gör inte det. Och barn är kloka, med hög medvetenhet om vad som är rätt och fel.
Maria Forsman forskar och undervisar främst i barnrätt, äldrerätt och socialrätt. 2013 publicerade hon sin doktorsavhandling ”Rättsliga ingripanden vid föräldrars våld och övergrepp mot barn” och ett av Forsmans intresseområden är straffrättslig reglering avseende brott mot barn.
– Som forskare på området så välkomnar jag den nya straffbestämmelsen. I början av 00-talet skrev jag mitt examensarbete på juristutbildningen om denna fråga, det är en hjärtefråga för mig personligen. På den tiden hade barns situation när de växer upp med våld just börjat få uppmärksamhet och fokus. Utgångspunkten var – och är – att det kan vara en mycket svår upplevelse att leva med våld eller övergrepp mot en förälder, men inte kunna påverkan det eller förhindra det. Att se eller höra en förälder bli hotad, misshandlad eller våldtagen skadar barns trygghet och inverkar oerhört mycket på uppväxtvillkoren.