NYHET Omgivningens attityd samt personens tilltro till den egna förmågan har stor betydelse för att stötta personer med medfött hjärtfel till fysisk aktivitet. Uppmuntran redan i barndomen är viktig för aktivitet i vuxenåldern. Det visas i en ny avhandling vid Umeå universitet.
Annika Bay, doktorand vid Institutionen för omvårdnad.
BildMattias Pettersson– Den som har ett medfött hjärtfel har samma behov som andra av att röra på sig för att inte få andra hjärtproblem, fast ibland med vissa begränsningar. Därför är det angeläget att få klarhet i vilka faktorer som påverkar, säger Annika Bay, doktorand vid Institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet.
I sin avhandling har Annika Bay genom enkäter och intervjuer kartlagt såväl medicinska som mentala och psykosociala faktorer bakom olika grader av fysisk aktivitet hos personer med medfött hjärtfel.
Det visade sig att medicinska faktorer, som hjärtfelets svårighetsgrad, ofta hade mindre betydelse för den fysiska aktivitetsnivån. Däremot var åldern av stor betydelse för tilltron till den egna förmågan. Personer över 40 år hade både lägre tilltro till sin förmåga och var mindre fysiskt aktiva.
I intervjuerna beskrev somliga en känsla av utanförskap när det gäller fysisk aktivitet. Vissa beskrev det som att ha ett osynligt handikapp och upplever det svårt att förklara att man inte orkar delta i aktiviteter på samma sätt som sina jämnåriga. Andra säger att de inte är intresserade av fysisk aktivitet, men det framkom ofta under samtalet att de aldrig hade vågat prova på.
I den uppföljande studien beskrev vuxna med medfödda hjärtfel vilka aktiviteter som de ansåg vara fysisk aktivitet samt vad de upplevde för möjligheter och hinder till att vara fysisk aktiv. Fysisk aktivitet för denna grupp ansågs vara både träning och vardagliga aktiviteter. Här framkom fyra olika kategorier av betydelse för den fysiska aktivitetsgraden: Fysiska aspekter, psykiska aspekter, psykosociala aspekter och omgivande aspekter.
– I den psykosociala delen framkom att stöd och uppmuntran till fysisk aktivitet i barndomen ökade den fysiska aktiviteten som vuxen. Det är ett viktigt medskick till alla föräldrar till barn med medfött hjärtfel, säger Annika Bay.
Tack vare medicinska framgångar har överlevnaden kraftigt förbättrats för personer med medfödda hjärtfel. Även om många kan leva ett liv utan större begränsningar, har en majoritet en viss nedsatt fysisk kapacitet. Cirka hälften uppnår inte gällande rekommendationer för fysisk aktivitet. Låg aktivitet är i sig en riskfaktor för förvärvad hjärtsjukdom. Studier har visat att vuxna med medfödda hjärtfel löper lika stor att insjukna i förvärvad hjärtsjukdom som befolkningen i övrigt.
Avhandlingen baseras på en studie med 471 personer, som besvarade frågor om hälsa, livskvalitet och tillfredställelse med livet och en studie där 79 vuxna med medfött hjärtfel skattade sin tilltro till att vara fysiskt aktiva, de utförde ett muskeluthållighetstest och bar en hjärtfrekvensmätare under några dagar. I två andra studier gjordes 14 individuella intervjuer, där vuxna med medfött hjärtfel beskrev hur de ser på fysisk aktivitet, vad de ansåg vara fysisk aktivitet samt hinder och möjligheter för att vara fysiskt aktiva.
Annika Bay är uppväxt i Åsele men bor sedan många år i Umeå där hon har arbetat som sjuksköterska på Hjärtcentrum.
Text: Ola Nilsson
Annika Bay, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin och Institutionen för omvårdnad, försvarar fredag 7 december kl. 13 sin avhandling med titeln: Att vara fysiskt aktiv som vuxen med medfött hjärtfel. Opponent: Anna Strömberg, professor, Institutionen för medicin och hälsa, avdelning omvårdnad, Linköpings universitet. Huvudhandledare: Bengt Johansson. Plats: Aulan, Vårdvetarhuset, Umeå universitet.
