NYHET Andelen fysiskt inaktiva personer är hög i Sverige, samtidigt som det finns gott om träningsanläggningar. Ett forskningsprojekt vid Umeå universitet utvärderar mervärdet av att erbjuda en initial träningsintroduktion i tillägg till Fysisk aktivitet på recept, för att se om detta leder till att fler inaktiva klarar av att genomföra en långsiktig beteendeförändring mot ett aktivare liv.
För vissa individer känns tröskeln till träningsanläggningar hög och stöttning kan behövas för att ta steget att börja träna. I Sverige erbjuds Fysisk aktivitet på recept (FaR) till inaktiva patienter, men där ingår inte remittering till en träningsanläggning som kan hjälpa individen att komma i gång med sin fysiska aktivitet.
Andreas Hult
BildAndreas HultAndreas Hult, vid institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, forskar på hälsoeffekter och nyttjande av fysisk aktivitet och träning. Nyligen föreläste Andreas Hult om det forskningsprojekt, som bedrivs i samarbete med IKSU, hälsocentraler i Umeå samt institutionerna för omvårdnad, folkhälsa och klinisk medicin samt psykologi, som undersöker om fler kan göra en långsiktig beteendeförändring mot ett aktivare liv genom att erbjuda en initial träningsintroduktion i tillägg till fysisk aktivitet på recept.
–Det finns många olika faktorer som identifierats som hinder för fysisk aktivitet och det visar också att dessa hinder sannolikt skiljer sig mycket åt mellan individer. Några av dessa hinder inkluderar bristande kunskap om träning, för lite stöttning, ekonomiska begränsningar, brist på tid och sviktande motivation till träning, förklarar Andreas Hult.
–Detta är en del som vi kommer att utvärdera i den pågående studien som genomförs som en randomiserad, kontrollerad studie där en grupp endast får FaR och en grupp får FaR plus en initial träningsintroduktion under 4 månader. Därefter följer vi upp deltagarna vid 6, 12 och 24 månader för att se om det finns någon skillnad mellan grupperna avseende exempelvis fysisk aktivitetsnivå och motivation till träning. Intervjuer genomförs också för att undersöka hinder och möjliggörare för träning i de båda grupperna, fortsätter Hult.
–De faktorer som spelar in skiljer sig sannolikt mycket mellan olika individer. Vi använder en beteendeteori som menar att det är viktigt att stärka autonomi, kompetens samt samhörighet till träning för att öka möjligheten för långsiktig beteendeförändring och att det är en fördel om träningen i sig upplevs som njutningsfull och belönande.
–Vi har nyligen genomfört en förstudie där en grupp fick prova på träningsinterventionen och preliminära resultat visar att de ökade sin aktivitetsnivå och sin motivation till träning. Så det blir spännande att se om vi även ser detta i den pågående studien.
–Dagens FaR-modell tar rätt lång tid att genomföra och prioriteras inte alltid inom sjukvården. Därtill finns inte möjlighet att skicka FaR-mottagare till träningsanläggningar där de kan få hjälp att komma igång med sin träning. Detta riskerar att leda till att många fysiskt inaktiva inte får den hjälp de behöver för att börja träna vilket i sin tur ökar risken för framtida ohälsa på grund av fysisk inaktivitet. Ett tänkbart sätt kan då vara att vården samarbetar med privata träningsaktörer, exempelvis som vi testar i detta projekt där en fysioterapeut leder gruppträningen på det privata träningscentret med deltagare som är rekryterade från primärvårdscentraler.
–I projektet ingår en referensgrupp med deltagare från universitetet, Region Västerbotten, privata träningsanläggningar och deltagare i studien där fokus är att diskutera möjliga implementeringsstrategier så att fler fysiskt inaktiva får stöttning i att bli glada motionärer, avslutar Andreas Hult.
