Skärpta regler kan få bort vanligaste arbetssjukdom
NYHET
Både staten och maskintillverkarna behöver ta ett betydligt större ansvar för att vibrationsskador inte ska uppstå. En skärpning av kraven skulle driva på teknikutvecklingen och öka seriösa tillverkande företags konkurrenskraft – och framförallt minska vibrationsskadorna hos användarna, skriver en grupp forskare.
Skador från vibrerande maskiner och verktyg har blivit Sveriges vanligaste arbetssjukdom, enligt färsk statistik från AFA Försäkring. Denna typ av skador har varit kända i cirka 100 år. De visar sig vanligen som vita fingrar och nedsättning av känseln i händerna. Besvären kan vara så uttalade att man tvingas byta arbete och inte kan utöva aktiviteter på fritiden.
I Sverige liksom Europa finns ett gränsvärde för hur länge man får använda sina verktyg under en arbetsdag, beroende på hur kraftigt de vibrerar. Exakt var gränsen går för skada är inte känt, men forskningen är överens om att nuvarande gränsvärde inte helt skyddar mot skador.
Många som drabbas är i medelåldern, men det finns också patienter i 20-årsåldern som efter mindre än ett år uppvisar skador och får livslånga handikapp. Skadorna kan leda till dålig känsel, värk och en konstant surrande känsla i fingrarna. Många blir fumliga och får svårt att hålla i sina verktyg eller i små saker som skruvar och muttrar. Skador på fingrarnas blodkärl leder till vita fingrar och ökad känslighet för kyla.
De flesta skadorna går inte att bota och leder i många fall till ofrivilligt byte av arbete eller i värsta fall arbetslöshet.
Fortfarande förekommer oacceptabelt höga nivåer för vibrationer. Ungefär en fjärdedel av de patienter som kommit till arbets- och miljömedicinska kliniken i Lund utsätts i sitt nuvarande arbete för så mycket vibrationer från verktyg att gränsvärdet överskrids. Läget är sannolikt ungefär detsamma på andra håll i landet.
Idag finns det ingen reglering på hur mycket vibrationer en maskin får avge utan ansvaret läggs helt och hållet på brukaren att begränsa användningstiden för att undvika skador. Detta synsätt går tvärt emot vad som är brukligt på flertalet andra områden som till exempel utsläpp från fordon, gifter i barnleksaker och så vidare. I dessa fallen är det inte användarens ansvar att reglera bilens körsträcka eller tiden som man leker med dockan utan ansvaret ligger på tillverkaren utifrån lagkrav.
Arbetsgivarna har naturligtvis ett övergripande ansvar, en del kan göras med utbildning, men vi tror att det krävs kraftigare åtgärder för att komma tillrätta med dessa helt onödiga skador. Beställare, till exempel offentliga institutioner kan se till att man i sina beställningar kräver att man inte använder metoder som inte utsätter de som arbetar för kraftigt vibrerande verktyg. Men det är inte realistiskt att villaägaren som anlitar en firma ska klara att lägga en beställning som inte innebär risk för vibrationsskador.
I stället borde staten ta ett betydligt större ansvar för att inte skador uppträder och se till att nuvarande regler (Arbetsmiljöverkets föreskrift) följs, vilket uppenbarligen inte sker idag. Och framför allt måste maskintillverkarna vars produkter är grundorsaken till vibrationerna tvingas att ta ett större ansvar. Hårda krav innebär också en utveckling av arbetsmetoder och verktyg.
Avsevärda förbättringar kan göras på maskinerna ofta med relativt enkla åtgärder till en marginell kostnad. Trots att direktiv inom EU föreskriver att maskiner ska konstrueras så att de vibrerar så lite som möjligt genom att använda tillgänglig teknik så efterlevs inte detta. För en stor del av vibrerande verktyg har endast begränsad teknikutveckling skett de senaste 40 åren.
Vi anser att maskiners maximalt tillåtna vibrationer måste regleras och stegvis skärpas. Detta görs redan idag för buller på många maskingrupper så varför inte på vibrationer som ofta orsakar skador? En skärpning av kraven skulle driva fram en teknikutveckling och öka seriösa tillverkande företags konkurrenskraft och framförallt minska vibrationsskadorna hos användarna.
Det borde gå att införa "förbud" mot vissa typer av arbetsoperationer där vi vet att gränsvärdet överskrids redan när man arbetat mindre än 15 minuter med verktyget under en arbetsdag. Alternativt kan man tänka sig att man kräver att de som använder sådana verktyg ska ha en särskild licens som kan återkallas vid "missbruk".
Skribenter:
Lage Burström, Forskare, Umeå universitet, Yrkes- och miljömedicin, Umeå
Bengt Järvholm, Professor, Umeå universitet, Yrkes- och miljömedicin, Umeå
Lars Gerhardsson, Professor, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Arbets- och miljömedicin, Göteborg
Hans Lindell, Forskare, Swerea IVF, Mölndal
Tohr Nilsson, Överläkare, Umeå universitet, Yrkes- och miljömedicin, Umeå
Catarina Nordander, Överläkare, Region Skåne, Arbets- och miljömedicin Syd, Lund
Magnus Svartengren, Professor, Uppsala universitet, Arbets- och miljömedicin, Uppsala
Jens Wahlström, Verksamhetschef, Norrlands universitetssjukhus, Arbets- och beteendemedicinskt centrum, Umeå
